Posts tagged ‘Zoran Alagic’

12 september 2012

Ett grundligt misstag?

Jag satt i sandlådan och pratade med min kollega ”Stefan” i eftermiddags. Via omvägar kom vi till slut in på nödvändigheten av ett kritiskt sinne. Till trender och ideologier som specialpedagogik och pedagogisk dokumentation, till skolan, förskolan… Ja, till det mesta, egentligen.

Stefan sade något intressant där i sandlådan, precis innan vi bröt upp, hoppade på våra respektive cyklar och trampade hemåt innan det började regna.

Om hur skolans misslyckande – med en allt större andel elever som inte når målen o.s.v. – kunde vara orsaken till skolifieringen av förskolan. Nu är det vi som skall producera små matematiker och naturvetare istället för grundskolan. Nej, vi har inte kravet på oss. Ännu. Men förväntningarna finns där, liksom skuldbeläggandet från skolan när vi skickar upp barn som inte är helt redo för den typen av verksamhet.

Det han menade var alltså att det förstärkta lärandeuppdraget, och innan dess förvandlingen från dagis till förskola och förskoleklass i slutet av 1990-talet, handlar mer om att kompensera upplevda brister i skolan än om ett förtydligande och erkännande av det pedagogiska arbete vi de facto utför i förskolan. Och tänker jag på det så ligger det mycket i det.

Till och med Zoran Alagic’s påhoppande tweets från i våras (eller om det var förra våren?) om att ”leka lärare” får en annan klang.

Jag sökte mig till förskolans värld för möjligheten att jobba med barn på ett annat sätt än som sker i skolan. Jag var inte intresserad av att undervisa. Hade jag varit det hade jag bloggat som skäggig gymnasielärare idag (mitt andrahandsval). Ändå är det undervisningen, lärandet och förvärvandet av kunskap som jag håller upp som en fana när folk snackar skit om förskolan. Som att de faktorerna motiverar förskolans själva existens. Som att det är det som ger mitt yrke status.

Jag menar inte att vi skulle vara dåliga på ovanstående. Förskolan har alltid varit, är och kommer att förbli en arena för små barns lärande.

Men när vi håller upp detta som vår viktigaste insats. Som vårt mål. Meningen med livet (på förskolan). Då gör vi nog ett grundligt misstag. Vi är lika mycket skola som Robin i filmklippet nedan är överklass, hur mycket han än vill tro det:

Annonser
Etiketter: ,
03 juni 2011

Kl. 06:30 på tisdagar vill jag skilja det pedagogiska huvudet från den omsorgsgivande kroppen

För kännedom: Jag har uppdaterat delar av inlägget under lördagkvällen efter kritik från min kära hustru angående vissa delar i mitt förslag som ofelbart skulle leda till ökade samhällsklyftor. Den delen har nu omformulerats. /Janne

När jag sitter i smeten och degar och nån äter av degen (ej nyttigt) och nån annan klättrar upp på en hylla och lägger sig och en tredje biter en fjärde i huvudet utan synbar anledning eller förvarning och de andra sköter sig rätt bra – d.v.s. de degar som jag har tänkt att de skall dega; med intresse, engagemang och fantasi – då hinner jag ibland tänka att det är rätt klurigt, det här med att förskolan är både en pedagogisk verksamhet och en omsorgsinstitution.

Vi i förskolan vill gärna framhäva den här unika sammanblandningen av ovanstående aspekter. Att blöjbyten, luncher och i stort sett vilken situation som än kan tänkas uppstå – oavsett hur vardaglig – kan besjälas av en pedagogisk ande när jag som skäggig dagisfröken bippeti-boppeti-boar mig fram på avdelningen. Sant är att även i dessa situationer pågår lärande och sant är även att det är en av våra specialitéer som förskollärare och barnskötare att synliggöra detta lärande. Men det är problematiskt.

Kl. 06:30 varje tisdagmorgon, efter att jag cyklat till jobbet genom en halvdöd stad, sitter jag på plats och tar emot våra tidigaste besökare. Jag är dödens trött, liksom barnen. Tro fan att jag ägnar mig åt något kvalitativt förskollärarvärv då. Pyttsan! Kaffe, ja. Lärande, nej. I alla fall inte mer lärande än som redan sker av bara farten och ”av sig själv”. Eller, jag vet inte. Jag får bara den väldigt bestämda känslan av att min förskollärarutbildning inte har någon större betydelse just i den stunden.

Kl. 06:30 varje tisdagmorgon ägnar jag mig uteslutande åt barnomsorg av det slag Zoran Alagic talar om när han twittrar om min verksamhet som ”en serviceinrättning för att föräldrar ska kunna jobba” (från Zorans Twitterflöde). Och faktiskt. Även om jag lätt provoceras av Zorans utspel och starkt misstänker att det också är hans huvudsakliga syfte, så har han en poäng i det han säger. I alla fall kl. 06:30 varje tisdagmorgon. Har en förskollärare verkligen där att göra just då?

Så skriver Vänsterpartiets Rossana Dinamarca en debattartikel som publiceras i Dala-Demokraten. Där driver hon vidare en av partiets hjärtefrågor: Barnomsorg på obekväm arbetstid.

Kortfattat vill hon att jag skall jobba kvällar, nätter och helger så att andra inom servicesektorn också skall kunna göra det. Och det är ändå – även om det liknar en liten kullerbytta i logikens utkanter – ett rimligt krav. Och hon slutar med det lika felaktiga som slagkraftiga: ”Förskolan ska vara till för alla, inte bara för dom som jobbar vardagar mellan nio och fem.”

Det är felaktigt eftersom vi har s.k. allmän förskola från tre års ålder, vilket innebär att alla barn från det år de fyller tre har rätt att vistas i förskolan under en viss del av veckan och ta del av det pedagogiska uppdrag som utförs där, oavsett föräldrarnas arbetstider. Men det är ett sidospår. Jag är just nu inte ute efter att såga Rossanas bristande kunskaper om förskola. Det handlar om hennes syn på verksamheten.

I mina svagaste stunder känner jag det som att det bara är vi förskollärare som ser och värderar det pedagogiska uppdraget. En förskolechef i min kommun har av sin chef givits prioritetsordningen ”1. Ekonomin, 2. Verksamheten, 3. Personalen”. Detta i ett läge då vi redan har för stora barngrupper och för låg personaltäthet för att kunna utföra vårt pedagogiska uppdrag tillfredsställande. Då barns lagstadgade behov av stöd underordnas skolförvaltningens ekonomiska intressen. Och så vidare.

Dagen innan Rossanas debattartikel publicerades tänkte jag ut skelettet till ett radikalt förslag som jag tänkte att man kunde presentera för kommunen som ett sätt för dem att dels kunna fortsätta låta ekonomin prioriteras högst inom barnomsorgen, och dels satsa rejält på förskolan. Jag tänkte såhär:

Låt oss skilja förskola och barnomsorg åt. Låt föräldrarna välja om de vill sätta sina barn i en omsorgsverksamhet eller en pedagogisk verksamhet. Barnomsorgen skulle kunna ha större grupper än vad förskolan har idag, eftersom den inte behöver bekymra sig om någon läroplan. Samtidigt kunde den pedagogiska verksamheten (för enkelhets skull kallar jag det ”förskola” hädanefter) kunna följa Skolverkets allmänna råd om gruppstorlekar och personaltäthet. Barnomsorgs- och förskoletaxorna kunde förhoppningsvis ligga kvar på samma nivå som idag, eftersom den mer resurskrävande förskoleverksamheten kunde bekostas av den mer kostnadseffektiva barnomsorgen. Barnomsorgen skulle vara öppen dygnet runt, sju dagar i veckan, medan förskolan bara skulle ha öppet på ”bekväma” tider. Och förskolan skulle bara bestå av förskollärare, medan det i barnomsorgen kunde rymmas såväl fskl som barnskötare. Det enda som skulle få förslaget att stjälpa vore om landets småbarnsföräldrar är mer kräsna än kommunerna tror. (Å andra sidan finns det absolut ingenting som visar att de – med vissa obligatoriska undantag – faktiskt har några önskemål/krav på förskolan utöver den mest basala barnomsorg.)

Rossanas artikel stärkte mig i mina funderingar kring detta. Samtidigt finner jag den provocerande tydlig. För ingenting i hennes debattartikel handlar i mina ögon om förskolan. Hon gör redan – medvetet eller omedvetet – den åtskillnad jag börjar fundera på är den enda lösningen på förskolans dilemma: En barnomsorg och en förskola.

För vilken lärare är beredd att ta på sig pedagoghatten kl. 03:00 en vardagsnatt? Jag klarar det knappt kl. 06:30 på tisdagmorgnar…

30 april 2011

Korten på bordet

Äntligen förklarar Zoran Alagic sin utgångspunkt i förskolefrågan och äntligen får jag en chans att testa det här med att stoppa in tweets i ett blogginlägg (tack, Mats):

19 mars 2011

Pappa Zoran

Omsorg är en av de bärande pelarna i den pedagogiska konstruktion vi kallar Förskola. Det vore stört omöjligt för mig att bedriva en pedagogisk verksamhet med fokus på lärande med min grupp av 16 barn i åldrarna ett till tre år om jag inte samtidigt bedrev en omsorgsverksamhet.

Det handlar om personer som inte klarar av sina toalettbesök utan hjälp. Som behöver assistans vid måltiderna. Som precis börjat utforska sin sociala kompetens, men som saknar verbalt språk och har ett till stora delar individuellt/unikt kroppsspråk.

Det handlar också om att dessa personer har en rätt att få – liksom jag har en skyldighet att erbjuda dem – ”en god pedagogisk verksamhet, där omsorg, fostran och lärande bildar en helhet” (Lpfö98). Mer exakt har jag som lärare i förskolan ett i den reviderade läroplanen tydligt formulerat ansvar för deras utveckling och lärande som lyder:

Förskollärare ska ansvara för att arbetet i barngruppen genomförs så att barnen ges förutsättningar för utveckling och lärande och samtidigt stimuleras att använda hela sin förmåga, upplever att det är roligt och meningsfullt att lära sig nya saker, ställs inför nya utmaningar som stimulerar lusten att erövra nya färdigheter, erfarenheter och kunskaper, får stöd och stimulans i sin sociala utveckling, ges goda förutsättningar att bygga upp varaktiga relationer och känna sig trygga i gruppen, stimuleras och utmanas i sin språk- och kommunikationsutveckling, stimuleras och utmanas i sin matematiska utveckling, stimuleras och utmanas i sitt intresse för naturvetenskap och teknik, får stöd och stimulans i sin motoriska utveckling, och erbjuds en god omsorg med en väl avvägd dagsrytm.

Det här sker inte uppdelat i lektioner eller moment, utan allt utförs enligt en holistisk princip om att det går att extrahera allt ovanstående ur nästan samtliga aktiviteter under en dag i förskolan. Men det är avhängigt förskollärarens kompetens i att analysera (och dokumentera) verksamheten. Ja, på tal om dokumentation:

Förskollärare ska ansvara för att varje barns utveckling och lärande kontinuerligt och systematiskt dokumenteras, följs upp och analyseras för att det ska vara möjligt att utvärdera hur förskolan tillgodoser barnens möjligheter att utvecklas och lära i enlighet med läroplanens mål och intentioner, att dokumentation, uppföljning, utvärdering och analys omfattar hur läroplansmålen integreras med varandra i det pedagogiska arbetet, att verksamheten i sin helhet, dvs. dess förutsättningar, organisation, struktur, innehåll, aktiviteter och pedagogiska processer dokumenteras, följs upp och utvärderas, att dokumentation, uppföljning och analys omfattar hur barns förmågor och kunnande kontinuerligt förändras inom målområdena i förhållande till de förutsättningar för utveckling och lärande som förskolan bidrar med, att utvärderingsmetoder, hur dokumentation och utvärderingar används och påverkar verksamhetens innehåll och arbetssätt samt barns möjligheter att utvecklas och lära inom samtliga målområden kritiskt granskas, och att resultat av dokumentation, uppföljningar och utvärderingar i det systematiska kvalitetsarbetet används för att utveckla förskolans kvalitet och därmed barns möjligheter till utveckling och lärande.

Samtidigt byter jag blöjor. Torkar snor, blod, spyor och bord. Och jag har fortfarande inte ens snuddat vid våra uttalade demokratiska och normskapande uppdrag, som förstås också är skyldigheter jag bär på mina axlar i allt jag gör när jag är på mitt arbete. Vi skrattar förstås ofta. Kramas och myser varje dag, vilket är ett privilegium få yrken delar med oss. Vi ser de här små omsorgsbehoven utvecklas till ”riktiga barn” och vi ser dem göra erfarenheter, lära och bilda kunskap.

Jag skriver ovanstående som en kortfattad sammanfattning av mitt yrke. Den täcker inte allt, men förhoppningen är att den ändå skall visa upp en bild av ett kvalificerat, pedagogiskt yrke som ställer stora krav på oss som utövar det. Det kommer nu också att krävas – som ytterligare ett bevis på att det är ett viktigt uppdrag vi utför – en legitimation för att få utöva det här yrket utan begränsningar.

Jag skriver också ovanstående som den bakgrund – den fond – jag ställer upp Zoran Alagic emot när jag läser det han skriver på sitt Twitterflöde och på Mats Olssons ”Tysta Tankar” om mitt yrke.

Zoran är vanligtvis presschef på Lärarnas Riksförbund, vilket han också skriver i presentationen på sitt Twitter-konto. Men enligt egen utsago är det han skriver där (och i kommentarerna hos Mats) hans privata åsikter och inte representativa för LR. Fine. Må så vara. Detsamma gäller väl mig i viss utsträckning. Jag ser dock till att det jag skriver/tycker offentligt (men privat) ligger i linje med vad jag kan stå för även som yrkesutövare. Men det gör inte Zoran.

Så vad är det han har sagt och vad är problemet?

Det började med att jag hittade klassikern ”Jag anser att förskollärare är kvalificerad omsorgspersonal på dagis.” (från hans Twitterflöde den 17 mars 2011)

Zoran menar att det är en åsikt och att han luftar den i egenskap av förälder, och inte som presschef på/representant för LR, men det är inte så enkelt. Främst eftersom Twitterflödet han använder sig av beskriver honom som just ”Presschef Lärarnas Riksförbund, skribent och debattör”. Även om han ibland skriver som ”pappa Zoran”, så är pappa Zoran fortfarande presschef på LR. Dessutom är det ingen helt oproblematisk åsikt. Inbakat i detta ligger värderingen att förskollärare ”låtsas vara lärare” och ”att man leker lärare när man i själva verket ska och vill ta hand om ungarna”. ”Bliv vid din läst,” skriver han vidare och fortsätter med att han har ”egentligen inget problem med förskola, om man verkligen höll sig till för (alltså före)-skola och renodlade sitt viktiga yrkes särart”. Alla dessa citat går att hitta i kommentarerna till Mats inlägg, som jag länkar till ovan. Vidare försöker Monika Ringborg, alias ”Lektorio”, följa upp det genom att fråga honom på Twitter om han inte vill att förskolan skall ha någon pedagogisk verksamhet, och då svarar han att ”en förklaring till min personliga och privata önska om omsorgsfokus på dagis är att jag främst vill ha barnskötare där”. Bläddrar man dessutom bakåt i Zorans twitterflöde växer bilden fram tydligare av en (förälder?) (presschef?) som vill se ett lärarförbund för (riktiga?) lärare – alltså där förskola och förskollärare inte finns representerade. Och som uttryckligen hävdar att förskola varken är skola eller utbildning, trots att skollagen säger motsatsen.

Förälder eller inte spelar ingen roll. Med de kunskaper och insikter man borde kunna förvänta sig av någon som är presschef på ett lärarfack är det här uttalanden som får mig att bokstavligen tappa andan.

Jag är medveten om att förskollärare inte är ett högstatusyrke och att vi får uppskattning för ”fel” saker. Att våra pedagogiska ambitioner givna oss av staten inte verkar tas på allvar ens av de som varit med och fattat besluten. Att vi är förskola men kallas dagis. Att min lön är låg och kommer så förbli så länge jag stannar kvar. De sakerna är jag medveten om och normalt sett rör det mig inte i ryggen.

Men det är förnedrande när den här typen av okunskap kommer från någon i Zorans position.
Det är förolämpande när presschefen på LR talar om mig, min utbildning och mitt valda yrke i termer om att ”leka lärare”.

Det är en medveten och illasinnad provokation från Zoran Alagics sida när han gång på gång talar om förskolans pedagogiska innehåll som vore det inte mycket mer än blingbling och därtill nonchalerar formuleringarna i Skollagen som om han stod över även dessa i egenskap av förälder.

Vad fan håller han på med?

Etiketter: ,
%d bloggare gillar detta: