Posts tagged ‘Rossana Dinamarca’

03 juni 2011

Kl. 06:30 på tisdagar vill jag skilja det pedagogiska huvudet från den omsorgsgivande kroppen

För kännedom: Jag har uppdaterat delar av inlägget under lördagkvällen efter kritik från min kära hustru angående vissa delar i mitt förslag som ofelbart skulle leda till ökade samhällsklyftor. Den delen har nu omformulerats. /Janne

När jag sitter i smeten och degar och nån äter av degen (ej nyttigt) och nån annan klättrar upp på en hylla och lägger sig och en tredje biter en fjärde i huvudet utan synbar anledning eller förvarning och de andra sköter sig rätt bra – d.v.s. de degar som jag har tänkt att de skall dega; med intresse, engagemang och fantasi – då hinner jag ibland tänka att det är rätt klurigt, det här med att förskolan är både en pedagogisk verksamhet och en omsorgsinstitution.

Vi i förskolan vill gärna framhäva den här unika sammanblandningen av ovanstående aspekter. Att blöjbyten, luncher och i stort sett vilken situation som än kan tänkas uppstå – oavsett hur vardaglig – kan besjälas av en pedagogisk ande när jag som skäggig dagisfröken bippeti-boppeti-boar mig fram på avdelningen. Sant är att även i dessa situationer pågår lärande och sant är även att det är en av våra specialitéer som förskollärare och barnskötare att synliggöra detta lärande. Men det är problematiskt.

Kl. 06:30 varje tisdagmorgon, efter att jag cyklat till jobbet genom en halvdöd stad, sitter jag på plats och tar emot våra tidigaste besökare. Jag är dödens trött, liksom barnen. Tro fan att jag ägnar mig åt något kvalitativt förskollärarvärv då. Pyttsan! Kaffe, ja. Lärande, nej. I alla fall inte mer lärande än som redan sker av bara farten och ”av sig själv”. Eller, jag vet inte. Jag får bara den väldigt bestämda känslan av att min förskollärarutbildning inte har någon större betydelse just i den stunden.

Kl. 06:30 varje tisdagmorgon ägnar jag mig uteslutande åt barnomsorg av det slag Zoran Alagic talar om när han twittrar om min verksamhet som ”en serviceinrättning för att föräldrar ska kunna jobba” (från Zorans Twitterflöde). Och faktiskt. Även om jag lätt provoceras av Zorans utspel och starkt misstänker att det också är hans huvudsakliga syfte, så har han en poäng i det han säger. I alla fall kl. 06:30 varje tisdagmorgon. Har en förskollärare verkligen där att göra just då?

Så skriver Vänsterpartiets Rossana Dinamarca en debattartikel som publiceras i Dala-Demokraten. Där driver hon vidare en av partiets hjärtefrågor: Barnomsorg på obekväm arbetstid.

Kortfattat vill hon att jag skall jobba kvällar, nätter och helger så att andra inom servicesektorn också skall kunna göra det. Och det är ändå – även om det liknar en liten kullerbytta i logikens utkanter – ett rimligt krav. Och hon slutar med det lika felaktiga som slagkraftiga: ”Förskolan ska vara till för alla, inte bara för dom som jobbar vardagar mellan nio och fem.”

Det är felaktigt eftersom vi har s.k. allmän förskola från tre års ålder, vilket innebär att alla barn från det år de fyller tre har rätt att vistas i förskolan under en viss del av veckan och ta del av det pedagogiska uppdrag som utförs där, oavsett föräldrarnas arbetstider. Men det är ett sidospår. Jag är just nu inte ute efter att såga Rossanas bristande kunskaper om förskola. Det handlar om hennes syn på verksamheten.

I mina svagaste stunder känner jag det som att det bara är vi förskollärare som ser och värderar det pedagogiska uppdraget. En förskolechef i min kommun har av sin chef givits prioritetsordningen ”1. Ekonomin, 2. Verksamheten, 3. Personalen”. Detta i ett läge då vi redan har för stora barngrupper och för låg personaltäthet för att kunna utföra vårt pedagogiska uppdrag tillfredsställande. Då barns lagstadgade behov av stöd underordnas skolförvaltningens ekonomiska intressen. Och så vidare.

Dagen innan Rossanas debattartikel publicerades tänkte jag ut skelettet till ett radikalt förslag som jag tänkte att man kunde presentera för kommunen som ett sätt för dem att dels kunna fortsätta låta ekonomin prioriteras högst inom barnomsorgen, och dels satsa rejält på förskolan. Jag tänkte såhär:

Låt oss skilja förskola och barnomsorg åt. Låt föräldrarna välja om de vill sätta sina barn i en omsorgsverksamhet eller en pedagogisk verksamhet. Barnomsorgen skulle kunna ha större grupper än vad förskolan har idag, eftersom den inte behöver bekymra sig om någon läroplan. Samtidigt kunde den pedagogiska verksamheten (för enkelhets skull kallar jag det ”förskola” hädanefter) kunna följa Skolverkets allmänna råd om gruppstorlekar och personaltäthet. Barnomsorgs- och förskoletaxorna kunde förhoppningsvis ligga kvar på samma nivå som idag, eftersom den mer resurskrävande förskoleverksamheten kunde bekostas av den mer kostnadseffektiva barnomsorgen. Barnomsorgen skulle vara öppen dygnet runt, sju dagar i veckan, medan förskolan bara skulle ha öppet på ”bekväma” tider. Och förskolan skulle bara bestå av förskollärare, medan det i barnomsorgen kunde rymmas såväl fskl som barnskötare. Det enda som skulle få förslaget att stjälpa vore om landets småbarnsföräldrar är mer kräsna än kommunerna tror. (Å andra sidan finns det absolut ingenting som visar att de – med vissa obligatoriska undantag – faktiskt har några önskemål/krav på förskolan utöver den mest basala barnomsorg.)

Rossanas artikel stärkte mig i mina funderingar kring detta. Samtidigt finner jag den provocerande tydlig. För ingenting i hennes debattartikel handlar i mina ögon om förskolan. Hon gör redan – medvetet eller omedvetet – den åtskillnad jag börjar fundera på är den enda lösningen på förskolans dilemma: En barnomsorg och en förskola.

För vilken lärare är beredd att ta på sig pedagoghatten kl. 03:00 en vardagsnatt? Jag klarar det knappt kl. 06:30 på tisdagmorgnar…

Annonser
%d bloggare gillar detta: