Archive for januari, 2013

11 januari 2013

De snälla fröknarnas tid är förbi

Låt det vara sagt att barngrupperna i förskolan generellt sett är alldeles för stora.
Låt det även vara sagt att personaltätheten i de för stora barngrupperna är alldeles för låg.

Låt ropen ljuda över nejderna och bära med sig sanningen om några av konsekvenserna därav.

Vi nyanställer på min arbetsplats och jag handleder VFU-studenter i samma veva. Kraven på båda dessa kategorier är tuffa, och då tänker jag inte på deras förtrogenhet med läroplanen eller förmåga att knyta an till barnen, utan på det lite mer Björklundskt doftande kravet på att kunna ta kommandot.

Jag har på sistone jobbat med en student som gör om en del av sin senaste VFU. Hen har klarat alla moment i kursplanen som handlar om lärarkompetensen, men brustit i den del som handlar om ledarskapet. Att visa upp en personlighet som signalerar Lyssna och Lyd. Det är för övrigt den egenskap vi är mest måna om att vår nyanställning skall besitta.

Att man med mjukhet kan nå samma mål över tid och måhända t.o.m. på ett mer kvalitativt sätt är inte längre lika intressant. De snälla och mysiga fröknarnas tid är förbi.

Det här hänger på det jag skriver inledningsvis. I en för stor barngrupp med underbemanning blir de auktoritära värdena allt viktigare. Att kunna peka med hela händer och dressera barnen att göra si eller så med hjälp av enkla kommandon blir önskvärt av den enkla anledningen att det gör det lättare att få grundverksamheten att fungera i den kontinuerliga nödsituation många (för stora) barngrupper utgör.

Min VFU-student har den nödvändiga kompetensen och hen är en bra lärare och ledare i sin egen rätt, med sin egen ledarstil som bygger på hens personlighet, vilket gör ledarstilen naturlig och trovärdig (så klart, den är ju äkta!). Men hen saknar det auktoritära draget. Och av den enkla och rätt äckliga anledningen att hen är för snäll och mysig för att bli godkänd, måste jag nu drilla den här studenten i att a) Höja rösten och b) Styra upp.

För på bedömningskonferensen i slutet av månaden måste jag besvara frågan om jag skulle kunna tänka mig personen som kollega. Om jag skulle våga lämna över barngruppen i hens händer och gå därifrån. Och då vet jag att trots att hen besitter all nödvändig formell kompetens och därtill har en högst önskvärd och lämplig personlighet för att arbeta med barn i förskola, så kan jag inte annat än att svara ett ytterst tveksamt ”ja” på den frågan, om inte hen river i lite mer innan VFU’n är över. Och det tycker jag är för jävligt. Både för studenten och barnen.

Det kan ju inte vara meningen att de här ”yttre förutsättningarna” ska sätta spår i vilken sorts förskollärare man utbildar. Eller?

P.S. Jag känner ett behov av en disclaimer. Jag är inte såhär negativ och bitter i vanliga fall. (JO, det är jag, men inte hela tiden och inte när jag är med barnen, som jag älskar och som blir ett slags motgift till all sån skit. Då är jag en snäll och mysig och busig och knasig och rolig fröken så mycket jag bara kan.) Den här bloggen är en ventil. Det kan vara bra att ha i åtanke innan man ifrågasätter det konstruktiva i att lyfta en sån här fråga på ett sånt här sätt.

Etiketter: ,
%d bloggare gillar detta: