Vad är förskolan?

Med avstamp i en diskussion om professionalitet och uppdrag dyker en fråga upp som jag skulle vilja ha hjälp att besvara. Å ena sidan kämpar vi i förskolan mot trycket uppifrån att bli ”skolifierade” – d.v.s. att anamma inslag i verksamheten som skulle göra den mer anpassad till den skolverklighet som barnen sedan möter i förskoleklass och sedan grundskola. ”Vi är inte skolan”, brukar vi envist säga och försvara vår rätt att inte lägga på barnen en massa uppnåendemål. Men å andra sidan är vi ytterst måna om att bli sedda som en kvalificerad pedagogisk institutionell verksamhet med unika värden. Alltså lite som en skola. En förskola.

Den här önskan om en syn på förskolan som värdefull på andra sätt än som barnpassning medan föräldrarna arbetar upplever jag krockar med vår ovilja att vara ”skola”. Kanske är jag alltför kategoriserande, men jag får i alla fall inte ihop det.

Den allmänna förskolan ger redan barn från 3 års ålder rätt att gå i förskola utan att (omsorgs-)behovet finns. Denna rättighet följer ungefär samma tidsramar som skolans läsår. Det vi främst erbjuder dessa barn är en pedagogisk verksamhet, vars syfte är att ge dem en grundläggande uppsättning verktyg som skall ge dem ett litet försprång när de sedan börjar skolan. På vilket sätt är det inte redan en fullfjädrad skolifiering? Kan vi verkligen bedriva denna verksamhet, med sina strävansmål, utan att samtidigt agera som skolans förlängda arm?

Blir det inte lite fånigt att låtsas kämpa emot något som redan implementerats i verksamheten?

Hursomhelst, medan jag och mina kollegor funderar på detta, tänkte jag fråga dig som är förälder hur du ser på förskolan. Hur viktiga är vi för barnens utveckling? Hur använder du oss? Är vi det nödvändiga ontet, dit du lämnar ditt barn medan du förtjänar ditt dagliga bröd, eller är vi den värdefulla verksamhet som du inte vågar ställa ditt barn utanför, av rädsla för att det skall handikappa ditt barn inför skolstarten? Återigen uttrycker jag mig groteskt kategoriskt, men jag har inte annat val, eftersom jag vill komplettera mina frågor med en liten omröstning. Räcker inte svarsalternativen till, kan du alltid skriva en förtydligande kommentar.

Reflektion över planering och reflektion

Ibland ser saker så lätta ut att de blir omöjliga att genomföra i verkligheten.

Jag började på min nya arbetsplats i augusti och var, som jag rapporterat tidigare (Schemats evolution), mäkta glad över det lovande prospektet att ha hela tre timmar planering i veckan garanterad, genom att den förlagts utanför schemat. D.v.s. jag hade möjlighet att lägga den lite där den behövdes.

Men ny arbetsplats innebär nytt arbetslag. Halva terminen gick åt till inskolningar och resten gick åt till att lära känna (läs: ”förstå sig på”) varandra i arbetslaget och barngruppen. Gemensamma traditioner och projekt med de andra avdelningarna gjorde sitt för att störa, eftersom vi nykomlingar aldrig informerades ordentligt och fick känna oss dumma när vi stod där inför föräldrarna och försökte låtsas som att vi visste vad vi gjorde. Därtill går jag två kurser under året. Och sist men inte minst hade jag inte fullt ut förstått hur helig min tid utanför schemat blir när jag själv har småbarn som skall lämnas och hämtas på dagarna.

De två dagar i veckan jag inte hämtar barnen har under hösten varit de tillfällen jag i praktiken kunnat (och velat) avsätta för planering. Och just dessa dagar är kursdagar, vilket innebär att vissa av dessa dagar sitter jag i seminarier eller på föreläsningar till sen kväll och är allt annat än benägen att göra något mer den dagen. Och med små möjligheter att sitta och gemensamt planera verksamheten har varit snårigt, när den mesta av den tiden gått åt till att lösa konflikter och förstå varandra.

Det har alltså inte varit någon höjdare, vare sig för oss eller barnen.

Nu är det ny termin och efter en bra start och en bra förstavecka känns det ändå som att vi är på väg framåt. Snacket – planeringssnacket – är ett annat och vi hittar varandra på andra sätt – mindre krystat – än under hösten. Jag har också funderat i min ensamhet på det där med hur jag skall fördela min planeringstid och rimligast är att grunda med 1 timme fast planering de dagar jag inte hämtar barnen. Det lämnar en timme/vecka åt antingen gemensam planering eller spontanplaneringar hemmavid på kvällar/helger.

Jag har också funderat på det här med reflektionstid, vilket jag känner är viktigt att ha, men svårt att beskriva (vad man gör). Det här är ett slags reflektion och jag kommer att göra en notering om att jag ägnat en stund (svårt att räkna tid för sånt här) av torsdagkvällen åt detta.

Hur tänker du kring begreppen ”planering” och ”reflektion”?