Jakten

Det finns en utsatthet jag lever i som manlig förskollärare. Det är en utsatthet så stor att redan oron för att någon helt utan grund för det, skall misstänka att… Leder till att kollegor gör sig redo att lämna yrket.

Det finns en utsatthet jag lever i som manlig förskollärare, som bygger på just det – att jag är man och jobbar med små barn.

Varje gång det händer – och nu har det hänt igen – att nyheten briserar om att en man som jobbar med små barn misstänks ha förgripit sig på ett eller flera av dem. Misstänks, skriver jag. För det enda vi vet i nuläget är att pappan till ett av barnen tror att det är så. Varje gång det händer omfamnas jag av en slags kollektiv skuld. För jag är ju också en man som jobbar med små barn. Precis som han. Den som vi tror att han kanske är pedofil.

För det mesta blir jag ledsen och orolig. Jag vet hur lätt det är att kategorisera människor och jag vet att vi män som arbetar med små barn blir ihopbuntade och lite mer misstänkliggjorda för varje gång något sånt här äger rum. Och vi samlas i våra små manliga nätverks-/stödgrupper och klappar varandra på axlarna och har det gemensamt (förutom att vi brinner så mycket för vårt yrkesval att vi trots allt – de flesta av oss – ändå fortsätter jobba med de små barnen) att vi alla är lika utsatta. Lika misstänkliggjorda. Och vi är alla ledsna och oroliga, för vi kan aldrig veta när det ska hända oss.

För det enda som krävs är misstanken. Ja, egentligen oron för att det kanske finns en misstanke. En slarvig kommentar vid fel tillfälle i fel sällskap: ”Men är det inte lite konstigt ändå, att han så gärna är med de där småbarnen?”

Det kan faktiskt räcka för att ödelägga ett helt liv. Jag får flytta. Sälja huset och dra någon annanstans, dit ingen hört talas om mig. Antagligen byta namn. Förhoppningsvis få med mig min familj, som även de i så fall måste byta arbete och skola, lämna umgängeskretsen och klasskompisarna. Börja om från ruta ett och för egen del dessutom jobba med något helt annat än det jag brinner för och är utbildad till. För man vet aldrig när det här skelettet hoppar fram ur garderoben igen. Allt detta, och jag behöver inte ens vara skyldig till ett annat brott än att jag valde att bli förskollärare.

Jag är inte säker på att det här går att förstå om man inte är just en man som jobbar med små barn.

Jag har kollegor som inte vågar vara inomhus ensamma med barnen. Som vill ha vittnen – eller åtminstone dörren öppen – när de byter blöja. Som får en ack så liten, men ändock, klump i magen när det är deras tur att ha småbarnsvilan.

Allt på grund av den där jävla misstanken.

För det mesta blir jag ledsen och orolig, men den här gången blev jag faktiskt arg. Ska jag behöva gå till jobbet imorgon och vara beredd på att få stryk av första bästa idiot till pappa som fått för sig att jag är pedofil? Ska jag behöva gå beväpnad på jobbet ifall någon impulsstyrd dumfan ska ge mig på käften för att jag byter blöja på hans nerskitna unge? Ska jag behöva utstå detta och dessutom få läsa hur apskaftet hyllas som hjälte i kommentarsfält och andra virtuella kloaker?

Nåja, jag förstår självklart pappan i det här fallet också. Jag har själv barn och kan mycket väl föreställa mig vilken mardröm han befinner sig i just nu. Han har mina fulla sympatier i egenskap av pappa. (Se där, ytterligare en kategorisering!)

Men för att jag ska kunna ta ställning för honom, måste jag först komma tillrätta med det här att jag, för varje gång något sådant här dyker upp i media, blir en slags ovillig representant för den misstänkte förövaren. Jag är ju också en man som jobbar med små barn.

Det är dels i mitt eget huvud, men inte bara. De ifrågasättande rösterna om män i förskolan är det inte bara jag som hör.

Advertisements

12 kommentarer to “Jakten”

  1. Ett hattlyft till dej som _är_ manlig förskolelärare/dagis…gubbe. Min som hade tiden precis en ”manlig dagistant” (jo, i Finland talar vi mysigt om tanter utan att det skulle vara illa menat) och han gillade honom jättemycket och vi tyckte att det var fint, viktigt och värdefullt att han i dagvården även hade nån manlig vårdare och förebild. För förebild och hjälte var han. Och det är du antagligen med.

    Jag kan precis förstå hur du känner det, trots att jag bara är pappa. Jag har trots allt haft ungar i dagvården, lekisen, förskolan, allt vad det heter. Så håll på dej. Du gör en bra grej.

    • Tack! Jag är stolt över att kunna titulera mig ”fröken”. 😉

      Jag tycker att du pekar på en spännande/problematisk dualitet här. Vi män är generellt väldigt uppskattade av både föräldrar och barn, samtidigt som utsattheten – den jag beskriver i inlägget – är svår att bära. Kanske väger de här sakerna upp varandra?

      • Jag är inte riktigt säker om de väger upp varandra, men det gör att man har vilja och styrka att fortsätta fast det ibland skulle kännas som man inte orkar. Men uppskattningen och värderingen finns från fältet. Problemet är bara att en hysterisk förälder kan förstöra så mycket. Då är det viktigt att resten av föräldrarna och den övriga personalen förstår att visa sin tillit. Men visst är det svårt då kulorna flyger.

        • Jag är med i ett nybildat nätverk för män i förskolan i min kommun och en av frågorna några av oss driver är just den om stödet. Vi menar att det måste finnas konkreta handlingsplaner för hur arbetsgivaren ska agera och även hur kollegor bör förhålla sig. Den stigmatisering som sker är oerhört allvarlig och ofta är det enda stöd man får ett slags tystnad.

  2. Tack för att du orkar. Tack för att du finns. Jag känner mig lyckligt lottad som har mitt barn på en förskola där det finns både manliga och kvinnliga förskollärare. Jag känner att det är en förmån för barnen att få tillgång till detta, att det ger dem något som inte hade kunnat tillgodoses om all personal var kvinnor (generalisering, javisst). Återigen, tack.

  3. Fy f**n för snaskig media!!! För nästan exakt 5 år sedan var det samma grej: En pedofil och alla män blir ifrågasatta. Och vi har haft fler fall däremellan. Snacka om att bli dissad p g a sitt kön! Där blir man inte behandlad som individ.

  4. Människor är överlag (varning för generalisering!) väldigt stereotypa i sitt tänkande. Det börjar i 3-årsålder och avtar för många under tonåren. Men en stor del kommer aldrig in i mer nyanserade tänk. Det blir sega strukturer som lever kvar över lång tid, tills andra förenklingar har tagit över. En sådan stereotyp är könsroller. Bara att du och jag och andra män finns inom barnomsorgen, gör oss till normöverskridare och den typen av människor känns farliga. Kan man dessutom måla upp ett latent hot, som media gör, kan det bli explosivt. Pappan i det här fallet gav väl killen styrk, eller?

    Ett annat exempel gäller invandrare. Om det framgår att en invandrare har gjort något ”dumt”, så spiller det över på alla oskyldiga invandrare.

    Och så har vi medias dramaturgi, där det måste finnas god och ond, rätt och fel. En person kan under en period vara hissad, lovordad och upphöjd. Men då gäller det för personen att se upp, för i där uppe går man på en tunn lina och minsta ”misstag” gör att du blir utskälld och anklagad för att vara helt fel.

    I slutet av 70-talet läste jag på en dörr i en studentkorridor: ”Underskatta aldrig mänsklig dumhet!”.

    • Det går nog aldrig att undvika generaliseringar och kategoriseringar. Det handlar ju om kognition till syvende och sist. Och för medias del, att förenkla en komplex situation såpass att folk ”förstår” vad det handlar om.

      Tänker på det du skriver om fördomar mot invandrare. Visst är det samma sak. Och en på Twitter (minns inte vem just nu) likställde det med utsattheten i att som kvinna röra sig utomhus ensam på natten. Jag kan också tänka mig att det finns en och annan HBTQ-person som känner igen sig i det här.

      Just den tanken känns lite positiv, faktiskt. Som att där finns något som kan användas konstruktivt. En identifikationsmarkör av något slag. Det här blir något att klura på!

  5. Jag kommer att tänka på en annekdot jag läste för några år sedan:
    Förskolans gård gränsade i ena änden till ett skogsparti och en dag stod där en gubbe utanför staketet och visade 5-åringarna vad han hade mellan benen. Genast sprang barnen till fröken och berättade upprört om vad de sett, alla utom lilla ”Sara” – som gjort det motsatta.
    Hon hade i stället lämnat gruppen och följt efter mannen när han sprang iväg ut mot skogen. Nu stod hon innanför staketet längst bort på gården och väntade på att han skulle komma tillbaka. Varför Sara, frågade sig alla vuxna, vad fick just henne att reagera tvärtemot barngruppen och istället lockas med av mannen??

    Efter stort funderande kom man på att hon inte hade någon relation till män. Hemma hade hon en ensamstående mamma och hennes vänninor, mormor som hjälpte till ibland och så en storasyster med tjejkompisar. På förskolan mötte hon kvinnliga förskollärare, kokerskan i köket och förvisso en manlig vaktmästare som skötte sitt och sällan pratade med barnen. Blottaren var helt enkelt den första mannen på väldigt länge som inte bara passerat i perifirin, utan verkligen stannat upp och ”tilltalat” henne.

    Med detta vill jag bara påminna om hur viktigt det är att ge barnen en social bredd redan från förskolan. Alla som inte är kvinnlig medelålders medelklass är underrepressenterade på förskolorna idag!!

    • Läskig historia! Den sätter verkligen fingret på behovet av den sociala bredden – och inte bara när det gäller män i förskolan, utan folk av alla sorter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: