Archive for ‘Mitt egna lilla GULAG’

28 november 2015

Syftningsfel

Pedagogisk dokumentation är ett svårfångat fenomen. Som Hillevi Lenz Taguchi säger, så blir den till ”i mötet mellan de föreställningar, teorier och praktiker som man använder dokumentationen ihop med”. Eller med andra ord: ”Pedagogisk dokumentation är inget i sig, utan blir det man gör den till.” (Varför Pedagogisk Dokumentation, 2013)

Inget i sig…

Blir det man gör den till…

I våra samtal kring pedagogisk dokumentation har vi landat i en förklaringsmodell där den kan förstås som en kontinuerlig process där vi hela tiden skapar och omskapar föremålen för vår uppmärksamhet. Subjekten. Det handlar förstås mycket om barnen; vad lyfter jag fram hos respektive barn? Vilka kompetenser uppmärksammar jag? Vilka brister? ”Vad berättas om mig?” Kort sagt: Vilket/vilka barn är jag med och skapar genom den pedagogiska dokumentationen?

Ja, barnen blir förstås vad vi gör dem till. Huruvida de inte är något i sig tror jag vi undviker den här gången, men att allt är relativt kan vi nog vara överens om. Det gäller alltså även barn, som alltid står i relation. Till kamraterna, de vuxna, förskolan som fysisk plats, läroplanen och – förstås – till dokumentationen av barnen i dessa relationer. Och utifrån dokumentationen av barnen i dessa relationer skapar och omskapar vi våra uppfattningar om vilka de här barnen är.

Men den pedagogiska dokumentationen skapar och omskapar inte bara barnen. Det egentliga fokuset ligger faktiskt inte ens på barnen,utan på verksamheten. Vi har vår verksamhetsdokumentation som ska fyllas på regelbundet och barnen blir egentligen ett medel för att nå målet – en verksamhet som ständigt skapas och omskapas utifrån våra uppfattningar om hur väl den är anpassad till den aktuella barngruppens behov och intressen.

Vi dokumenterar vår verksamhet i verksamhetsdokumentationen, på Instagram, genom det vi sätter upp på våra väggar (men också det vi inte sätter upp, d.v.s. döljer för vårdnadshavare, chefer och andra besökare), genom olika former av portfolio, genom det vi skriver på vår hemsida, genom våra aktiviteter utomhus – som ju är synliga för alla som råkar vara i närheten – och säkerligen på fler sätt än så.

Att se, höra och göra är att dokumentera, om en ska hårddra det. Liksom att det är att pedagogiskt dokumentera när en agerar på det en sett, hört och gört (hjort, jag menar gjort) så att det ekar tillbaka i verksamheten i en framåtriktad spiralrörelse.

Men pedagogisk dokumentation är fortfarande främst av allt inget i sig. Den blir vad man gör den till. Den kommer i existens först när processen nått sitt slut.

Och således är den – lustigt nog – mer syfte än resultat.

Mitt arbetslag fick för en tid sedan i uppdrag att fråga oss själva hur vi konstruerar just vår förskola/avdelning. På vilka olika sätt dokumenterar just vi vår verksamhet och vad berättar den här dokumentationen om just oss? Vad berättas om oss – vad berättar vi om oss själva – i vår dokumentation?

Förutom att vara nyttigt att skärskåda sig själv ur olika perspektiv och fråga sig hur en framstår och hur det står i relation till hur en tror och/eller vill framstå, så uppstår också den lite mer outtalade frågan: Hur bör jag framstå?

Så länge det finns en beställare av skärskådandet som inte är en själv eller det egna arbetslaget, finns också en förväntan liggande som en våt filt över den skär- och navelskådande process vi kallar pedagogisk dokumentation.

Vi ser på oss själva i syfte att ställa vår självbild mot huvudmannens bild av oss. I den bästa av världar råder förstås total samsyn oss emellan och vi ser samma bild träda fram. Men vi lever inte i den bästa av världar. Och det innebär att antingen får vi leva i en värld där våra respektive bilder till viss del kontrasterar mot varandra men förhoppningsvis bildar en helhet, eller så får vi leva i en värld där vår bild med vilje har omskapats till att likna just huvudmannens.

Pedagogisk dokumentation är inget i sig. Det är en process som leder till det vi leder den till. Och oavsett om det handlar om att skapa/omskapa bilden av det enskilda barnet eller verksamheten så äger processen rum i en bestämd kontext. Den kontexten har ett betydande inflytande för processen och framförallt för resultatet.

Så, hur undviker vi att göra den pedagogiska dokumentationen till ett kontroll- och korrektionsverktyg i händerna på våra huvudmän och istället nyttja den som ett intuitivt och progressivt verktyg för att följa barnen – och verksamheten – i oförutsedda riktningar, mot oanade höjder?

För det är väl ändå det vi vill?

13 februari 2014

Summan av en mansålder

Idag var var det ytterligare ett par indignerade förskollärare som protesterade mot de stora barngrupperna och idag var det ytterligare ett par chefer på skolkontoret som blev förvånade över protesterna. Som om protesterna varit nya. Oväntade. Opåkallade. Kanske är deras spelade förvåning bara ytterligare en beståndsdel i det jag kallade ”protesten som tradition” häromsistens? Eller så är de komplett imbecilla.

2005 publicerade Skolverket de ökända (och numera bortplockade) råd om kvalitet i förskolan som sade att en grupp på 15 barn var ”att föredra, för att barnen skall utvecklas på ett optimalt sätt” och att ”de yngsta barnen och barn i behov av särskilt stöd har behov av att ingå i mindre grupper än så för att få sina behov tillgodosedda”. Slutsatsen byggde på en kunskapsöversikt från 2001, genomförd av Maj Asplund Carlsson, Gunni Kärrby och Ingrid Pramling Samuelsson. Den klargjorde att den optimala utveckling som avses i de allmänna råden dels handlade om förskolans måluppfyllelse samt de långsiktiga effekterna av verksamheten.

Det vill säga att rådet 15 barn/grupp gäller om man vill att verksamheten når målen i läroplanen samt lägger en god grund för skolans fortsatta arbete med barnet (som då blivit elev).

Är man inte intresserad av det kan man förstås ha fler barn per grupp. Det får vara hur det vill med det. Men det motiverar ändå inte att man lägger sig till med förvåning när förskollärare protesterar mot detta bristande intresse, såtillvida att det inte är just det bristande intresset som gör att man blir förvånad – att man helt enkelt inte sett verksamheten tidigare och varken förstår vilka de protesterande är eller vad de protesterar emot.

De allmänna råden är cirka tio år gamla. Kunskapsöversikten fyller 13 i år. Förskolan som vi känner den idag har existerat i sexton år, räknat från läroplanens tillblivelse. Och det är lite drygt 20 år sedan barngrupperna i förskolan/daghemmet hade 15 barn eller färre. Därtill kommer de återkommande protesterna mot för stora barngrupper, som pågått av och till i runt 30 år – alltså långt innan 15 blev det förment magiska tal det idag är.

Under dessa 30 år har alla argument använts otaliga gånger. Alla möjliga påtryckningsmetoder – från demonstrationer till strejker till jag vet inte vad – har testats. Och vad har det resulterat i? Att snittet för barngruppstorlekarna gått från 13,4 barn år 1985 (då hade man redan protesterat ett tag mot att gruppstorlekarna passerat 12) till 16,9 år 2012. Det kan tolkas som att protesterna är verkningslösa. Vill man tänka positivt kan man föreställa sig att ökningen varit större om man inte protesterat, vilket jag i och för sig håller för sannolikt. Men syftet var väl inte att bromsa ökningen, utan att stoppa den helt. Sedan 2005 vid 15 barn.

Och trots dessa eviga protester från förskollärare och föräldrar kan kommunpolitiker vinna val på löften om t.ex. ett tak för gruppstorlekarna om 17 barn. Detta skedde i Falun vid förra valet, då rikssnittet om 16,9 barn – märk väl – var lägre än det givna löftet. Ändå misslyckades man genomföra sänkningen (eller om det var en höjning?) och kommunen har idag ett snitt på 19 barn/avdelning (som egentligen är 20, eftersom vi efter årsskiftet tvingades ta in ytterligare ett barn per avdelning, om än ”tillfälligt”).

Trettio år har gått. Trettio år av protester. Och fortfarande möts protesterna av förvåning. Efter trettio år! Tre decennier! En mansålder, för Guds skull! En mansålder av kontinuerliga protester mot för höga barngruppstorlekar, med hänvisningar till forskning i vitt skilda discipliner, känslomässig argumentation, studiebesök, skrivelser hit och dit, demonstrationer och stridsåtgärder. Av att stånga våra kollektiva pannor blodiga mot skolkontorens lyckta dörrar. (Facklig kamp bör väl också nämnas, även om t.ex. lärarförbundet aldrig vågat använda skrivningen i de allmänna råden för att stödja oss förskollärare och föräldrar.)

En mansålder har passerat. Ingenting har hänt.

Vill vi verkligen ha en förändring kanske det är dags att byta strategi?

12 januari 2014

Protesten som tradition

Förskoleupproret rasar över landet. Tusentals förskollärare, barnskötare, föräldrar och andra sympatisörer – men främst förstås de av oss som arbetar i förskolan – samlas i den gemensamma tanken att bara vi lyckas finna Orden, så kommer problemet att lösas; barngrupperna att minska till resonabla nivåer, personaltätheten öka i motsvarande takt, planeringstiden nå balans med arbetet i barngruppen och allt kommer att bli bra. Som att det handlar om att formulera sig på precis rätt sätt för att ”politikerna” (skrivet inom citationstecken, som ett representativt ord, snarare än en beskrivning av vilka det gäller. Ingen av oss vet nog exakt vilka det handlar om.) ska nå den där djupare insikten som krävs för att de också skall skrida till handling.

Vi vet vad problemet är och vi vet att vi gör det bästa vi kan med det vi har. Och vi vet att även om det inte är så bra som vi egentligen – när omständigheterna är sådär teoretiskt perfekta – kan och vill att det ska vara, så är det överlag tillräckligt bra för att det ska fungera någorlunda. Vi vet också att ”tillräckligt bra” inte nödvändigtvis är detsamma som ”hög kvalitet”, men är samtidigt bra på att få det som ofta – ärligt talat – är ganska dåligt att se ganska bra ut. Kanske är vi för bra på det där sistnämnda? Men våra chefer och deras chefer i oligarkierna uppe på skolförvaltningarna är också bra på att få saker att verka bättre än de är – och har dessutom en högre motivation (läs: lön) än oss andra. Tillsammans förvandlar vi lera till kattguld. Och även om de klagar och går till tidningarna med jämna mellanrum, så visst fasen säger sig föräldrarna ändå vara nöjda när det kommer till kritan. Verksamhetsbesök av politiker kan förvisso visa upp en verksamhet som måhända verkar stökig och rörig, men det är ju barn och de ser glada ut. Det ser bra ut – såvida det inte är oppositionspolitiker som dyker upp. Då ropas det istället om kris och katastrof. (Är man folkpartist är det förstås alltid kris och katastrof så fort man går från det livmodertrygga ”förr i tiden” till ”nu”.) Men snart nog är oppositionen i styrande ställning, och då ser det bra ut igen. Och verksamhetsbesök av oligarkerna på kontoret är knappast mer konstruktiva. De resulterar sällan till aldrig i någon förbättring av problemet. Istället hålls vi pedagoger plötsligt som (huvud-)ansvariga för bristande struktur, för rigid struktur eller ren ovilja att ta tag i saken. Och accepterar vi inte den förklaring som ges, då är vi rent illojala. Så har man ett någorlunda fungerande arbetssätt gör man bäst i att hålla käft och huka sig när man passerar vilket hus det är Skolförvaltningen nu flyttat in i. Annars skickar de en specialpedagog med rätt att strukturera (om). Och sedan orkar vi inte klaga mer förrän nästa termin.

Men är det verkligen det som är problemet?

Är det våra stora barngrupper? Den låga personaltätheten? Bristande struktur (läs: kompetens) på förskolorna? Okunniga politiker? Oligarkin på skolförvaltningen? Och så vidare.

Eller är problemet det faktum att ingen faktiskt kan lösa det vi tror är problemet? Att vårt hopp om en lösning vilar på en omåttligt naiv föreställning om tingens ordning? Om att det finns en tydligt ansvarig att ställa upp mot väggen och skjuta. Men det gör det knappast.

Ingen trycker in mer än 15 barn på en avdelning på ren jävelskap. Ingen håller personaltätheten så låg det är praktiskt möjligt bara för att det är kul. Ingen kan genom att knäppa med fingrarna trolla fram planeringstid eller andra förutsättningar för oss att klara av vårt läroplansstyrda arbete. Ingen.

Vi befinner oss alla inom ramarna för ett system. Jag kallar det mitt egna lilla GULAG, andra kallar det kommunal verksamhet eller något annat. Oavsett namnet utgörs det av ett ram- och regelverk som styr oss alla, från den lägst utbildade pedagog till den högst upphöjde politiker. Vi rör oss i systemet, enligt systemets regler och vi agerar inom dess ramar. Systemet gör också saker med oss. Skapar beteenden, tankesätt. Och vi reproducerar systemet genom att leva och verka inom det. Och så länge vi lever och verkar inom det blir förändring svår, för att inte säga omöjlig.

Det, skulle jag vilja säga, är problemet.

De symtom jag räknar upp i början. Gruppstorlekarna och det. De ingår förstås också i systemet. De är – trots vårt engagemang i att få någon att åtgärda dem – inte avvikelser som kan (eller ens bör?) korrigeras. De är tingens ordning. Att t.ex. sänka barngruppernas storlekar till att ligga i linje med Skolverkets f.d. rekommendationer skulle skapa oerhörda effekter – och säkerligen skador – på systemet. I första hand och mest uppenbart ekonomiskt, men även på andra sätt. Det skulle förändra maktbalansen på närmast oförutsägbara vis. Synen på pedagogerna (”klarar inte större grupper än 15 barn”). Verksamhetens upplevda fokus (”gruppstorlekar framför innehåll”). Och så vidare. Det sistnämnda visade Skolverket upp med föredömlig tydlighet när de plockade bort taket för just gruppstorlekarna – argumentationen var som bekant att det varken är konstruktivt eller realistiskt att bygga upp något så organiskt, levande och heterogent som en barngrupp i förskolan på en rigid siffra (”15”). Lika lite som meningen med livet är 42, är 15 en magisk siffra. Eller med andra ord: Kravet på ett tak för barngruppernas storlek – om det skulle följas – skulle ge effekter som skakade om de kommunala grundvalarna och riskerade att förgöra civilisationen. I alla fall på lokal nivå. Samma rädsla som inför det första atombombsprovet eller varför inte millennieskiftet.

Vad är problemet, undrar jag inledningsvis.

Vill vi verkligen ha en förändring, undrar jag sedan. Eller är våra naivistiska protester en del av spelet? Något som hör till, men som inte ska tas på fullt allvar. Lite som en tradition som firas år ut och år in, utan att vi egentligen tror på innehållet.

02 september 2013

Va bene

Jag är hemma med sjukt barn idag. Och knappt har jag ringt jobbet och meddelat att jag blir hemma (och hjälpt till att fatta beslut om huruvida det behövs vikarie eller inte), loggat in på jobbets Intranät och anmält min frånvaro i PS Självservice, loggat in på Försäkringskassan.se och anmält VAB’en, ringt Skola24 och anmält dotterns frånvaro (det tog 4 samtal innan det gick upp för mig att jag ringde fel nummer), samt ringt sonens dagbarnvårdare och meddelat att han kommer efter frukost istället för klockan 7, förrän jag börjar tänka på jobbet igen.

Ser det där arbetsmaterialet om Likabehandling (hej Lundsberg! Hur ser er likabehandlingsplan ut?) och tänker att nu är ett gyllene tillfälle att sätta tänderna i det, samt slutföra utvärderingen av förra årets plan. Låter tankarna osökt ramla in på planering av verksamheten. Hur ska vi göra med tisdagsgrupperna? Och Ska vi göra uppdelningen i 3- och 5-åringar som vi tänkt på onsdagar och torsdagar redan den här veckan, eller hur vill vi ha det? Och hur ska jag egentligen lägga upp arbetet i min grupp – vilka barn ska jag ha, förresten!? Och jag har veckan på mig att läsa och reflektera över de första tre kapitlen i Vad berättas om mig?, som är den bok vi ska utgå från under höstens processtödjar-arbete.

Men vafan, liksom. Jag VAB’ar ju. Jag har precis meddelat min arbetsgivare att jag INTE kommer att arbeta idag. Så då ska jag inte göra det heller. Eller?

För det är ju nu jag har tid. Ena ungen hos dagmamman till 14:30 och andra ungen halvdöd i soffan framför Bolibompa eller slött pillande på surfplattan.

Förvisso, jag har 3,5 timmes barnfri tid till förfogande denna vecka. Men 1,5 timmar är redan bokat för IT-handledning med en av småbarnsavdelningarna (jag ska lära dem visa sina digitalkamerafilmade filmer med projektorn), sedan är det två timmars obligatorisk kvällsföreläsning. Så ska jag göra något av det jag nämnde tidigare får det väl bli nästa vecka då. Men inte på måndag, för då har vi det där processtödjarmötet jag talade om (som stjäl två av mina 3,5 timmar) och efter det är jag antagligen slut som människa för resten av dagen. Månne kan jag sitta på tisdag kväll, men jag skulle föredra att kunna göra det på jobbet ifall jag behöver kolla upp saker. Alltså på onsdag eftermiddag. Men nej! Då har jag bokat in VFU-handledning med studenten som börjar den veckan. NEJ! Det har jag inte alls, för då är det informationsmöte (angående VFU’n) på högskolan. Det tar för övrigt två timmar om jag minns rätt (har inte haft tid att föra in mötet i kalendern, ens). Jag ligger alltså redan minus på planeringstiden och har inte ens börjat med verksamhetsplaneringen ännu.

Men jag är van, och slänger en kärleksfull blick mot min korsstygnsbonad ovanför datorn med Andrej Vysjinskijs inspirerande ord om det magiska arbetet, ”som förvandlar människan från noll och intet till en hjälte”. Det som säger att arbete måste ske under omöjliga odds (eller hot om arkebusering) för att upplevas som meningsfullt.

Men just idag tänker jag inte lyfta ett förbenat finger till förmån för min ”att göra”-lista.

Etiketter:
%d bloggare gillar detta: