Archive for augusti, 2011

03 augusti 2011

Effektivitet och kvalitet

Sommaren är nästan slut. Det vill säga att nästa vecka återgår allt till det normala på förskolan. Respektive avdelning öppnar åter och personalen – de flesta – återvänder från sina semestrar. Det börjas arbeta med gruppsammansättningar och så småningom kommer höstens verksamhet igång. Och nu mattas stormen före lugnet av.

Sommaröppet på förskolan kan innebära att flera förskolor slår ihop sin verksamhet för att effektivisera barn- och personalbristerna. Smartare att hålla en hel förskola igång än fyra decimerade. I min förskolas fall har det dock ”bara” inneburit att fyra avdelningar blivit en. Barn i lite olika åldrar från lite varstans har samlats på en avdelning med sporadisk personal och sommarvikarier av varierande snitt och kvalitet. Miljön kan lätt bli lite smått kaotisk under dessa förhållanden. Rutiner rubbas. Nappar och snuttisar tappas bort/blandas ihop. Konflikter uppstår och separationsångesten blir emellanåt så påtaglig att det skär i öronen. Inte minst när man t.ex. som knapp tvååring återvänder efter 4 veckors semester till den här lite slumpmässiga samlingen barn och vuxna på en okänd avdelning för att lämnas där av mamma eller pappa.

Dock finns det fördelar. Påtagliga sådana. Och förvånansvärda, sett till beskrivningen ovan.

Denna vecka arbetar 5,75 personer på min förskola. Vi tar omhand ett trettiotal barn i åldrarna ett till fem år. För enkelhets skull delar vi emellanåt upp oss på två avdelningar, vilket innebär ca 15 barn per tre pedagoger. Och det är inte bara samma gruppstorlek och personaltäthet som Skolverket rekommenderar – det är dessutom jävligt bra förutsättningar att arbeta under.

Sett ur ett lokalt kommunpolitiskt perspektiv är det dock sanslöst ineffektivt. Men å andra sidan verkar de tro att ”effektivt” är synonymt med ”billigt”, vilket jag inte kan hålla med om. Större barngrupper och lägre personaltäthet (vårt arbetslag på 5,75 personer skall till hösten arbeta med en grupp på 44 barn) må vara kostnadseffektivt, men det sänker kvaliteten på såväl det pedagogiska arbetet som omsorgen och ökar risken för att barn (och vuxna) skall fara både fysiskt och mentalt illa. Och det tolkar åtminstone jag som tecken på ineffektivitet, snarare än motsatsen.

Jag återvänder till nutid och de förutsättningar vi arbetar under denna sista sommarvecka. Av de 5.75 personerna är två vikarier. Resten är ordinarie personal från förskolan, även om inte varje avdelning finns representerad. Det finns en grundläggande bas-struktur; Personalen går på bestämda schemarader, frukost serveras 8:00, lunch 11:10 och mellanmål 14:30. Utöver det improviserar vi mer eller mindre. Men det kan vi göra, för barnantalet är så lågt att det tillåter flexibilitet och improvisation. Även när vi tar emot otrygga barn, barn med neuropsykiatrisk diagnos eller barn som inte ens skulle ha varit där enligt sommarschemat. Vi kan fördela oss efter behov utan att det drabbar resten av barn- eller personalgruppen. Vi kan låta barnen styra sin dag (inom rimliga gränser, förstås) och vi har tid att sätta oss ner med ett par barn och verkligen sätta oss in i deras pågående arbeten på ett sätt som vi bara kan drömma om under ”normala” förhållanden. Redan nu – trots bristen på finare struktur och planerade aktiviteter – vågar jag påstå, håller verksamheten högre pedagogisk kvalitet än den strukturerade och planerade verksamhet som sker under läsåret. Faktum är att ingen av oss känner något behov av ytterligare struktur. Möjligtvis med undantag för övergången mellan lunch och vila och annat småkrafs.

Kort sagt ger en gruppstorlek på ca 15 barn i åldrarna 1-5 och en personaltäthet på 3 pedagoger ypperliga förutsättningar för att bedriva det pedagogiska utvecklingsarbete som beskrivs i förskolans läroplan (Lpfö98). Det ger en buffert i form av ett utrymme som tillåter närvaron av barn som skiljer sig från mängden p.g.a. ett fysiskt eller psykiskt funktionshinder. Ett utrymme som också tillåter varje barn att utvecklas i sin takt och utifrån sina intressen. Och när detta sker i en etablerad grupp, där barnen känner varandra och personalen känner barnen, kan förskolan inte misslyckas med sitt pedagogiska uppdrag. Inte heller med omsorgsuppdraget.

15 barn per tre pedagoger eller alltså fem barn per pedagog. Finns utrymmet kan jag mycket väl tänka mig en grupp på hela 30 barn och sex pedagoger. För då finns det fler möjligheter att skapa smågrupper som fungerar bra. Och personalsamarbeten som fungerar. Fler valmöjligheter, helt enkelt.

Synd att en sådan vision måste förbli en fantasi.
Synd att pedagogisk ambition saknar värde.
Synd att effektivitet måste stå i motsats till kvalitet.

%d bloggare gillar detta: