Vad är förskolan?

Med avstamp i en diskussion om professionalitet och uppdrag dyker en fråga upp som jag skulle vilja ha hjälp att besvara. Å ena sidan kämpar vi i förskolan mot trycket uppifrån att bli ”skolifierade” – d.v.s. att anamma inslag i verksamheten som skulle göra den mer anpassad till den skolverklighet som barnen sedan möter i förskoleklass och sedan grundskola. ”Vi är inte skolan”, brukar vi envist säga och försvara vår rätt att inte lägga på barnen en massa uppnåendemål. Men å andra sidan är vi ytterst måna om att bli sedda som en kvalificerad pedagogisk institutionell verksamhet med unika värden. Alltså lite som en skola. En förskola.

Den här önskan om en syn på förskolan som värdefull på andra sätt än som barnpassning medan föräldrarna arbetar upplever jag krockar med vår ovilja att vara ”skola”. Kanske är jag alltför kategoriserande, men jag får i alla fall inte ihop det.

Den allmänna förskolan ger redan barn från 3 års ålder rätt att gå i förskola utan att (omsorgs-)behovet finns. Denna rättighet följer ungefär samma tidsramar som skolans läsår. Det vi främst erbjuder dessa barn är en pedagogisk verksamhet, vars syfte är att ge dem en grundläggande uppsättning verktyg som skall ge dem ett litet försprång när de sedan börjar skolan. På vilket sätt är det inte redan en fullfjädrad skolifiering? Kan vi verkligen bedriva denna verksamhet, med sina strävansmål, utan att samtidigt agera som skolans förlängda arm?

Blir det inte lite fånigt att låtsas kämpa emot något som redan implementerats i verksamheten?

Hursomhelst, medan jag och mina kollegor funderar på detta, tänkte jag fråga dig som är förälder hur du ser på förskolan. Hur viktiga är vi för barnens utveckling? Hur använder du oss? Är vi det nödvändiga ontet, dit du lämnar ditt barn medan du förtjänar ditt dagliga bröd, eller är vi den värdefulla verksamhet som du inte vågar ställa ditt barn utanför, av rädsla för att det skall handikappa ditt barn inför skolstarten? Återigen uttrycker jag mig groteskt kategoriskt, men jag har inte annat val, eftersom jag vill komplettera mina frågor med en liten omröstning. Räcker inte svarsalternativen till, kan du alltid skriva en förtydligande kommentar.

Annonser
Etiketter: , ,

42 Responses to “Vad är förskolan?”

  1. Jag röstade ja.

    Det finns olika aspekter i denna fråga. Besök vilket föräldraforum som helst och du får en arg hemma-mamma-maffia efter dig om du hävdar att förskolan faktiskt kan vara bra för barnen. I sådana kretsar är man inte någon ”riktig” mamma om man lämnar sina barn på ”dagis” fastän man inte behöver. ”Riktiga” mammor tar hand om sina barn själva. Hårt klimat i de där forumen! 😉 Där pratas det sällan om förskolans pedagogiska roll, bara omsorgsbiten. Vilket har fått mig att undra över hur pass duktiga förskolepedagogerna är på att nå ut till föräldrar när det gäller den pedagogiska biten.

    Så, om diskussionen inte ska handla om huruvida man är en bra eller dålig mamma (tror inte pappor håller på och värderar varandra som föräldrar i just denna fråga) om man lämnar sina barn på förskolan så handlar det ju om i fall man tycker att förskolan tillför något som gynnar ens barns utveckling. Och det är kring detta jag vill skriva.

    Jag har tre barn som alla gårr på förskola och jag hävdar med bestämdhet att mina barn har lärt sig så mycket mer av att interagera med andra barn och vuxna än om de bara varit hemma med oss. De har lärt sig saker som jag aldrig skulle kunnat lära dem eftersom jag inte delar samma intresseområden som deras förskolepedagoger rört sig inom. Kunskaper är en sak, sådant kan man inhämta lite överaltt, men social interaktion, det fixar man inte hemma på samma sätt som i förskolan.

    Vad ska det vara bra för, kan man ju fråga sig, men att vara en del av en grupp är ju något som krävs av alla barn i skolan och de som har gått på förskola har fått träna detta ordentligt. Förskolebarnen har också sakta socialiserats in i skolspråket och skolkontexten, vilket också underlättar för deras framtida skolframgång.

    Sedan finns det ju en helt annan aspekt, som ligger mig nära om hjärtat, och det är ju den språkliga aspekten. Jag tänker då på alla barn som inte har svenska som modersmål och som möter svenskan för första gången i skolan. De skulle ha mycket större chanser om de fått gå några år på förskola först. Fast det har jag skrivit ett eget blogginlägg om för ett tag sedan:

    http://nyisvenskaskolan.blogspot.com/2010/04/lamnar-grundskolan-med-samre-betyg.html

    Världens längsta kommentar från mig. Men som svar på din fråga: Jag skulle utan tvekan lämna mina barn på förskolan även om jag inte behövde.

    • Härligt! Tack för ditt långa svar. Jag återkommer imorgon med en replik på det. 🙂

    • Jag undrar hur de där ”riktiga” mammorna har det hemma. Själv möter jag föräldrar som känner att de faktiskt inte kan ge sina 1½-åringar den stimulans de behöver. Men sedan ska vi vara väldigt tydliga med att kvaliten på verksamheten och vad den kan ge barnen, hänger ihop med vilka som jobbar på avdelningen. Det är trots allt en bransch där det mänskliga spelar roll.

      • De där föräldrarna som ”känner att de faktiskt inte kan ge sina 1½-åringar den stimulans de behöver” – de möter ju jag också, som du säkert vet. Är inte det en konsekvens av en allt starkare bild av förskolan som en värdefull/viktig pedagogisk verksamhet?

        Liksom de föräldrar som lite oroligt frågar om det är okej att deras barn får ledigt på fredag, eftersom mormor varit på besök i veckan och gärna vill få en dag med sitt barnbarn. Är det inte en oerhört tydlig bild av hur viktig förskolan uppfattas vara för barnens utveckling? Viktigare än en dag med mormor!

        Som Anna skriver, tror jag det här handlar om dels en ovisshet hos oss i förskolan om vad vår verksamhet är, och dels om en otydlighet när vi försöker förmedla vad förskolan är (vilket vi alltså är osäkra på själva) till föräldrarna. Vi vet ungefär vad vi vill:

        Förskolan är varken barnpassning eller skola, men samtidigt är den både och. I kombination på något sätt.

        • Jag tror inte att det på min avdelning har så mycket med det pedagogiska att göra. Föräldrar har också andra glasögon. Deras barn blir lätt uttråkade hemma, men på dagis (aka förskolan) är det full fart på det social livet. Det blir många relationer och många intryck. Så att jag förklarar för barnen vad ett rätblock är eller hur en talgoxe låter, bidrar nog bara till en liten del i just det sammanhanget.

          När det gäller att vara en viktig person i barnen liv, är det något jag aktivt strävar efter. Om ett barn är hos mig i 8 – 10 timmer under 5 dagar i veckan, så träffar det mig mer under veckorna än sina föräldrar och definitivt mer än sin mormor. Jag är en betydelse full vuxen, både som förebild och fostrare. Jag fick höra av en förälder att hans barn ”älskade” mig och det gjorde att jag kom i jämnhöjd med barnets farfar!

          Som du säger, vi är en kombination. Det gör också att det går lätt att lägga in lite vad som helst i bilden av vad vi ska göra.

          • Det är otroligt priviligierande att få vara så central i de här små människornas liv under den här tiden. Att bli målet för den här närmast obegränsade tilliten och tryggheten. Men kanske är det också en av de sidor av jobbet som skapar kluvenhet hos många. Barn som döper dockor efter sina fröknar eller som springer och gömmer sig i min famn (av blyghet) när mormor och morfar kommer för att hämta. Det är lätt att känna det som att man klampar in på förbjuden, emotionell mark. Att man ”tar över”. Eller är det en ovilja till själva närheten? Många gånger hör jag kommentarer om detta som antyder att det är en oönskad effekt av för långa dagar (för barnen). Att relationen mellan barn och pedagog blir för stark och att det inte är bra. Oprofessionellt.

            Det är också en del av kluvenheten i vårt yrke, känner jag. Kan jag begränsa mig till att ”bara” vara fröken Janne? Bör jag det? Kan jag ge mig hän och ändå slippa leva mitt yrkesval dygnet runt?

            • Jag ser det inte som något direkt ont, men det ställer en del föreställningar på huvudet. Men om man lämnar bort sitt barn 8 – 10 timmer 5 dagar i veckan så kan barnet inte gå där som i ett vaccum. Små barn behöver vuxna att knyta ann till och ha som en trygg bas och då blir vi dom ska och måste fylla det behovet. Sedan måste kunna förhållas oss till det här på ett professionellt sätt.

              Det där med ovilja till närhet är intressant, för jag har genom åren stött på så många som inte har velat/orkat gå in i en relation till barnen. De där som går runt på gården som rastvakter och som inne gör en massa annat istället för att vara tillgängliga för barnen. Människor som säkert skulle kalla sig professionella, men som tycker det är skittråkigt och understimulerande med barnkontakt.

              • Gränsen mellan privatpersonen Janne och fröken Janne skärps liksom i vissa lägen, och då sätts stopphanden upp i relationen. Man drar upp en gräns för relationen till förmån för någon slags kontroll över situationen, försvarar det med professionaliteten som dock faller, eftersom relationen är och måste vara central i denna.

                Det är en underlig och komplicerad situation att förhålla sig till. ”Kom nära, men inte för nära.”

                • Relationen ska vara varm och hjärtlig, men inte het. Man måste kunna se barnens behov utan att dras med av dom. Jag kan inte heller låta mig uppslukas av ett barn, för imorgon får jag tre nya barn och då blir det sammanlagt 16 stycken. Det är, ur ren egoistisk synvinkel, inte rimligt, man skulle bränna ut sig. Som förälder tänkar man inte riktigt så.

                  Jag håller med dig om att relationen är det centrala när det gäller små barn. Men den där professionella närheten, eller ska vi säga distansen, kan jag tänka är bra för barnets utveckling. Barnet måste anstränga sig lite för att bli förstådd.

                  Är det här flumpedagogik? Eller talar vi relationspedagogik? Eller både ock?

                  • Jag tänkte precis samma sak. Gränsen mellan flum-/relationspedagogiken och frågan om vad förskolan är blev lite luddig när vi tog in på det här spåret.

                    Närheten till pedagogiken (kan man säga så?) kanske är mer direkt och uppenbar (om än mer svårdefinierad) i förskolan än i skolan?

      • Jag tror att det är bra att det finns både och, att det finns föräldrar som inser sin egen begränsning och väljer förskola för sina barns utvecklings skull (eller för att de själva ska orka med föräldraskapet), samt föräldrar som gör ett medvetet val att låta barnen vara hemma så länge det går. Jag försöker inte att värdera någon av sidorna. Det som känns lite tråkigt är alla de som måste lämna sina små 1-åringar för att de inte har råd att vara hemma längre. En helt annan diskussion. 😉

        Jag håller med om att mycket av förskolans kvalitet handlar om personalen och pedagogerna. En förskola kan förvandlas till oigekännbarhet under ett sommarlov. Det har jag varit med om flera gånger pga personalomsättning. Vill ju framhålla att det både varit positiva och negativa förändringar. 😉

        • Jag och min fru valde att vara hemma i 3 år med båda våra barn. Vi levde på en dålig heltidslön och en kvarts föräldrapeng. Fattigt var det! Men det kändes ändå bra. Vi lyckades tack vara att vi lever på 56 kvadrat och har låg hyra.

          Men sedan är det nog tyvärr så att ekonomin är anledningen till att nästan alla lämnar in sina barn på dagis. Man vill ha den standarden och både vill jobba och vara ekonomisk autonoma, självständiga. Och har man en hyra på 9.000 så finns det nog inte så många alternativ, tyvärr. Och då är det en välsignelse om ens barn har bra fröknar på dagis. I ärlighetens namn måste man väl säga att kvalitén på personalen skiftar lite.

          • Jag undrar om pedagoger (eller om jag ska begränsa det till oss som jobbar i förskolan?) är mer benägna att hålla barnen hemma länge än gemene man? Jag har inga som helst belägg för detta, utan funderar mest utifrån det du berättar.

            Vi var hemma 1 år och 9 månader med vårt första barn, och vårt andra hann fylla två innan han började hos vår dagmamma. Båda var hemma länge, jämfört med våra kamraters barn och de barn som går på min förskola….

    • Lite sent, men nu kommer den utlovade repliken (till Anna):

      Utmaningen i att nå ut till föräldrar om den pedagogiska biten är en fortsättning på definiitonsfrågan. Innan jag har greppat vad förskolan verkligen är, blir det svårt att förmedla detsamma till föräldrarna. Men den biten handlar också om en eventuell skuld över att ha gjort valet att lämna sitt barn på institution till förmån för sitt arbete. Tror jag, i alla fall. Det är nog också delvis därför stämningen är så uppskruvad i hemmaföräldervärlden i uppdelningen ”bra hemmaföräldrar” – ”dåliga förskolor”.

      Nu är det svårt att spekulera, men jag läser det du skriver om dina tre barn och jag tänker att hur mycket mer tror du egentligen att förskolan gett dem, i jämförelse med att de skulle ha spenderat den tiden med dig (och på olika aktiviteter ni gjort tillsammans och med andra)? Hur stort har vårt inflytande varit? Är det den sociala träningen (den som ofta – inte bara i din kommentar – lyfts fram som den stora fördelen med förskolan) som kanske är vår specialitet ändå? Och för-skolan – socialiseringen in i en skolkontext (samma skolkontext vi samtidigt kämpar emot när vi säger att vi inte vill vara skola) – är det vårt oundvikliga öde när allt kommer till kritan?

      Och språket. Icke svensktalande barn som leks in i det nya språket och svensktalande barn som leks in i sitt språk. Här vet jag att vi gör ett fantastiskt bra och viktigt arbete. 🙂

      Tack för ”världens längsta kommentar” och för de tankar du gav mig. Jag fick lite mer substans i mina funderingar nu!

      • Ja, vilken är förskolans specialitet?

        Jag ska försöka mig på en definition. Ni har redan nämnt detta med att se och bekräfta barnet (vilket är lika viktigt i skolans värld som i förskolans) men jag skulle vilja lyfta några andra aspekter.

        I förskolan ligger ni i framkant när det gäller samarbete och arbete i arbetslag. Ni är föredömen när det gäller observationer och pedagogisk dokumentation vilket leder till att ni lättare kan utgå ifrån varje barns förutsättningar. Där har skolan massor att lära av er. Det är inte ni som ska närma er skolan, det är skolan som ska närma sig er.

        Jag ska berätta en liten anekdot. (Hade jag inte varit pedagog hade jag kanske aldrig reflekterat över vad min dotter egentligen lärde sig men det är svårt att slänga av sig de pedagogiska glasögonen, som ni vet) Min dotter var fem år och de hade Tema skogen i hennes 5-års grupp. Hon hade fantastiska pedagoger och man märkte att allt de gjorde var genomtänkt in i minsta detalj. Man kunde följa deras arbete på ”5-års-väggen” där de satte upp foton, texter och alster. En dag sprang min dotter emot mig när jag skulle hämta henne och hon ropade: ”Mamma, vet du!? Jag är 47 sniglar lång!”

        En helt vanlig icke-pedagog-förälder hade kanske inte tänkt så mycket på den där kommentaren men inte jag. Jag förstod direkt vad pedagogerna hade velat uppnå när de lät min dotter ligga på golvet och de andra barnen fick lägga sniglar (först riktiga, sedan ritade pappers-sniglar) på/bredvid henne. Det handlar om att konkretisera det abstrakta i att mäta och jämföra. Det handlar om grundläggande matematiskt tänkande. I Tema Skogen. Det är imponerande.

        Jag vet att det ska vara så enligt läroplanen men det är ändå inte alltid så. Inte överallt.

        En annan anekdot: Min son 3 år kom och visade mig ”sin låda” (en helt vanlig plastlåda med lock). ”Kolla, mamma! min låda!” sa han. ”Oj, vad fin”, svarade jag. ”Vad har du i din låda, då?” ”Du är i min låda. Och pappa. Och så jag. Eller min bokstav.” var svaret. Jag förstod inte riktigt och fick inte heller öppna lådan. Förrän efter några dagar. Då visade han mig vad som fanns där i. En lapp där det stod ”mamma”. En där det stod ”pappa”. Och så små lappar med bokstäver som bildade hans namn. Han var så stolt när han lade bokstäverna i rätt ordning och sedan läste vad som stod på lapparna.

        En tredje, och sista, anekdot handlar om min andra son. Hans sociala sida har inte varit hans starkaste. Med, för honom, fel pedagoger hade han kunnat få en diagnos av något slag, men hans pedagoger såg honom och hjälpte honom i rätt riktning. De fick honom att känna sig som en i gruppen trots att han ville vara utanför. De såg hans brister och utvecklade dom i stället för att reta upp sig på att han inte var som ”alla andra”. Jag är säker på att hans förskolepedagoger lade grunden till att han idag faktiskt är nästan som ”alla andra”. Hade han varit hemma med mig hade han inte utvecklats i samma grad. Det är jag säker på!

        Vad är viktigt i förskolan? Vad är viktigast? Att väcka intresse och glädje inför lärandet. Att se möjligheter i den ”fria leken”. Att lotsa barnen i den riktning de behöver. Att förebygga framtida svårigheter. Att komplettera föräldrarna när det gäller barnens utveckling. Ungefär så. Tycker jag.

        Överlag tycker jag att förskollärare är en grovt underskattad yrkesgrupp. Ni gör ett sådant fantastiskt jobb och jag skulle kunna hylla er till skyarna!

        • Underbar kommentar, Anna! Funderar starkt på att skriva ut den och sätta upp på jobbet. 🙂

          Visst är det som du skriver, att du ser vissa saker med pedagog-glasögonen som ”vanliga” föräldrar kanske inte skulle se på samma sätt. Jag tycker också om sammanfattningen i näst sista stycket. Särskilt meningarna ”att väcka intresse och glädje inför lärandet” och ”Att förebygga framtida svårigheter”. De skildrar grundtanken i vårt förhållande till lärande och kunskap på ett utmärkt sätt.

          Intressant också, det där med hur du tycker att det är skolan som skall närma sig förskolan. Jag tycker förstås likadant. Den tanke jag får nu är dock lite annorlunda och jag ser framför mig hur förskolan blir mer skola efterhand skolan blir mer förskola. Att skillnaderna minskar, men utan att det sker på bekostnad av de värden vi vill bevara (i förskolan).

  2. På min förra arbetsplats frågade vi alltid föräldrarna efter invänjningen vad de ansåg vara kvalitet om barnomsorgen. Svaret blev alltid: att det finns tillräckligt med personal och att dessa såg deras barn. Läser man lite psykologi verkar det som om barnen vill samma sak: se mig och bekräfta mig. När vi pratar omsorg blir det lätt att man hamnar i diskussioner om blöjbyten, mat, plåster och vila, men det är bara en del av omsorgen. Tar vi hand om andras barn har vi samma skyldighet att även ge en känslomässig omsorg: att se och bekräfta barnet. Det är är grunden för hela verksamheten! Kan vi inte upprätthålla den, då ska vi lägga ner. Och när det gäller 1- och 2-åringar är det faktiskt livsviktigt. För tänk dig att flyta omkring på ett ställe i 8 – 10 timmar och nästan ingen ser dig, ingen bekräftar dig utom när du ställer till det.

    Sedan vill jag hävda, just som Anna skriver, att den social biten är otroligt viktig. Den är en så pass stor bit för de allra minsta, att jag anser att den är tillräcklig för att stimulera 1-åringar. Att lära sig att ha koll på och umgås med 14 – 15 jämnåring i 8 – 10 timmar är både stimulerande och tröttande. Även jag är trött när jag går hem. Inte fysiskt, men socialt och psykiskt.

    Jag undrar, Janne, hur du tänker när du skriver ”rätt att gå i förskola utan att (omsorgs-)behovet finns”. Som om 3-åringar inte längre har behov av omsorg. Jag tror inte att du menar riktigt så. För även dom har fortfarande ett stort behov av vuxna som ger just omsorg.

    • Kort svar innan jag ger mig på ett längre svar på Annas kommentar:
      Nej, jag menar mycket riktigt inte att 3-åringar saknar omsorgsbehov. Jag menade, lite slarvigt uttryckt, att den allmänna förskolan ger plats åt barnen, oavsett om föräldrarna behöver barnomsorg eller inte.
      I relation till den ”icke allmänna” förskolan framhävs alltså det pedagogiska innehållet ännu mer, eftersom förskolan plötsligt går från att ha varit en möjlighet (för föräldrar att kunna arbeta/studera/söka jobb) till att bli en rättighet (för barnen att få delta i en planerad pedagogisk verksamhet).

  3. Oj så kloka ni är!
    Spännande att det går att diskutera utan att moralisera. Kanske betraktades de i medelklassen som själviskt att vilja vara hemma och därmed beröva barnen dess rätt till stimulans?

    Jag är bekymrad över pedagoger som blåser upp verksamhetens betydelse för att boosta professionen!

    • ”Luftförskolan som sprängdes”… 😉

      Det är återigen samma fråga. ”Vad är förskolan?”

      Vilken är vår betydelse? Vilken betydelse skall vi ha? Vilken betydelse vill vi att vi ska ha?

      Få yrkesgrupper får den uppskattning vi åtnjuter, såväl i vardagen som i utvärderingar. Ändå är det något som skevar. Vi frågar oss om vi får uppskattning för ”rätt” saker. Grunden för vår verksamhet är den känslomässiga omsorgen, som Maths skriver ovan. Att se och bekräfta varje barn varje dag. Men vilket utrymme ges detta i läroplanen? I skollagen (de delar som omfattar oss)? Hur högt värderar vi själva detta när vi tittar tillbaka på dagen/veckan/terminen?

      Vi ser det som en självklarhet och spanar vidare över horisonten. Läser nån Reggio-kurs. Omorganiserar lite. VIll vara viktiga (och är det förstås) och professionella. ”Alla” kan ge omsorg.

      Förskolan och förskolläraren måste därför vara mer än så. Men inte för mycket, eftersom vi då riskerar att bli skola.

      Ibland känner jag mig som en åsna mellan två hötappar.

    • Lärarförbundet boostar något otroligt! Status status status!

      • Ja! Vad är status egentligen? Och hur kopplar man samman den med frågan om professionalitet?

        Statuskampen känns inte helt verksamhetsförankrad.

        Kan man någonsin kombinera status med bajsblöjor och göra det på ett trovärdigt sätt?

    • Har du inte varit med om det? 😉 Att analyser och vrida och vända på problem lite mer förutsättningslöst, är det som leder framåt. Skyttegravar och moraliserande är inte utvecklande. Och tänk då alla barn som blir utsatta för ett övermått av moraliserande, inte minst på dagis:

  4. Jag funderar mest på att vara lärare men att ändå behålla leken fullt ut. Leken hör barndomen till och en treåring som börjar fundera på uppnående mål känns oerhört sorgligt och jag vill inte att sexåringen ska ha för lite lekfullhet heller. I vår iver att våra barn ska vara minst lika bra som andra blir det en kapprustning kring att kunna läsa etc. Jag tror att det finns så mycket kring språket att lära ut att läsa på egen hand vinner på att vänta. Det finns så mycket kring grupp, samarbete, språk, samhälle, natur …. att lära ut. Jag ser fram emot att förskolan börjar definiera och kommunicer vad de lär ut. Då kan hemmamamman se om hon kan lära ut det och kanske lära sig mer eller bli mer positiv till förskolan.

    Själv resonerade jag aldrig som att mina barn var för mycket på dagis utan istället kring att jag behövde mer tid med mitt barn.

    • Lyckligtvis har vi inte uppnåendemål i vår läroplan – ännu. Däremot finns riktlinjer om att vi (förskolläraren och/eller arbetslaget) ska göra vissa saker inom olika ämnesområden.

      Du beskriver väldigt bra ”basen för baskunskaperna”. Att ”det finns så mycket kring språket att lära ut att läsa på egen hand vinner på att vänta” och så vidare. Det är ju i det området vi rör oss. Eller borde röra oss. Men vi har också den progressiva miljön som pushar oss. Snart är vi i alla fall där och nosar på läskunnighet och andra ”riktiga” baskunskaper och efterhand vi blir bättre, desto snabbare kommer vi dit. Då kommer frågan upp igen: Vad är förskolan? Ska vi jobba vidare där barnen är och ”sno” lite av skolan, eller är det bättre att stanna upp, avvakta och låta skolan ta baskunskaperna, medan vi fortsätter utforska bas-baskunskaperna?

      Jag hör ganska ofta om barn som kommer från förskolan med baskunskaper – begynnande läs- och skrivkunnighet, t.ex. – men som tvingas börja om ”från början”, eftersom den struktur och flexibilitet saknas, som skulle kunna tillåta skolan att fortsätta där varje barn befinner sig. Det är dödligt för motivationen, glädjen och inspirationen. Liksom det ställer frågan ”vad är förskolan”, men utifrån skolans perspektiv istället för vårt eget.

      Det är en komplex diskussion, det här!

      Och jag resonerar som du gjorde: Kan jag få mer tid med mina barn på något sätt? Inte för att den barnsomsorg jag har för mina barn är dålig, eller för att jag kan bättre själv, utan för att jag vill vara med mina barn. Enkel, kärleksfull egoism, helt enkelt! Och enorma mängder känslomässig omsorg. 🙂

    • Jag vill även ta upp matematiken, som jag har ”upptäckt” under förra året. Skolmatten är ju mycket abstrakt med siffror och formler, men dagisbarnen är väldigt konkreta och har inte den kognitiva förmågan riktigt ännu. Så därför handlar det om att göra matte i vardagen, att se allt som leder fram till den mer formaliserade matematiken. Rent konkret. Och jag tänker, att om jag hade hand om 5-åringar, som ju har tagit ett kliv upp i den kognitiva trappan, så skulle jag rent konkret kunna jobba med något som liknar ekvationer. Formeln a(a+b) har en konkret grund.

      När det gäller det skrivna ordet ser jag det nu för tiden som en förlängning av det talade ordet. Och om du som vuxen är med barnen hela tiden, pratar med dom och ger dom lite stöd att upptäcka den verbala kommunikationen och det sociala livet, ibland komma i kontakt med de skrivna orden. Just nu har våra 3-åringar börjat upptäcka ”sina” bokstäver. Åter igen, om jag hade lite äldre barn, skulle jag kunna använda kom-ihåg-listor, tillsammans med barnen skriva dokumentationer och minnesanteckningar, med målet att deras föräldrar ska läsa det, eller som medelanden till någon annan personal eller avdelning. Att få barnen att förstå vitsen med att skriva, att de kan ha en väldig nytta av det.

  5. @Maths – ??? Vad är det jag ska reagera p

    Jag tänker inte att män ska behöva bära upp något eller representera något annat än sig själv.

    Men det är tokigt att lägga ansvaret för förändringsprocessen på minoriteten!

  6. Hur ska vi böja adjektivet ”skäggig”?
    Ständigt detta genus!!!!!

  7. Kan man vara skäggig dagisfröken och samtidigt hävda att man är representativ för en hel yrkesgrupp, undrar jag. Inte minst nu, sedan bloggen ramlat ut ur garderoben… 😉

  8. Nej, vi är inte representativa. Vi är bara ca 4% av den totala populationen. På ett sätt känns det plötsligt lite ensamt.

    Nu när du ramlat ur garderoben får du inte mumla i skägget, gosse. 😉 Tror för övrigt att jag har mer skägg, just nu. Men det åker av längre fram i vår. Då smälter jag in bättre. 😉

  9. Jag är bara ute efter ändelsen:
    1) Den skäggige dagisfröken?
    2) Den skäggiga dagisfröken?

    Fröknen?

    Bestämd form singular!

  10. I den manliga tävlingsinstinktens anda ska jag fota mitt skägg, så får vi se… 😉

  11. Enligt Wiktionary blir det fröken, även i bestämd form singular. D.v.s. Den skäggige/-a dagisfröken. (Torrt svar, månne, men jag blev så nyfiken…)

  12. Ooops! Nu får jag väl Mats på mig. 😉 Men jag ska skärpa mig.

Trackbacks

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: