Archive for ‘pedagogiskt arbete’

11 januari 2013

De snälla fröknarnas tid är förbi

Låt det vara sagt att barngrupperna i förskolan generellt sett är alldeles för stora.
Låt det även vara sagt att personaltätheten i de för stora barngrupperna är alldeles för låg.

Låt ropen ljuda över nejderna och bära med sig sanningen om några av konsekvenserna därav.

Vi nyanställer på min arbetsplats och jag handleder VFU-studenter i samma veva. Kraven på båda dessa kategorier är tuffa, och då tänker jag inte på deras förtrogenhet med läroplanen eller förmåga att knyta an till barnen, utan på det lite mer Björklundskt doftande kravet på att kunna ta kommandot.

Jag har på sistone jobbat med en student som gör om en del av sin senaste VFU. Hen har klarat alla moment i kursplanen som handlar om lärarkompetensen, men brustit i den del som handlar om ledarskapet. Att visa upp en personlighet som signalerar Lyssna och Lyd. Det är för övrigt den egenskap vi är mest måna om att vår nyanställning skall besitta.

Att man med mjukhet kan nå samma mål över tid och måhända t.o.m. på ett mer kvalitativt sätt är inte längre lika intressant. De snälla och mysiga fröknarnas tid är förbi.

Det här hänger på det jag skriver inledningsvis. I en för stor barngrupp med underbemanning blir de auktoritära värdena allt viktigare. Att kunna peka med hela händer och dressera barnen att göra si eller så med hjälp av enkla kommandon blir önskvärt av den enkla anledningen att det gör det lättare att få grundverksamheten att fungera i den kontinuerliga nödsituation många (för stora) barngrupper utgör.

Min VFU-student har den nödvändiga kompetensen och hen är en bra lärare och ledare i sin egen rätt, med sin egen ledarstil som bygger på hens personlighet, vilket gör ledarstilen naturlig och trovärdig (så klart, den är ju äkta!). Men hen saknar det auktoritära draget. Och av den enkla och rätt äckliga anledningen att hen är för snäll och mysig för att bli godkänd, måste jag nu drilla den här studenten i att a) Höja rösten och b) Styra upp.

För på bedömningskonferensen i slutet av månaden måste jag besvara frågan om jag skulle kunna tänka mig personen som kollega. Om jag skulle våga lämna över barngruppen i hens händer och gå därifrån. Och då vet jag att trots att hen besitter all nödvändig formell kompetens och därtill har en högst önskvärd och lämplig personlighet för att arbeta med barn i förskola, så kan jag inte annat än att svara ett ytterst tveksamt ”ja” på den frågan, om inte hen river i lite mer innan VFU’n är över. Och det tycker jag är för jävligt. Både för studenten och barnen.

Det kan ju inte vara meningen att de här ”yttre förutsättningarna” ska sätta spår i vilken sorts förskollärare man utbildar. Eller?

P.S. Jag känner ett behov av en disclaimer. Jag är inte såhär negativ och bitter i vanliga fall. (JO, det är jag, men inte hela tiden och inte när jag är med barnen, som jag älskar och som blir ett slags motgift till all sån skit. Då är jag en snäll och mysig och busig och knasig och rolig fröken så mycket jag bara kan.) Den här bloggen är en ventil. Det kan vara bra att ha i åtanke innan man ifrågasätter det konstruktiva i att lyfta en sån här fråga på ett sånt här sätt.

Etiketter: ,
11 mars 2012

Enigmat ”lösningsinriktad pedagogik” löst!

Det börjar med en besvikelse. Min recension av boken Lösningsinriktad Pedagogik på Goodreads finns inte. Jag måste ha glömt spara eller nåt. Den är borta. Har aldrig funnits. Och så vidare. Och jag som skrev så bra saker…

Nya friska tag, då!

Det som stör mig, om vi börjar i den änden, är att författarna mörkar det faktum att den lösningsinriktade pedagogik de beskriver har utvecklats (av dem) på en skola som ”vänder sig till elever i grundskolan som har ett extra stort behov av stöttning, speciellt utformad pedagogik och social träning”, vilket man förtydligar med parentesen ”(Aspergers syndrom, ADHD, Tourette, OCD mm)”. Det ska väl inte ha någon betydelse ur pedagogisk-ideologisk synvinkel – alla elever har särskilda behov heter det ju, och det skriver man även i boken – men jag känner mig ändå lite lurad, som trodde att Mellansjö skola i Täby var en ”vanlig” skola.

Jag var därför inte lite imponerad när jag läste om elever som klev in genom fönster eller inte behärskade gängse sociala beteenden, och som bemöttes såpass lösningsinriktat som det beskrevs. Jag tänkte att ”jösses, här var man på hugget” när jag såg framför mig slöjdläraren bemöta tokigheterna med stoiskt lugn och lösningsinriktad pedagogik. Och jag tänkte att det här kan nog vara nyttigt för skolan att ta del av. Det normkritiska. Och jag tänkte att det var nyttiga påminnelser för mig själv, trots att förskolan – vågar jag påstå att det sker av tradition? Att vi utgår från ett lösningsinriktat synsätt i vårt arbete. I vår verksamhet.

Och det är det ju. Och så förblir, även om min bild av skolan i boken inte stämde överens med verkligheten.

Styrkan i denna, min tredje och sista läsning, ligger i kapitlet om handlingsprogram och pedagogiska kartläggningar. Kanske för att det är dags att köra igång vårens utvecklingssamtal och förbereda överlämningssamtal till förskoleklass. Det var några praktiska pointers att använda som stöd i att strukturera upp samtalen och arbetet inför dessa. Kartläggningens sju punkter (sid. 145 för er som har boken framme) kan med fördel användas som mall inför utvecklingssamtalen. (Ska ta upp det med Ulla imorgon, tror jag.) Det och det om föräldrakontakt/-samverkan. Där finns det material att plocka från.

Annars säger jag som jag redan gjort om boken: Bra påminnelser om något vi redan gör, men som vi alltid kan göra bättre.

20 februari 2012

Hej, relationspedagogik!

Vi jobbar fortfarande med boken Lösningsinriktad pedagogik och läser inför nästa arbetsplatsträff kapitlen tre och fyra. Det handlar om förhållningssätt och samtalsmetodik.

Det förstnämnda handlar om relationspedagogik, respekt, positiv återkoppling samt fokus på kompetens, förmågor och den positiva förändringen. Självklarheter, alltså. Precis som vid förra läsningen. Med skillnaden att där jag då var problembaserad i mitt angreppsätt, är jag nu såpass lösningsinriktad att jag anser mig göra allt det här redan. Efter förmåga och möjlighet, men dock.

Kanske är det tydligare för oss som arbetar med barn (till skillnad från elever i en elevbaserad kontext) hur förhållningssättet inte bara underlättar en inlärningssituation i den mån man kan hitta sådana i förskolan, utan lägger grunden till hela vårt arbete?

Förskolan skall enligt läroplanen bland annat vara en trygg plats. Det kan den bara bli om vårt förhållningssätt till barn (och föräldrar) möjliggör en god relation, oss emellan.

Avsnittet om samtalsmetodik ger många handfasta förslag på hur man kan gå till väga för att leda in barn och vuxna på den lösningsinriktade vägen, även om bokens fokus på skolelever – och därtill inte genomsnittselever heller – gör att jag måste försöka tänka om för att applicera det på min situation i förskolan. Andemeningen går dock fram tydligt (den lösningsinriktade, relationella andemeningen) ändå.

Jag har redan länkat till Christermagisters inlägg om relationspedagogik i det här inlägget, så det gör jag inte igen. Men det slår mig när jag skriver detta att hans tankar om relationens betydelse för, ja, rubbet, sammanfaller mycket väl med det de två specialpedagogerna skriver i den här boken.

Lite lätt reviderad kunde den nästan bli en manual i relationspedagogik.

22 januari 2012

De äckliga flugorna

Jag har precis börjat läsa en bok om lösningsinriktad pedagogik som en del i vår interna fortbildning. Till att börja med ska vi läsa de första två kapitlen och sedan reflektera över dessa i tvärgrupper på nästa arbetsplatsträff.

Egentligen är det inget nytt under solen för mig som förskollärare att försöka lyfta det positiva istället för det negativa. Det barnet kan istället för det det inte kan. Överlag är det väl en strömning inom såväl för- som grundskola, skulle jag kunna tänka mig. Och när jag gick min ICDP-kurs förra läsåret (dock utan diplom eftersom min frånvaro var för hög – fokuserades det minsann på det negativa!) var det en central punkt i det så kallade vägledande samspelet att omdefiniera (visst kallade vi det så?) barn och sådant som kan hända runt barn på ett sätt som förklarar skeendet ur en konstruktiv synvinkel.

Ändå är det så svårt att hålla fast vid det lösningsinriktade tänket.

Jag möter dagligen barn som det stormar kring på olika sätt, och beroende på mina förutsättningar att hantera de här stormarna hamnar jag på olika platser i den lösningsinriktade skalan. Om jag upplever maktlöshet inför en uppkommen situation kan det få mig att skjuta över skulden (eller delar av den) på barnet eller föräldrarna. För att teoretisera lite externaliserar jag alltså min maktlöshet och manifesterar den i barngruppen eller kollegiet. Skapar en mental bild av en äcklig fluga som jag sedan ger mig till att krossa.

Istället för att krossa min egen maktlöshet. Rädslan och osäkerheten som kommer med maktlösheten. Det förestående misslyckandet.

På sidorna 28 och 29 i boken listar författarna 13 exempel på frågor som tar fokus från den äckliga flugan och istället omdefinierar den till en intressant och värdefull varelse. Som hjälper mig återvinna den professionella nyfikenhet jag måste besitta för att göra ett bra jobb. Det känns bra att få listan framför sig, i svart på vitt, även om jag vet att jag redan vet det här. För det det handlar om är inte att vi ska lära oss något nytt genom att läsa den här boken, utan om att vi alla skall påminnas om att vi vet det här och att det är viktigt att inte släppa den här vetskapen, bara för att den där äckliga flugan dyker upp i ett svagt ögonblick.

Vi behöver påminnas om att maktlöshet, rädsla och osäkerhet inte är giltiga argument. Aldrig. Och att vinsterna är så mycket större om vi göder den intressanta insekten istället för att mosa den äckliga flugan. Perspektiv.

För i slutet av dagen. När allt kommer omkring. Då är det vår uppgift att lära den där eventuellt mosade flugan att flyga.

13 december 2011

Föräldramotverkan

Jag har många gånger funderat på den här balansakten mellan att vara en pedagogisk verksamhet för små barn och en serviceinrättning där föräldrarna lämnar in sina telningar för att de ska kunna jobba. Men det senaste dygnet eller två har faktiskt visat sig vara lite av en ögonöppnare vad beträffar just detta.

Det är luciatider och i lokalpressen skrivs det om förskolor i kommunen där det råder fotoförbud vid luciafirandet. Anledningen till detta är bland annat det ökade antalet barn som lever under hot (och har skyddad identitet). Dessa barn bör förstås i den mån det är möjligt hållas ”ur bild” så att säga. Säger väl sig självt, dessutom?

Andra föräldrar känner förstås irritation och besvikelse över detta, eftersom det är en ganska stor händelse i ett litet barns liv. Vem vill inte dokumentera sitt barns luciafirande? Men nu är det så, och det får man väl acceptera. Eller?

Nej. Andra barns trygghet är inget alls värt i relation till en förälders rättighet att fotografera sitt barn i luciatåget på dagis, kan man utläsa av kommentarerna till artikeln. Och tyvärr stannar resonemanget där. Det är mina rättigheter, mitt barn och resten skiter jag högaktningsfullt i. Lever man med skyddad identitet får man banne sig stanna hemma när det är luciafirande på dagis.

Men för vem är förskolan till?

Inbakat i de här kommentarerna är den oreflekterade uppfattningen att förskolan är en serviceinstitution till sista pepparkakan. Det vi gör, oavsett om det handlar om barnens lärande, utveckling eller allmänna stimulans, gör vi för/åt föräldrarna. Och när vi har luciatåg ses det som självklart att det är föräldrarnas önskemål som skall gälla. Och vill föräldrarna fotografera är det bara att gilla läget eller stanna hemma.

(Jag försöker skriva om det här inlägget i lugn samtalston efter att först ha skrivit det i stark affekt, men jag känner att den fortfarande ligger och lurar bakom hörnet…)

Men förskolans fokus skall vara på barnen. Inte föräldrarna.

Vår målsättning (med t.ex. ett luciafirande, men egentligen med allt vi gör) måste vara att varje inskrivet barn skall kunna vara med, oavsett. Vi har t.ex. muslimska barn med, vilket är möjligt eftersom fokus ligger på tradition och kulturarv istället för religion. Och vi har med de barn som lever med skyddad identitet, vilket är möjligt eftersom vi har fotoförbud.

Eller. Skulle kunna vara möjligt måste jag nog skriva. För det hänger helt och hållet på om de andra barnens föräldrar respekterar fotoförbudet eller ej. Och enligt kommentarerna till artikeln skedde nog inte så på kommentatorernas förskolor den här gången. Ingen som helst hänsyn tas till någon eller något utanför familjesfären. Rätten att fotografera sitt eget barn förs fram som en fasad för den egna bristen på empati och respekt. På bekostnad av de redan utsatta. Och den inställningen äcklar mig så oerhört!

Men, som jag redan har sagt. Förskolan är till för barnen, inte deras föräldrar. Så även våra luciatåg. I alla fall om man hårddrar det – och det verkar tyvärr behövas. Och när föräldrar saboterar förskolans verksamhet förverkar de på något sätt sin rätt att vara delaktiga vid den här typen av tillfällen.

Som förskollärare (och person) känner jag ett behov av att värna de svaga(ste)s rättigheter. I det här fallet barn som lever under skyddad identitet. De har rätt att delta i förskolans alla aktiviteter. Och det skall vara roligt, tryggt och lärorikt. Om det – för att kunna vara det – innebär att låsa vissa föräldrar ute från sina egna barns luciatåg, så är jag beredd att göra det.

Och efter att ha följt diskussionen efter artikeln jag hänvisar till, skulle jag dessutom göra det med ett leende.

Etiketter:
06 september 2011

Taggad

Idag var en bra dag.

Vi arbetar sex personer (5,8 heltider) och en resurs på 25 timmar/v i en barngrupp med f.n. ca 40 barn inskrivna. Vi ska ha 44 barn – och förhoppningsvis får vi det, annars ryker kanske en av heltiderna i månadsskiftet september-oktober. Det säger vår förskolechef och svettas under den ekonomiska pressen uppifrån. Det är en hotfull situation som man gör bäst i att ignorera om man skall kunna arbeta konstruktivt med kärnverksamheten.

Förskollärarens ansvar är pedagogiskt, inte ekonomiskt. Men går det verkligen att skilja dessa aspekter från varandra? Vi har beställt stolar, så att alla barn har någonstans att sitta när det är lunch – men det är tillräckligt subversivt för att vår chef skall kallas upp till sin chef för att förklara sig. Det är en bisarr situation i vardagen som man gör bäst i att ignorera om man skall kunna arbeta konstruktivt med kärnverksamheten.

Det går inte att vänta på att rätt instans skall komma och åtgärda staketet runt gungorna, klippa ner en vinbärshäck eller göra något annat som behövs för verksamheten. Då får man krupp och magsår. Det är bättre att göra det som krävs utan att göra någon större sak av det och sedan se ut som en fågelholk när någon förbannad instans-representant ifrågasätter vem som lagat ”deras” staket.

Kör på. Gör det du vet är rätt och vänta för fasen inte på lov. Då kanske du, ditt arbetslag, din förskola och din barngrupp kan gå framåt, trots att förutsättningarna är åt ni-vet-var.

Det är lite så jag har gjort den här månaden och det är anledningen till inledningen.

Idag var en bra dag.

Jag har förlikat mig med att arbeta med för lite personal i relation till antalet barn (och de eventuella behov dessa barn kan tänkas ha). Jag finner mig numera i att min verksamhet emellanåt slås i spillror p.g.a. att vissa huvudmän medvetet skiter i att respektera mitt pedagogiska uppdrag. Den biten är inte mitt problem så länge jag gör mitt bästa med det jag har. Det är inte jag som nonchalerar (den lagstadgade) rätten till särskilt stöd till barn i behov av sådant – jag meddelar bara om att behovet finns. Det är inte jag som fattar beslutet att knöla in så många barn så att stolarna inte räcker till – jag tar istället emot dem med öppna armar och ett leende. Det är inte jag som sabbar de här barnen. Det är faktiskt någon annan.

Jag behöver inte bära den bördan. Och därför kan jag skriva som jag skrev.

Idag var en bra dag.

Vi har delat in barnen i tre grupper efter ålder. Treåringarna, fyraåringarna och femåringarna. Vi har gruppverksamhet en förmiddag i veckan per grupp. De förmiddagarna har vi höjt personaltätheten i grupperna för att trygga det pedagogiska innehållet. Vi arbetar tre personer i treårsgruppen, som i dagsläget består av åtta barn. Femåringarna är uppdelade i två smågrupper med nio barn och två pedagoger i varje. Fyraåringarna har jag ingen koll på (gissa i vilka grupper jag arbetar). Vi har lagt en timmes pedagogisk utvecklingstid per grupp, då alla inblandade pedagoger sitter tillsammans och för- och efterbereder arbetet. Därtill kommer ytterligare tillfällen till enskild utvecklingstid, då även administrativa sysslor finns utlagda på schemat (vem gör vad när). Det här (schemat) är ett pågående arbete.

Femårsgruppen jag ansvarar för tillsammans med en kollega har döpt sig till ”Blixten” (efter den legendariske Blixten McQueen – vem annars?) och jag siktar på att dela med mig av våra äventyr under det kommande läsåret. Detsamma gäller för de treåriga ”Lastbilspoliserna”. De sistnämnda har t.o.m. en slags hejaramsa som vi upptäckte på väg hem från skogen idag: ”Lastbilspoliserna! Hej! Hej! Hej!”

Den primära fördelen med att koncentrera det kvalificerade pedagogiska arbetet (som är kvalificerat ur perspektivet att det föregås av öronmärkt pedagogisk utvecklingstid och att det finns utrymme för pedagogiskt efterarbete) till en gång i veckan är alltså att vi också koncentrerar personal- och förskollärartätheten till den aktuella gruppen. Med Lastbilspolisernas skogutflykt idag som exempel:

Vi börjar med samling inomhus. En skäggig dagisfröken (the one and only at my förskola) kör lite matematik och gruppbyggande med barnen och berättar även vad som skall hända under förmiddagen. Vi klurar ut vårt gruppnamn och en annan pedagog tar över med Sagan om den Lilla Gumman. Den tredje pedagogen ägnar hela sitt jag åt att observera barnen under den här stunden. Därefter drar vi till skogs. Nu kan den skäggige dagisfröken (-fröknen?) lämna över till sin förskollärarkollega och istället ägna hela sitt jag åt ett enda barn som han vill studera närmare under utflykten. Och det fungerar, för det är fortfarande två personer kvar som jobbar med de övriga sju barnen. Nu sysslar majoriteten av gruppen med lägesbestämning medan resten sysslar med benämning. Vi hinner också sjunga lite Eric Saade. Allt sker i en lugn, harmonisk sinnesstämning utan den stress som ofta är närvarande i en lite för stor grupp med lite för lite personal. Ovant och jävligt peppande!

Imorgon har jag uteförmiddag, då fyraårsgruppen har sin verksamhet. Då ska jag hänga på gården med 3- och 5-åringarna. Bonda. Träna konfliktlösning (4 springcyklar på 25-30 barn). Och dricka en kopp kaffe.

Ja. Imorgon blir nog också en bra dag.

03 augusti 2011

Effektivitet och kvalitet

Sommaren är nästan slut. Det vill säga att nästa vecka återgår allt till det normala på förskolan. Respektive avdelning öppnar åter och personalen – de flesta – återvänder från sina semestrar. Det börjas arbeta med gruppsammansättningar och så småningom kommer höstens verksamhet igång. Och nu mattas stormen före lugnet av.

Sommaröppet på förskolan kan innebära att flera förskolor slår ihop sin verksamhet för att effektivisera barn- och personalbristerna. Smartare att hålla en hel förskola igång än fyra decimerade. I min förskolas fall har det dock ”bara” inneburit att fyra avdelningar blivit en. Barn i lite olika åldrar från lite varstans har samlats på en avdelning med sporadisk personal och sommarvikarier av varierande snitt och kvalitet. Miljön kan lätt bli lite smått kaotisk under dessa förhållanden. Rutiner rubbas. Nappar och snuttisar tappas bort/blandas ihop. Konflikter uppstår och separationsångesten blir emellanåt så påtaglig att det skär i öronen. Inte minst när man t.ex. som knapp tvååring återvänder efter 4 veckors semester till den här lite slumpmässiga samlingen barn och vuxna på en okänd avdelning för att lämnas där av mamma eller pappa.

Dock finns det fördelar. Påtagliga sådana. Och förvånansvärda, sett till beskrivningen ovan.

Denna vecka arbetar 5,75 personer på min förskola. Vi tar omhand ett trettiotal barn i åldrarna ett till fem år. För enkelhets skull delar vi emellanåt upp oss på två avdelningar, vilket innebär ca 15 barn per tre pedagoger. Och det är inte bara samma gruppstorlek och personaltäthet som Skolverket rekommenderar – det är dessutom jävligt bra förutsättningar att arbeta under.

Sett ur ett lokalt kommunpolitiskt perspektiv är det dock sanslöst ineffektivt. Men å andra sidan verkar de tro att ”effektivt” är synonymt med ”billigt”, vilket jag inte kan hålla med om. Större barngrupper och lägre personaltäthet (vårt arbetslag på 5,75 personer skall till hösten arbeta med en grupp på 44 barn) må vara kostnadseffektivt, men det sänker kvaliteten på såväl det pedagogiska arbetet som omsorgen och ökar risken för att barn (och vuxna) skall fara både fysiskt och mentalt illa. Och det tolkar åtminstone jag som tecken på ineffektivitet, snarare än motsatsen.

Jag återvänder till nutid och de förutsättningar vi arbetar under denna sista sommarvecka. Av de 5.75 personerna är två vikarier. Resten är ordinarie personal från förskolan, även om inte varje avdelning finns representerad. Det finns en grundläggande bas-struktur; Personalen går på bestämda schemarader, frukost serveras 8:00, lunch 11:10 och mellanmål 14:30. Utöver det improviserar vi mer eller mindre. Men det kan vi göra, för barnantalet är så lågt att det tillåter flexibilitet och improvisation. Även när vi tar emot otrygga barn, barn med neuropsykiatrisk diagnos eller barn som inte ens skulle ha varit där enligt sommarschemat. Vi kan fördela oss efter behov utan att det drabbar resten av barn- eller personalgruppen. Vi kan låta barnen styra sin dag (inom rimliga gränser, förstås) och vi har tid att sätta oss ner med ett par barn och verkligen sätta oss in i deras pågående arbeten på ett sätt som vi bara kan drömma om under ”normala” förhållanden. Redan nu – trots bristen på finare struktur och planerade aktiviteter – vågar jag påstå, håller verksamheten högre pedagogisk kvalitet än den strukturerade och planerade verksamhet som sker under läsåret. Faktum är att ingen av oss känner något behov av ytterligare struktur. Möjligtvis med undantag för övergången mellan lunch och vila och annat småkrafs.

Kort sagt ger en gruppstorlek på ca 15 barn i åldrarna 1-5 och en personaltäthet på 3 pedagoger ypperliga förutsättningar för att bedriva det pedagogiska utvecklingsarbete som beskrivs i förskolans läroplan (Lpfö98). Det ger en buffert i form av ett utrymme som tillåter närvaron av barn som skiljer sig från mängden p.g.a. ett fysiskt eller psykiskt funktionshinder. Ett utrymme som också tillåter varje barn att utvecklas i sin takt och utifrån sina intressen. Och när detta sker i en etablerad grupp, där barnen känner varandra och personalen känner barnen, kan förskolan inte misslyckas med sitt pedagogiska uppdrag. Inte heller med omsorgsuppdraget.

15 barn per tre pedagoger eller alltså fem barn per pedagog. Finns utrymmet kan jag mycket väl tänka mig en grupp på hela 30 barn och sex pedagoger. För då finns det fler möjligheter att skapa smågrupper som fungerar bra. Och personalsamarbeten som fungerar. Fler valmöjligheter, helt enkelt.

Synd att en sådan vision måste förbli en fantasi.
Synd att pedagogisk ambition saknar värde.
Synd att effektivitet måste stå i motsats till kvalitet.

15 februari 2011

Jag läser om glasfåglar

Skillnaden mellan att ha en samling på golvet i förskolan eller att ha en lektion från katedern i skolan är liten; barnsynen och kunskapssynen är densamma. -Birgitta Kennedy, ur Glasfåglar i molnen, s. 18.

Vi ska aldrig underskatta resultatet, men vi har hela tiden försökt hävda att det intressanta är hur barnen gör och varför? Det är det vi ska försöka förstå genom att dokumentera. –Ibid s.41

Att lyssna på andra är något av det svåraste som finns. Ofta lyssnar vi bara i väntan på att själva få börja prata. –Ibid s. 47

Hur tränar man upp sin förmåga att verkligen se och uppleva? –Ibid s. 102

Konsten att ställa frågor är svår, därför tror jag att vi lätt hamnar i kunskapsfrågandet. Det är den enklaste vägen. En rak fråga som kräver ett rakt svar, eller ett ja eller ett nej. –Ibid s. 119

Speglade och speglar vår syn på miljön vår syn på vårt yrke? Är vi klara över om vi ska agera mammor eller pedagoger i vår verksamhet? –Ibid s. 123

Jag tror alla leksaker är pedagogiska, det beror på vilken roll vi låter dem spela. – Ibid s. 167

20 januari 2011

Vad är förskolan?

Med avstamp i en diskussion om professionalitet och uppdrag dyker en fråga upp som jag skulle vilja ha hjälp att besvara. Å ena sidan kämpar vi i förskolan mot trycket uppifrån att bli ”skolifierade” – d.v.s. att anamma inslag i verksamheten som skulle göra den mer anpassad till den skolverklighet som barnen sedan möter i förskoleklass och sedan grundskola. ”Vi är inte skolan”, brukar vi envist säga och försvara vår rätt att inte lägga på barnen en massa uppnåendemål. Men å andra sidan är vi ytterst måna om att bli sedda som en kvalificerad pedagogisk institutionell verksamhet med unika värden. Alltså lite som en skola. En förskola.

Den här önskan om en syn på förskolan som värdefull på andra sätt än som barnpassning medan föräldrarna arbetar upplever jag krockar med vår ovilja att vara ”skola”. Kanske är jag alltför kategoriserande, men jag får i alla fall inte ihop det.

Den allmänna förskolan ger redan barn från 3 års ålder rätt att gå i förskola utan att (omsorgs-)behovet finns. Denna rättighet följer ungefär samma tidsramar som skolans läsår. Det vi främst erbjuder dessa barn är en pedagogisk verksamhet, vars syfte är att ge dem en grundläggande uppsättning verktyg som skall ge dem ett litet försprång när de sedan börjar skolan. På vilket sätt är det inte redan en fullfjädrad skolifiering? Kan vi verkligen bedriva denna verksamhet, med sina strävansmål, utan att samtidigt agera som skolans förlängda arm?

Blir det inte lite fånigt att låtsas kämpa emot något som redan implementerats i verksamheten?

Hursomhelst, medan jag och mina kollegor funderar på detta, tänkte jag fråga dig som är förälder hur du ser på förskolan. Hur viktiga är vi för barnens utveckling? Hur använder du oss? Är vi det nödvändiga ontet, dit du lämnar ditt barn medan du förtjänar ditt dagliga bröd, eller är vi den värdefulla verksamhet som du inte vågar ställa ditt barn utanför, av rädsla för att det skall handikappa ditt barn inför skolstarten? Återigen uttrycker jag mig groteskt kategoriskt, men jag har inte annat val, eftersom jag vill komplettera mina frågor med en liten omröstning. Räcker inte svarsalternativen till, kan du alltid skriva en förtydligande kommentar.

Etiketter: , ,
11 augusti 2010

Vad är väl en pedagogisk inriktning?

Jag sitter på biblioteket och bläddrar i senaste numret av Vi Föräldrar (10/2010) och ser resultatet av Månadens Webbfråga, som lyder ”Vad är viktigast när du väljer förskola?”

Som förskollärare hade jag ju önskat att våra pedagogiska ambitioner fått större utrymme, men det är bara avståndet mellan förskolan och hemmet som anses oviktigare. Mer än tio gånger så många anser att personalen är viktigast, tätt följt av lokaler/utomhusmiljö. Driftsformen (kommunal/enskild) är dubbelt så viktig som den pedagogiska inriktningen, vilken alltså bara 4% av de svarande ansåg vara viktigast.

Så man kan ju undra vad jag ska göra med min Reggio Emilia-kurs när jag är klar med den om ett år?

Etiketter: ,
%d bloggare gillar detta: