Hur man förvandlar 15 till 21

Läroplanen framhåller att barngruppen ska ses som en viktig del i barns utveckling och lärande. För att en grupp ska fungera positivt måste dock vissa förutsättningar vara uppfyllda. Till det viktigaste hör att gruppen har en lämplig sammansättning och storlek. Dessa krav ställs också i skollagen. Vad som är ”lämpligt” ska sättas i relation till förskolans uppdrag.

Så börjar avsnittet om gruppstorlekar i Skolverkets allmänna råd för kvalitet i förskolan. Det fortsätter med en förhandsnyansering – i Internetsammanhang känt som en disclaimer – där man gör klart att det inte finns några ”belägg för att det skulle finnas någon gruppstorlek eller personaltäthet som är den optimala i alla sammanhang” och att ”förutsättningarna varierar från grupp till grupp och från tid till annan”, samt att ”en gruppstorlek eller personaltäthet som är lagom i en förskola behöver inte vara det i en annan.”

Det stämmer förstås. Men man kan i samma andetag hävda att alla bananer inte är gula och att man kan köra bil även om man inte har körkort.

Det är sant, men är det relevant?

Frågan om den optimala barngruppsstorleken handlar inte om ett barnantal som innebär att alla eventuella resursbehov som kan tänkas uppstå går att lösa i gruppen med befintlig personal. Det handlar om att hitta ett gemensamt golv att stå på och utgå från när man tittar på sin, för läsåret/terminen/månaden/veckan/dagen, aktuella barngrupp med allt vad den kan erbjuda i form av utmaningar.

En kunskapsöversikt som Skolverket tagit fram (2001 a) visar dock att riktmärket för en gruppstorlek om ca 15 barn [på tre heltidstjänster – min anm.] är att föredra, för att barnen ska utvecklas på ett optimalt sätt. Man lyfter även fram att de yngsta barnen och barn i behov av särskilt stöd har behov av att ingå i mindre grupper än så för att få sina behov tillgodosedda.

Där har vi det! Golvet! Klipp ut och sätt upp i hallen, personalrummet och lägg en lapp i varje barns fack. (Bra idé! Det ska jag fanimej göra redan i eftermiddag…)

Femton barn/grupp ”för att barnen ska utvecklas på ett optimalt sätt”. Eller, för att tala klarspråk, ”för att kunna följa läroplanen”. Varje barn utöver detta är ett krokben framför mina fötter, utsträckt av den person – den fysiska person – som fattar beslutet att släppa in barnet i fråga i gruppen.

Än en gång är jag som enskild förskollärare personligen ansvarig – för att inte vara tillräckligt tydlig och konsekvent när jag försöker säga ”nej”. För att tillåta (under mumlade protester) 21 barn i gruppen.

Men ansvaret är förstås kollektivt. Föräldrar bär också ansvar – för att tillåta kommunen att placera deras barn i för stora grupper. Chefer för att på olika sätt pressa personalen att ta emot för många barn. Politiker och huvudmän för att nonchalera Skolverket och de många statliga styrdokument som existerar. Och förstås berörda statliga myndigheter för att inte ställa tydligare (och hårdare) krav på huvudmännen.

Skolverkets skrift fortsätter med att rada upp en mängd faktorer som kan påverka förutsättningarna (och vilken gruppstorlek som kan anses lämplig):

– barnens ålder och kön
– behov av särskilt stöd
– andelen barn med annat modersmål än svenska
– kontinuiteten i barn- och personalgrupp
– personalens kompetens
– lokalernas och utemiljöns beskaffenhet
– upptagningsområdets sociala karaktär
– barnens närvarotider

Viktigt att komma ihåg när man talar om dessa faktorer är dock att taket fortfarande enligt Skolverket är 15 barn och tre heltidsanställda/grupp, och att beroende på hur dessa faktorer ser ut kan gruppen bli mindre eller personaltätheten högre.

I teorin blir inte grupperna större än såhär.

I praktiken är de flesta grupper större än såhär.

Varför?

Enkelt. För att kommunerna/huvudmännen inte är skyldiga att följa råden.

De är ju bara råd.

Och på det sättet kan man förvandla 15 till 21.

Semantik

I den nya skollagen definieras förskolan som en skolform (1 kap. 1§). I denna skolform bedrivs undervisning i form av ”målstyrda processer som under ledning av /…/ förskollärare syftar till utveckling och lärande genom inhämtande och utvecklande av kunskaper och värden” (1 kap. 3§). Förutsatt att detta sker, är förskolans verksamhet att betrakta som en utbildning (även detta enligt 1 kap. 3§).

Det här behöver inte vara svårsmält. Jag som yrkesverksam förskollärare bedriver undervisning i en utbildning inom skolväsendet. Punkt slut.

Men det finns uppenbarligen kulturella kopplingar till ord som ”undervisning” och ”utbildning” som skapar oreda i detta.

Det finns t.ex. de som drar paralleller mellan undervisning och lektion, med implikationen att såväl undervisning som lektioner är specifika (men i stort sett helt odefinierade) metoder som hör hemma i skolan (även beträffande ”skolan” är definitionen lite svävande på målet, man menar nog år 6-9 ungefär. Och gymnasiet. Man kan säga att ”ju äldre elever, desto riktigare skola”). Underförstått ser man inte förskolan som en ”riktig” skolform. Och då är det klart att man anser att vi inte heller bör bedriva undervisning.

Samtidigt är de allra flesta av oss överens om att förskolan också är en arena för lärande och utveckling. Problemet ligger främst i användandet av ordet. ”Undervisning”. För det hör skolan till och bör inte utarmas med alternativa innebörder. Men vad innebär undervisning?

Det finns i alla fall inget i Wikipedias definition av ordet som förhindrar att det används för att beskriva det lärarledda arbetet i förskolan. Alla begränsningar av ordets innebörd som görs i syfte att utesluta förskolans verksamhet från det, är därför – i mina ögon – att betrakta som kulturellt betingade. När t.ex. Morrica skriver att ”undervisning minskar barns nyfikenhet”, gör hon det utifrån en bestämd uppfattning om vad undervisning är och inte är.

Jag påminner åter om skollagens definition av ”undervisning” och denna gång citerar jag den i sin helhet:

Undervisning: sådana målstyrda processer som under ledning av lärare eller förskollärare syftar till utveckling och lärande genom inhämtande och utvecklande av kunskaper och värden

Det är inte hur (mer än det faktum att den skall vara lärarledd), utan vad som är det viktiga. Som gör att undervisning kan bedrivas i både för- och gymnasieskola. Att jag som lärare ser till att aktivt implementera måldokumenten i verksamheten.

Utan kateder. Utan att föreläsa eller instruera undervisar jag i naturvetenskap genom att medvetet anpassa miljön och vara närvarande, observant, delaktig och utmanande. Delar av förskolans undervisning i naturvetenskap kan t.ex. beskrivas såhär:

I bygg- och konstruktionslekar arbetar barnen både utforskande och skapande och får konkreta erfarenheter av balans och hållfasthet hos olika material och konstruktioner. Genom att göra skisser, ritningar och modeller får barn upplevelser av perspektiv och proportion, längd, bredd och höjd. Lek med material som t.ex. klossar är av tradition ett inslag i förskolan. Denna lek utvecklar även barnens förståelse för matematiska begrepp som lika och olika, avstånd, storlek, form, tyngd och volym. (ur Förskola i utveckling)

Det här är ingen omdefinition. Det är ingen belastning, vantolkning eller uttänjning.

Det här är undervisning.

Punkt slut.

Förskollagen, kapitel 3

Kapitel 3 i skollagen avser barns och elevers utveckling mot målen. Det är faktiskt bara paragraf 3 och 4 (av totalt 21) som direkt berör förskolan, vilket är snabbt sammanfattat (fattar faktiskt inte varför jag skjutit så länge på det):

Alla barn i förskolan ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. Barnets vårdnadshavare ska fortlöpande informeras om barnets utveckling.

Förskollagen 2010, kapitel 2

Min serie inlägg om (för)skollagen fortsätter. Kapitel 2 handlar om Huvudmän och Ansvarsfördelning – ett intressant kapitel eftersom många frågor både på bloggen, i personalrummet och vid köksbordet handlar om detta. Vems är ansvaret? Jag har faktiskt plockat bort ett par paragrafer ur sammanfattningen, trots att de nämner förskolan. Detta för att de handlar om allmänna regler om t.ex. registerkontroll och sånt, och inte berör verksamheten på det sätt jag är nyfiken på – om vem som bär ansvar för vad. Den här sammanfattningen väcker frågor hos mig när jag drar paralleller till min verksamhet och förhoppningsvis kan den ligga till grund för givande diskussioner framledes. Varsågoda:

Kommunen är förskolans huvudman. I varje kommun skall det finnas en eller flera nämnder, vars uppgift är att fullgöra kommunens uppgifter som huvudman, såsom de beskrivs i skollagen. På begäran skall dessa nämnder – till de övriga nämnderna – kunna lämna de uppgifter som behövs för att administrera fördelningen av förskoleplatser. Dessa nämnder lyder under kommunallagens föreskrifter om nämnder (1991:900).

Förskolan kan också ha en enskild huvudman. Detta sker efter ansökan, om denna visar att den enskilde har förutsättningar att följa gällande föreskrifter (bl.a. denna lag) och utbildningen inte innebär påtagliga negativa följder på lång sikt för barnen eller för det kommunala – allmänna – alternativet. Om den enskilde, i de fall denne är ett bolag eller en förening, delägs eller är under rättsligt inflytande av kommun eller landsting, gäller att denne delägare inte har rättsligt bestämmande inflytande, utan att ett samarbete mellan denne och en enskild är nödvändig för att verksamheten skall komma till stånd, samt att det finns särskilda skäl med hänsyn till innehåll eller utformning.

Oavsett vem som är huvudman, är det dennes ansvar att utbildningen genomförs i enlighet med bestämmelserna i denna lag, samt de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen och bestämmelser för utbildningen som kan finnas i andra författningar. Denne skall bl.a. se till att personalen vid förskoleenheterna ges möjligheter till kompetensutveckling och att förskollärare och annan personal har nödvändiga insikter i de föreskrifter som gäller. Dessutom måste denne se till att de lokaler och utrustning finns, som behövs för att syftet med utbildningen skall kunna uppfyllas. Till huvudmannens hjälp finns en förskolechef eller ställföreträdande förskolechef, vars uppgift är att leda och samordna det pedagogiska arbetet (undervisningen) och därtill i synnerhet verka för att utbildningen utvecklas. Denne skall äga pedagogisk insikt genom utbildning och erfarenhet. Förskolechefen beslutar om enhetens inre organisation och fattar de beslut samt tar det ansvar som framgår av särskilda föreskrifter i denna lag eller andra författningar. Dessa beslut kan, av förskolechefen, åläggas en anställd eller en uppdragstagare vid enheten, förutsatt att denne har tillräcklig kompetens och erfarenhet att fullgöra dessa ledningsuppgifter.

För undervisningen skall huvudmannen använda utbildade förskollärare (d.v.s. med en förskollärarexamen enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av högskolelagen (1992:1434) eller motsvarande äldre utbildning). Även den med utländsk förskollärarutbildning kan räknas, förutsatt att denne kan uppvisa ett behörighetsbevis (utfärdas av Högskoleverket). Huvudmannen bör därtill sträva efter att anställa förskollärare med forskarutbildning. Om inga utbildade förskollärare finns att tillgå inom huvudmannens organisation, eller om det finns något särskilt skäl som gynnar barnen, får huvudmannen – under ett år i sänder – använda en annan person för att bedriva undervisningen. Denne person måste vara lämplig att bedriva undervisningen och i så stor utsträckning som möjligt ha en utbildning som motsvarar en förskollärarutbildning. Utöver förskolläraren/-arna kan annan personal finnas, som har utbildning och/eller erfarenhet som främjar barnens utveckling och lärande.

Förskollagen, kapitel 1

Nedanstående är ett försök till sammanfattning av de paragrafer (2, 3, 4, 5, 6, 8, 9, 10 & 11) i första kapitlet av skollagen som berör förskolan. Först samlade jag bara paragraferna i en lång lista, men stördes av att vissa paragrafet saknades, så jag försökte mig på att sammafatta dem i löpande text. Jag skall försöka ge mig på övriga kapitel också, men tillsvidare får ni hålla tillgodo med detta

Förskollagen, kapitel 1 alltså:

Förskolan är en utbildning inom skolväsendet som – i likhet med t.ex. grundskolan – bedriver undervisning. Verksamheten, som är frivillig och riktar sig till barn, äger rum på förskoleenheter eller fristående förskolor. Utbildningens syfte är att barnen skall inhämta och utveckla kunskaper och värden på ett sätt som främjar utveckling, lärande och en livslång lust att lära. Därtill skall utbildningen förmedla och förankra respekt för de grundläggande demokratiska värderingar det svenska samhället vilar på och de mänskliga rättigheterna som människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet samt solidaritet mellan människor (www.humanrights.gov.se), genom att utformas i enlighet med dessa.

För att bättre uppnå utbildningens syften skall den vila på vetenskaplig och/eller empirisk grund, vara icke-konfessionell och – med utgångspunkt i barnets bästa – ta hänsyn till barns olika åsikter och behov. Barnets inställning skall så långt det är möjligt klarläggas, genom att skapa möjlighet att fritt uttrycka sina åsikter i alla frågor som rör honom/henne och därefter ge dessa åsikter betydelse i relation till ålder och mognad. Utbildningen skall också ge barnen stöd och stimulans så att de utvecklas maximalt, genom att sträva efter att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen. Alla barn ska därför, oberoende av geografisk hemvist och sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till en förskola som är likvärdig oavsett var i landet den anordnas. Se även diskrimineringslagen (2008:567) för bestämmelser med ändamål att motverka diskriminering och på andra sätt främja lika rättigheter och möjligheter, oberoende av kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder.

Var och en som verkar inom utbildningen ska främja de mänskliga rättigheterna och aktivt motverka alla former av kränkande behandling, och skall i samarbete med hemmen sträva efter att utbildningen främjar barns allsidiga utveckling till aktiva kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare.

Ovanstående lagstadgade bestämmelser ligger till grund för en läroplan (för närvarande Lpfö 98). Denna skall formulera utbildningens värdegrund, uppdrag, mål och riktlinjer. Dock kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer även meddela föreskrifter om ovanstående på andra sätt.

Laglig läsning

Det här inlägget skrev jag ursprungligen på Flumpebloggen (http://flumpedagog.wordpress.com/2010/07/19/laglig-lasning/), men det handlar så mycket om mig att jag ville publicera det här också:

Den nya skollagen beslutades av riksdagen den 22 juni 2010 och träder i kraft den 1 augusti 2010. Som en buffert behöver den dock inte tillämpas på utbildningar förrän från och med den 1 juli 2011.

Jag läser just nu ett kapitel i taget av nämnda lag och försöker samla de paragrafer som på ett eller annat sätt rör förskolans verksamhet, allmänt eller specifikt. Syftet är att försöka skapa en översikt för mig själv att ha som underlag inför diskussioner om verksamheten med mina lokala skolpolitiker, både via lokalpressens insändar- och debattsidor, men även på deras bloggar m.m. Antagligen kan det vara ett nyttigt dokument att trycka upp i chefens nylle också.

Jag har också en tanke bakom syftet. Jag vill försöka synliggöra en prioritetsordning i de styrdokument som finns att ta hänsyn till i vår vardag. Jag ser skollagen som det allra första steget – basen – i denna prioritetsordning. Detta för att öka min säkerhet som förskollärare i min strävan efter att mina ageranden – utan några tveksamheter – sker i enlighet med rådande lag m.m. Därtill att detta är att förstås som min absoluta skyldighet gentemot de barn som är inskrivna i förskolan, deras föräldrar, vår regering, vårt samhälle.

Hur närvarande är skollagen i din vardag?