Idag kom det inga barn till förskolan. De två som var anmälda dök helt enkelt inte upp. En hade kunnat önska att de meddelat detta i förväg. Då hade jag kompat den här dagen och kunnat ta sovmorgon m.m. Men nu blev det inte så. Mamman är rätt risig på svenska – inte så risig som hon själv tror, men dock ganska risig. Hon ringer därför inte när barnen blir lediga eller sjuka, för det tär för mycket på hennes självkänsla att inte kunna göra sig förstådd i telefon.
Ansikte mot ansikte är dock en annan sak. Då kämpar vi båda ganska friskt med dålig svenska, dålig engelska, gester och enstaka somaliska kraftuttryck (med glimten i ögat) när vi inte lyckas förstå varandra. Vi skrattar ofta samtidigt, och försöker febrilt hitta ett gemensamt språk där vi båda kan göra oss förstådda tills sfi’n ”satt sig”.
Hursomhelst kom de inte, och eftersom jag ändå var på jobbet sket jag i att kompa hem mig och satte mig med den här eviga högen med pappersarbete istället. Som bl.a. bestod i att läsa och reflektera över några kapitel i boken Flera språk i förskolan – teori och praktik. (Jag undrar om Richard Jomshof läst den, förresten?) Den är ett led i det här läsårets arbete med att stärka det interkulturella arbetet i förskolan och kommer närmast att följas upp av någon slags föreläsning/seminarium senare i januari.
Boken väckte tankar om både mig själv och den familj jag nämner ovan – och en mängd övriga familjer på förskolan. Vi är en liten enhet med många språk och ursprung som samsas på en ganska liten yta och vi jobbar varje dag med de frågor boken adresserar. Det här är de tankar som väcktes:
Centrala begrepp
Jag brukar prata om retoriska grepp och hur språket har fler bottnar och ordvalet större betydelse än man tänker på. I boken talar man om “sociolingvistiska fenomen”, vilket mer specifikt handlar om hur ordvalet speglar samhället. Det kan dels visa på hur två- och flerspråkighet har blivit en mer central fråga i förskolan sedan 1990-talet, men också på hur man ser på de här frågorna.
Modersmål, t.ex. Från att ha talat om ”hemspråk” (det språk som talas i hemmet) talar man nu om ”modersmål”, eftersom det här språket förstås inte bara talas i hemmet. Men samtidigt ser man problem med det ordet också, eftersom det i större utsträckning skapar en motsättning mellan å ena sidan modersmålet som en signal/påminnelse om att man har ett utomsvenskt ursprung och å andra sidan majoritetsspråket – svenska – i det samhälle man lever. Dessutom är det förstås av praktisk nödvändighet att de här individerna med annat modersmål förvärvar så goda kunskaper i “majoritetsspråket” att de klarar av vardagliga samtal och kontakter med myndigheter och institutioner (som t.ex. förskolan).
Det uppstår en lite onödig dualitet mellan modersmål och majoritetsspråk, kan tyckas. Förskolan skall enligt skollagen sträva efter att barnen utvecklar båda dessa språk, men uppenbarligen är det svårare än det låter. Hur kan en svenskspråkig förskola enligt typ 3 (boken listar tre typer av flerspråkiga förskolor, varav min är mest lik den tredje: ”Förskolan är svenskspråkig på institutionell nivå men flerspråkig på individnivå där några eller alla barn talar förutom svenska ett annat modersmål, medan personalen talar enbart svenska.”) stimulera till flerspråkighet? Kan vi dra hjälp av Arbetsmarknads- och Integrationskontoret (AIK) genom att ta emot praktikanter med samma modersmål som barnen? Rekrytera ordinarie personal med “rätt språkkunskaper”? Det är absolut bra insatser, men lite bökiga. Och det hänger på att rätt personer finns att tillgå – och att vi ser den befintliga personalen – oss själva – som otillräckliga. Men är vi verkligen det? Och behöver det vara så svårt, egentligen? Glömmer vi kanske bort att barnen själva utgör den främsta stimulantian och motivationen att utveckla en flerspråkighet?
Fem barn leker ute. Det är en slags rollek där rutschkanan är ett sjukhus/polisstation och de fem barnen är läkare, poliser, patienter och tjuvar i en salig röra. Det springs och klättras, skriks och skrattas. Och det språkas på svenska, polska, franska och somaliska. Den egentliga språkförståelsen går att ifrågasätta, men förmågan att kommunicera är på det stora hela taget felfri. Leken pågår, den lever och utvecklas efterhand. Samarbeten pågår och avslutas, konflikter uppstår och löses. Allt genom språkande. Allt tack vare – eller kanske trots – flerspråkighet.
Åter sociolingvistiken. Barnens språkande handlar inte om egentlig språk-kompetens. Det är bara de franskspråkiga barnen som kan franska, bara de somaliska barnen som kan somaliska, de polska barnen som kan polska. Och deras kunskaper i majoritetsspråket är små. Men ändå förstår de varandra så bra att de kan samarbeta och skapa mening i en lek de själva byggt upp från grunden. De språkar med varandra.
Och jag förstår det som att vår strävan som förskola ligger i att stimulera språkande, snarare än flerspråkighet. Även om de begreppen förstås inte ska förstås som motsatser.
Föreställningar och uppfattningar om flerspråkighet och tvåspråkig utveckling
Att se flerspråkighet som en kompetens istället för en egenskap innebär främst att alla kan utveckla flerspråkighet. I förlängningen – eller i grunden – handlar det förstås om kommunikation. Men just nu ligger fokus på enskilda språk (som exempelvis svenska, somaliska, franska…), snarare än språk som kommunikativt fenomen. Båda aspekterna kan dock förstås som kompetenser.
Svaret på frågan om vem som är flerspråkig kan alltså dels syfta på en individ som behärskar två eller flera enskilda språk, men bör likväl kunna syfta på någon som har utvecklat sin förmåga att kommunicera över enskilda språkgränser med hjälp av flera kommunikativa metoder (tal, gester, skrift). Varför jag tar upp detta handlar om att jag som en- till tvåspråkig (jag kan kommunicera obehindrat på engelska och svenska men sedan blir det rätt så svajigt) lärare i förskolan kan kommunicera hjälpligt med både barn och föräldrar som talar andra språk än dessa, och att detta är en kompetens som kan tränas upp.
Så egentligen har jag fel när jag kallar min förskola svenskspråkig enligt typ 3. Dels för att jag även kan andra språk än svenska, men också för att jag kan kommunicera oberoende av enskilda språk. Jobbar en med de yngsta barnen använder en denna kompetens dagligen utan att kanske reflektera över det närmare. Men när det handlar om att förmedla information till en somalisktalande förälder blir det istället oerhört påtagligt. Ändå ser vi oss inte som flerspråkiga. För fokus ligger på enskilda språk, snarare än på den kommunikativa kompetensen.
Nu blev jag lite kritisk, känner jag. Att från detta gå till att reflektera över hur vi i förskolan kan erbjuda en stimulerande språkmiljö på majoritetsspråket för att hjälpa barnen utveckla det, riskerar att bli krystat med olika allmängiltiga, konkreta förslag. Jag ser ett större värde i att stimulera kommunikation över eller oberoende av språkgränserna. Men visst förstår jag också behovet av språklig utveckling – kommunikation är tvåvägs, och det finns inga garantier för att den en kommunicerar med har samma kommunikativa kompetens, utan istället är låst i sitt enskilda majoritetsspråk.
Häri ligger kanske också vikten av att utveckla inte bara majoritetsspråket, utan också modersmålet/-målen. Både för den egna flerspråkliga kompetensen, men också för att kunna möta andras enspråkiga kompetens. Om ett enskilt språk bara används i ett sammanhang, begränsas utvecklingen till just den sociala och kulturella kontexten. Samtidigt utgör förskolan i sig en specifik social och kulturell kontext. Så den mångsidiga stimulans som eftersträvas blir kanske mer av kompensatorisk än kompletterande art när det gäller förskolans insats?
Detta uppdrag omfattar inte bara språkutveckling. Här ligger också uppfattningar om kultur och identitet. Återigen kopplas det enskilda språket till sociala och kulturella kontexter, men nu är det dessa som är i fokus. Med en mångfald av sociala och kulturella referensramar kan individen bygga en bred social identitet som både kan förstås i termer av mångkultur (att hen rör sig mer eller mindre obehindrat mellan och inom olika kulturella eller etniska sammanhang) och som interkultur – att individens sociala identitet faktiskt omfattar en mängd kulturer och att det inte existerar någon rörelse “mellan” eller “inom”, annat än i betraktarens öga. En flerspråkig kompetens underlättar detta interkulturella identitetsskapande, medan den enspråkiga, eller kontextbundna språkkompetensen snarare utgör ett hinder.
Språkutveckling på ett eller flera språk
Du måste alltid vara kreativ när du utvecklar din kommunikativa förmåga. Det handlar inte bara om att hitta språkliga strategier som fungerar, det gäller också i tillgodogörandet och utvecklingen av enskilda språk. Du måste hela tiden vara uppmärksam på den du söker att kommunicera med och på hur/om det du signalerar speglas i denne.
Det innebär att språkutveckling i första hand är en skapandeprocess. På samma sätt som skribenten utvecklar sin språkliga stil, föreläsaren förändrar sitt sätt att föreläsa eller sångaren förfinar sin sångmetod, förändrar den som utvecklar sitt språk sitt språk. Linjärt (och grovt förenklat) kan det beskrivas som att man ersätter gester med ord, eller varför inte ord på modersmålet med ord på majoritetsspråket, men det handlar lika mycket om att anpassa sin kommunikation till det sammanhang man befinner sig i, vilket förstås kan innebära att man går i tillsynes motsatt riktning och ersätter ord med gester eller använder ord på modersmålet – för att förtydliga det man säger på majoritetsspråket. Det vill säga, en kreativ och smått oförutsägbar process.
Vidare innebär det att vi som arbetar i de här processerna måste vara uppmärksamma på det här med språkstörningar. Att inte stirra oss fördärvade på knasig meningsbyggnad eller borttappade ord utan att sätta dem i rätt sammanhang. Fråga oss själva om det handlar om någon som är “på väg”, eller som kämpar med en språkstörning. Titta på den kommunikativa effekten av det använda språket. Resultatet. Kanske är det viktigare att kunna få fram sitt budskap, än att veta att använda “rätt” ord på “rätt” sätt?
Den kommunikativa kompetensen är en förutsättning för att kunna utveckla sitt/sina enskilda språk. Utan den kommer vi ingenstans. Det är där det börjar. I språkandet.
Skäggig dagisfröken 