En grupp pedagoger i grundskolan skriver en debattartikel där man önskar en (mer) åldersuppdelad verksamhet i förskolan. Incitamentet är (som vanligt) den s.k. ”PISA-undersökningen” som påstås visa ”mycket låga resultat för svensk skola”. Deras förslag på lösning är att sätta ”barnen/eleverna i fokus”, vilket i praktiken innebär att de alltså vill att förskolan ska arbeta mer åldersuppdelat – d.v.s. som man gör i skolan. För det verkar ju fungera för skolan. Se bara på PISA-resultaten. Eller gör inte det förresten.
Pedagogerna lyfter först fram fördelarna med den åldersuppdelade verksamheten:
1. Sexåringarna känner redan varandra. Bra! Skönt! Då slipper pedagogerna jobba ihop gruppen och kan fokusera på lärandet, ”med fokus på matematik- och språkinlärning”.
2. Sexåringarna är mer kunskapstörstande och skolmogna. Verkligen? Mer kunskapstörstande? Mognare? Än de stackare som i femårsåldern tvingats dela utrymme med fyraåringar eller – Gud förbjude! – treåringar? Hur har de egentligen mätt detta? Eller handlar det snarare om att de barn som gått i femårsgrupp redan stöpts i den åldershomogena skolformen och – för att knyta an till punkt ett – redan känner varandra? Klart att en redan definierad och inkörd grupp kan fokusera på det upplevt relevanta mycket tidigare än en grupp som först måste lära känna varandra.
Ovanstående punkter är det resultat som de menar innebär fördelar för skolan. Det bör förtydligas. En färdigbakad grupp med fokus på det förväntade är vad de här pedagogerna efterlyser. ”Välartade barn” kallade man det på nittonhundratalet.
Det blir sedan dags för pedagogerna att motivera åldershomogena barngrupper för målgruppen, som jag till till viss del får intrycket att den omfattar mig och de mina – d.v.s. vi som arbetar i förskolan. De ska ”sälja in” idén, om det nu är någon idé:
1. Vi blir nöjda och framhåller barnen som största vinnare. Alla verksamheter som framhåller barnen som vinnarna gör det för att man själv har något att vinna. Vi får skäl att återkomma till detta i nedanstående punkter.
2. De pedagogiska aktiviteterna blir enklare att planera och genomföra. Skönt! Jag hatar verkligen att behöva planera och genomföra pedagogiska aktiviteter. Se också punkt 1.
3. Hela vår verksamhet kan styras av åldersgruppen som finns där. …För det sker ju inte i en åldersblandad verksamhet. Där låter vi istället tränade apor från Proffice styra verksamheten. Eller lärare i grundskolan, via debattartiklar i lokalpressen. Se också punkt 1.
4. Miljön kan bli inbjudande och anpassad till barnens behov och intressen. …För det sker ju inte i en åldersblandad verksamhet. Där låter vi istället tränade apor från Proffice styra verksamheten. Eller lärare i grundskolan, via debattartiklar i lokalpressen. Se också punkt 1.
5. Ett stimulerande material kan bli tillgängligt för alla. Sant! I åldersblandade verksamheter låter vi nämligen aldrig treåringarna få tillgång till stimulerande material. Istället lär vi dem gunga apatiskt i tomma, låsta rum med små gardinlösa fönster. Se också punkt 1.
6. Barnen blir självständiga i en tillåtande miljö. Vilket är helt sant, men totalt irrelevant för frågan om åldersbandande kontra -homogena barngrupper. Se för övrigt punkt 1.
7. De äldre barnen behöver inte stå tillbaka för de yngres större behov av omsorg och vuxentid. Man kan också omformulera detta som att man inte heller ger dem chansen att utveckla sin emotionella intelligens genom att ställas inför situationer där man måste fatta ett aktivt beslut om huruvida man ska ta plats eller stå tillbaka. Man ger dem inte heller chansen att uppleva sin ålder och mognad genom att relatera till de yngre (eller äldre) kamraterna. Att påståendet därtill sätter kognitiva förmågor i opposition till de emotionella låter vi vara för den här gången – jag är inte säker på att de här pedagogerna i grundskolan skulle förstå vad det problemet ens är. Se även punkt 1.
8. Äldre barn i åldersblandade grupper får mindre vuxenledda pedagogiska aktiviteter. Fast å andra sidan framhäver de flesta av de tidigare argumenten den åldersuppdelade verksamhetens goda inverkan på barnens självständighet och möjligheten för oss vuxna (”vuxna” förresten? Vi är väl ändå pedagoger och skäggiga dagisfröknar?) att stå tillbaka och låta barnen göra det mesta själva. Dessutom är det inte de äldre barnen som drabbas av minskad vuxenledning i åldersblandade grupper, utan mellangruppen treåringar. De yngsta och de äldsta lider ingen nöd i den frågan.
9. Barn i åldersuppdelade verksamheter utvecklar språk och kognition tydligare. Tydligare? Vad betyder det? Ar-ti-ku-la-tion? Eller är kunskaperna helt enkelt mer uppenbara på något sätt?
Slutklämmen i debattartikeln lämnar vi därhän. Den är för pinsam för att ens bemöta: Få upp resultaten internationellt, obligatorisk förskoleklass, Eva-Lis Sirén och så vidare. Yada-yada…
Hela debattartikeln genomsyras av en vilja att forma förskolan till att tjäna skolans syften och mål. Och av en arrogant (även om arrogansen knappast är medveten) uppfattning om att detta är i sin ordning. Och tyvärr också av en aningslöshet kring hur förskolans uppdrag redan tjänar skolans syften och mål, om än inte på det sätt artikelförfattarna önskar. Den emotionella intelligens barnen utvecklar under sin tid i förskolan (eller i pedagogisk omsorg) är en viktig grundsten för ett vidare lärande. På det stora hela taget är ”omsorg och vuxentid” det som kanske främst skiljer förskola och skola åt. Både vad gäller hur vi använder detta i vårt pedagogiska arbete och den betydelse vi tillmäter det. Även femåringar behöver den här närheten, liksom de självklart behöver kognitiv stimulans.
Och grejen är den att vi fixar det. Vi fixar både omsorg och lärande i en åldersblandad miljö som motsvarar ett spann på ungefär F-4. Och de skolor som arbetar på liknande sätt, t.ex. genom ”kompisgrupper” där barn från F-6 träffas i regelbundna, gemenskapsbyggande aktiviteter som leds av sjätteklassarna, är skolor som både fattat grejen med åldersblandad verksamhet och värdet av att kombinera lärande och omsorg.
Sedan finns det tydligen skolor som inte fattat grejen. Törs man spekulera i deras bidrag till den s.k. PISA-krisen?
Skäggig dagisfröken 