Posts tagged ‘VFU’

11 januari 2013

De snälla fröknarnas tid är förbi

Låt det vara sagt att barngrupperna i förskolan generellt sett är alldeles för stora.
Låt det även vara sagt att personaltätheten i de för stora barngrupperna är alldeles för låg.

Låt ropen ljuda över nejderna och bära med sig sanningen om några av konsekvenserna därav.

Vi nyanställer på min arbetsplats och jag handleder VFU-studenter i samma veva. Kraven på båda dessa kategorier är tuffa, och då tänker jag inte på deras förtrogenhet med läroplanen eller förmåga att knyta an till barnen, utan på det lite mer Björklundskt doftande kravet på att kunna ta kommandot.

Jag har på sistone jobbat med en student som gör om en del av sin senaste VFU. Hen har klarat alla moment i kursplanen som handlar om lärarkompetensen, men brustit i den del som handlar om ledarskapet. Att visa upp en personlighet som signalerar Lyssna och Lyd. Det är för övrigt den egenskap vi är mest måna om att vår nyanställning skall besitta.

Att man med mjukhet kan nå samma mål över tid och måhända t.o.m. på ett mer kvalitativt sätt är inte längre lika intressant. De snälla och mysiga fröknarnas tid är förbi.

Det här hänger på det jag skriver inledningsvis. I en för stor barngrupp med underbemanning blir de auktoritära värdena allt viktigare. Att kunna peka med hela händer och dressera barnen att göra si eller så med hjälp av enkla kommandon blir önskvärt av den enkla anledningen att det gör det lättare att få grundverksamheten att fungera i den kontinuerliga nödsituation många (för stora) barngrupper utgör.

Min VFU-student har den nödvändiga kompetensen och hen är en bra lärare och ledare i sin egen rätt, med sin egen ledarstil som bygger på hens personlighet, vilket gör ledarstilen naturlig och trovärdig (så klart, den är ju äkta!). Men hen saknar det auktoritära draget. Och av den enkla och rätt äckliga anledningen att hen är för snäll och mysig för att bli godkänd, måste jag nu drilla den här studenten i att a) Höja rösten och b) Styra upp.

För på bedömningskonferensen i slutet av månaden måste jag besvara frågan om jag skulle kunna tänka mig personen som kollega. Om jag skulle våga lämna över barngruppen i hens händer och gå därifrån. Och då vet jag att trots att hen besitter all nödvändig formell kompetens och därtill har en högst önskvärd och lämplig personlighet för att arbeta med barn i förskola, så kan jag inte annat än att svara ett ytterst tveksamt ”ja” på den frågan, om inte hen river i lite mer innan VFU’n är över. Och det tycker jag är för jävligt. Både för studenten och barnen.

Det kan ju inte vara meningen att de här ”yttre förutsättningarna” ska sätta spår i vilken sorts förskollärare man utbildar. Eller?

P.S. Jag känner ett behov av en disclaimer. Jag är inte såhär negativ och bitter i vanliga fall. (JO, det är jag, men inte hela tiden och inte när jag är med barnen, som jag älskar och som blir ett slags motgift till all sån skit. Då är jag en snäll och mysig och busig och knasig och rolig fröken så mycket jag bara kan.) Den här bloggen är en ventil. Det kan vara bra att ha i åtanke innan man ifrågasätter det konstruktiva i att lyfta en sån här fråga på ett sånt här sätt.

Annonser
Etiketter: ,
07 februari 2012

Undantagstillstånd och etik

En av mina VFU-studenter skall ta med sig en etisk frågeställning från verkligheten till högskolan (tur för henne att hon inte VFU’ar på en övningsskola!) och jag passar förstås på att passa över en av de puckar jag själv brukar bolla med.

Vi är fyra avdelningar på min förskola. Ibland händer det att någon av oss som arbetar blir sjuk och då händer det även att vi inte får tag på någon vikarie, eftersom kommunens vikariesystem är så sinnessjukt konstruerat att det bara undantagsvis innehåller några vikarier. I sådana fall samarbetar vi mellan avdelningarna för att lösa personalbristen på annat sätt. Och det är då mitt etiska dilemma sätter fart.

Samarbete är bra. Jag tycker att ett positivt arbetsklimat bl.a. skall innehålla en vilja i kollegiet att se och stötta varandra. Och om en avdelning plötsligt får decimerad personalstyrka ser jag det som självklart att övriga avdelningar gör en insats för att stötta den kvarvarande personalen. Men, till vilket pris sker detta?

Den enkla modellen innebär att en person från en annan avdelning kommer in och ersätter den frånvarande kollegan.
Den andra, lite bökigare modellen innebär att man flyttar över barn från den drabbade avdelningen till övriga avdelningar.

Det är det här jag inte gillar. För hur vi än gör känns det bara som att vi flyttar eller sprider ut problemet istället för att lösa det. Inte för att vi kanske kan lösa det, men intrycket är att vi gör de här sakerna för att – på ett mikroplan, i alla fall – just lösa det. I alla fall för stunden.

Den enkla modellen innebär ju bara att man flyttar personalbristen till en annan avdelning, som i teorin är den avdelning som drabbas minst av det. Men i praktiken är det sällan så att man kan värdera kostnaden av personalbrist olika. Antingen har man tillräckligt med personal, eller så har man det inte. (Ett undantag till den regeln kan eventuellt vara om det saknas fler än en person på en och samma avdelning och man ”jämnar ut” det över avdelningarna.) Den drabbade avdelningen – oavsett om det är den med sjuk eller utlånad personal – måste lägga om sin planerade verksamhet i större eller mindre grad, vilket förstås drabbar barnen. (Ogilla!)

Den andra, lite bökigare modellen med att pytsa ut barn innebär även den en omläggning av verksamheten – men istället för att drabba en avdelning, påverkar det avdelningen med sjuk personal, samt alla avdelningar som tar emot barn. Än en gång påverkas verksamheten, eftersom de nyanlända barnen både utökar gruppstorleken och förändrar sammansättningen. Oavsett förändringens storlek, drabbas barnen. Och kanske främst de flyttade barnen. (Ogilla!)

Jag är införstådd med att det handlar om ett tillfällig lösning. Ett undantagstillstånd. Och jag ser inga alternativa handlingssätt – förutom att den drabbade avdelningen offrar livet för de andra avdelningarna i nåt slags martyrskap.

Men bara för att jag i viss mån accepterar tingens ordning, betyder det inte att jag gillar dem. Och det vore spännande att få veta om någon av modellerna känns ”bättre” än den andra.

Min student återkommer väl med ett referat av diskussionen i nästa vecka nån gång. Tills dess vore det skoj att få ta del av era tankar kring detta. Kanske har ni t.o.m. ett tredje och fjärde alternativ?

Etiketter:
%d bloggare gillar detta: