Archive for ‘Verksamheten i stort’

19 mars 2016

Ingen förskola är en ö

Jag blev en kvart, tjugo minuter försenad hem. Vi gick ut strax före fyra och jag hann inte plocka i ordning inne på avdelningen innan min sista kollega gick hem. Sedan hämtades alla barn i tid (läs: inte för tidigt), så jag kom mig inte in förrän de hade gått hem, leriga och blöta i den annalkande våren, på minuten samtidigt som jag också borde låsa om mig och cykla hem. Nu blev det inte så, och jag rafsade snabbt ihop utspridda leksaker, rullade undan mattor, satte upp stolar och telefonen på laddning innan jag så småningom slank ut genom dörren med blöjpåsen i handen.

Därute träffade jag U – en av våra sexåringar – som cyklade fram och tillbaka i sällskap av sina kompisar (H, A, S och någon enstaka till som jag inte lärt mig namnet på ännu). Lille A och hans mamma stod också utanför grinden och jag hann knappt stänga den bakom mig, så kom H från tvättstugan, dit hon hjälpt sin mamma bära tvätten. Jag hejade glatt på alla innan jag fortsatte till sophuset för att slänga blöjorna. Sedan vände jag tillbaka för att ta cykeln och trampa hemåt.

Då kommer D (lillasyster till stora H) promenerande med sin andra storasyster och storebror M i släptåg. Vi hejar glatt på varandra och eftersom jag ser att hon bara har stövlar och en tunn tröja (och att storasyster 2 försöker få hem henne) tar vi varandra i hand och promenerar hemåt – hon bor i hyreshuset alldeles bredvid förskolan. Nästan hemma träffar vi pappa A som hejar glatt på det lite brokiga sällskap vi nu utgör. Nu blir jag nästan hembjuden av barnskaran. M ringer på dörren för att visa att ”här bor vi” och storasyster H öppnar förvånad dörren och vi hejar glatt på varandra igen.

Nu säger jag hejdå till alla och börjar på allvar promenera hemåt, en kommer bara några meter innan jag kommer ihåg att jag ju hade cyklat till jobbet i morse. Vänder om och förklarar läget för barnen som skrattar åt det tokiga (och den tokige). Återigen får jag följe av D, den här gången tillbaka till förskolan, där A och hans mamma fortfarande uppehåller sig. Vi skrattar med varandra om hur snurriga och trötta vi vuxna kan vara efter en lång arbetsdag, sedan sätter jag mig på cykeln, kryssar mellan alla glada barn, vinkar och ropar hejdååå till dem.

*     *     *

Vilka möten!

Korta, till synes ytliga, men ändå så djupgående. Vi träffas utanför vårt normala sammanhang, där jag är deras ”fröken Janne” och de är mina förskolebarn eller /-föräldrar. Samtidigt är vi ändå mer eller mindre kvar i samma miljö, eftersom förskolan jag arbetar på ligger i bottenplan på ett hyreshus mitt i en smet. U, som jag träffade först, bor ovanpå förskolans kök och jag tänker varje morgon när jag plockar fram frukosten att nu väcker jag kanske henne. Hennes vänner bor ytterligare en trappa upp, men ändå ”ovanpå förskolan” som vi och barnen ser det. H, M och D bor, som jag nämnde, i huset bredvid och vi ser hem till dem både när vi är inomhus och ute på gården. A och hans mamma bor i huset på andra sidan, och han pekar ut deras lägenhet varje gång vi passerar fönstret i hallen – som vetter åt den sidan – när det är dags för blöjbyte. Ett annat syskonpar, A&A, har sin moster boende i H, M och D’s hus och bor själva i huset bakom. Och så vidare…

De professionella mötena äger rum innanför förskolans staket och/eller väggar. Men de här mötena sker på andra sidan – dock i stark anknytning till, både fysiskt och känslomässigt – förskolerummet.

Det har hänt, när förutsättningarna varit de rätta, att E och M fått följa med in och plocka i ordning inne på förskolan. E och M bor också i huset bredvid och går i skolan nu, men gick i förskolan när det begav sig. Emellanåt har de även fått komma in på gården och leka med de i deras skolögon ”små” barnen. Vi har fått ärva gamla barnböcker och lite blandade leksaker av E och hans ögon lyser när jag berättar hur uppskattat det är av barnen.

På dagarna hälsar vi från gården på de som passerar till och från sina arbeten eller ärenden. De hälsar alltid glatt tillbaka. Vi vinkar till sjuka kompisar som står i sina fönster och längtar ut. Pensionärer på hundpromenad. E’s pappa brukar ropa från fönstret och fråga om jag fått i mig något kaffe ännu och alla i området vet vilka vi är och känner igen oss på bussen eller på stan en lördag. Det är full insyn till vår gård och in genom de stora fönstren till förskolan. Vi har ingen chans att gömma oss från världen utanför. och varför skulle vi det?

Visst kan det bli lite obehagligt när polisen slår en lov i området (vilket de tyvärr behöver göra emellanåt). Men å andra sidan får vi ju se en alldeles äkta polisbil! Och ambulansen har vi sett, liksom sopbilen och bussar och färdtjänst-taxin som hämtar de som bor på gruppboendet snett mittemot oss. Och när de slipar golvet (eller borrar sig igenom det, så som det låter) i lägenheten ovanför lär vi oss att höga, mullrande ljud inte är så läskiga när det kommer omkring. Snarare spännande och dramatiska!

    *     *     *

Tittar i hörnet av wordpress-editorn och ser att jag skrivit 882 ord som inte handlar nämnvärt om pedagogik eller verksamheten eller läroplanen. Visst kan man – som med allt annat – med lite medveten ansträngning få in ovanstående i någon av styrdokumentets alla formuleringar, men det är inte riktigt poängen. Poängen är att vi befinner oss i tillfälliga lokaler. Att allt det här jag beskriver inte väger tungt nog med lokalernas förskolemässighet, kökets olämplighet och gårdens storlek m.m. i den andra vågskålen.

Vi ska flytta till en ”riktig” förskola. Förvisso en till förskola ombyggd skola, men det är mer förskola än källarlokal i alla fall. Vi får en ”riktig” förskolegård. Förvisso en till förskolegård omgjord skolgård, men mer förskolegård än random gräsplätt i alla fall. Vi får ett tillagningskök (kanske, om budgeten tillåter det) istället för ett mottagningskök. Och så vidare.

Det finns självklart fördelar. Anpassade lokaler är något jag ser mycket fram emot. Det kommer att ge oss möjligheten att bedriva en verksamhet där saker som idag måste göras av hänsyn till just lokalens utformning, kan göras för att vi har valt det. Och ett tillagningskök ger både oss och den som jobbar i köket större friheter, tänker jag mig. En gård med större yta och med fler möjligheter till aktiviteter är förstås också det guld värt. På papperet bara förbättringar.

Naturupplevelse

Attraktion eller mötesplats – vad är egentligen en förskola?

Men gården är en innergård med vissa, men ändå små möjligheter att se omvärlden. Den nya förskolan ligger närmare bussgatan, men det kommer att bli svårare att se bussarna passera. (Ja, jag tycker det är viktigt att kunna se bussarna passera, liksom bilar, lastbilar och andra fordon.) Åt det håll gården öppnar sig mot omvärlden byggs just nu ett seniorboende. Bygget är förstås kul, men sedan då? Hur kul är det i längden att stirra på gamla människor dag ut och dag in?

Jag hoppar över mina farhågor över att gå från att vara en avdelning till att bli en av fem. Det kan vi ta en annan gång.

Tänk om vi istället för att krypa tillbaka in i förskolevärlden och låsa in oss i det institutionella, lite oåtkomliga, hyrde in en kaffeautomat (eller snodde en av de två de har på skolkontoret), placerade ut lite caféstolar och -bord och bjöd in föräldrar och grannar att sätta sig med en kopp till självkostnadspris, prata och kanske leka med barnen på eftermiddagarna. Ja, varför inte t.o.m. på förmiddagarna om vi ändå är ute? Om vi lät våra ”gamla” förskolebarn/äldre syskon komma in och sitta med läxorna i ett hörn och sedan följa med mamma eller pappa hem när det är dags för hämtning? Kanske kunde våra barn och vi, och de svenskspråkiga grannarna hjälpa de nyanlända grannarna med språket? Kanske kunde vi bidra med en arena där vi blir ett litet nav i skapandet eller upprätthållandet av grannskap? På sikt kanske det t.o.m. skulle gå att locka med någon av dessa besökare på skogsutflykt (lite som gratis personalförstärkning, för att tala ett språk som chefer och ledning kan förstå).

Jag tror inte att det skulle inkräkta på eller hota ”våra” barns rätt att utvecklas och lära enligt läroplanens diktat. Tvärtom tror jag att det skulle bidra rätt rejält.

Men det skulle sannolikt hota förskolans självbild som institution på egna ben. Som viktig för, men inte nödvändigtvis en helt integrerad del av, samhället. Jag tror vi har en alldeles för stark vilja att vara unika. Och då kan man inte erbjuda total insyn eller släppa vem som helst in på livet.

Även fast det på sätt och vis redan är så vi jobbar. Inom givna, rigida, ramar.

Annonser
22 november 2014

Anekdotisk åldersbestämning

Råkade läsa en tweet på torsdagkvällen:

Jag visste att klockan var lite för mycket för att inleda en konversation, men svarade i alla fall med något om hur förskola blivit norm, även när det gäller de riktigt små barnen (ettåringarna), och att de här artikelförfattarna ofta bemöter (ibland både missriktat och prematurt) ifrågasättanden av deras normbrytande med ganska hårda argument.

Det vill säga att jag menade att det är ovanligare att inte sätta sin ettåring i förskola än att göra det.

Nu blev det en diskussion i alla fall och även om den var intressant drog den också ut på tiden och jag ångrade mig bittert under första halvan av mitt öppningspass dagen därpå. Emma, som twittraren heter, hänvisade till statistik som sade att knappt hälften av ettåringarna skrivs in i förskolan och det visade sig stämma när även jag tittade på Skolverkets statistik från 2013. 49,2% av ettåringarna var inskrivna, jämfört med 88,9 av tvååringarna.

Men det kändes skevt. Under mina nästan åtta år som yrkesverksam har jag tagit emot betydligt fler ettåringar än tvååringar och äldre. Och i de fall jag ändå gjort det har det oftast handlat om s.k. överflyttar från andra enheter och inga nyinskrivningar. Alltså förflyttningar av barn som redan borde finnas med i statistiken. Och även om Emma hade en viktig poäng när hon i vår diskussion svarade att ”vi måste ju utgå från statistiken, inte från din förskola” så kändes det som att någonting borde förklara varför mina upplevelser under åtta år på tre olika förskolor och med insyn i sammanlagt 7 avdelningar (förutom den insyn jag förstås har och har haft i andra förskolors situation via mitt utökade kollegium både lokalt och nationellt) skilde sig så markant från Skolverkets statistiska bild.

Jag lovade att återkomma när jag tänkt vidare på saken.

Det som till slut slog mig – på hemväg från jobbet dagen efter – var att jag och Emma nog blandat ihop begreppen ”ålder” och ”födelseår” lite grand. För se, när Skolverkets statistik talar om ettåringar, menar man inte ettåringar, utan de som är födda året innan de börjar i förskola. På samma sätt talar man om tvååringar; de är alltså födda två år innan de börjat i förskola, men behöver inte ha fyllt två år då de började.

Jag förtydligar: Bara för att du är född 2012, betyder det inte att du hunnit fylla ett när du börjar på förskola 2013. Och bara för att du är född 2011, betyder inte det att du hunnit fylla två. Men du kan förstås ha gjort det och du kommer så småningom att göra det.

(Jag antar förresten att det kunde vara värdefullt att samköra förskolestatistiken med föräldraledighetsstatistiken, eftersom dessa borde stå i samband med varandra, men jag har gränser för vad jag vill göra av mina lördagkvällar.)

Jag tar mina barn som exempel. Min äldsta dotter skrevs in i barnomsorgen 2008. Enligt Skolverkets sätt att föra statistik var hon två år, eftersom hon föddes 2006. Men i verkligheten var hon fortfarande bara ett år gammal. Däremot stämmer siffrorna för min son, som föddes 2008 och skrevs in 2010, strax efter sin tvåårsdag.

Jag har fortfarande inga godtagbara statistiska belägg för detta, det är fortfarande anekdotisk bevisföring. Men kanske får jag bekräftelse när Skolverket nu börjar samla in statistik på individnivå och kan se exakt hur gamla barnen är när de börjar i förskolan – eller så får jag hitta på ett sätt att pudla bort det här.

För jag tänker att min dotter bara är en i ett stort mörkertal av ettåringar som i statistiken ser ut som tvååringar, bara för att de skrivits in i förskolan samma år som de fyller två år.

Jag presenterar siffrorna igen, men med nytt ordval: 49,2% av barnen skrivs in samma år som de fyller ett, medan 88,9% av barnen går i förskola det år de fyller två. Det får en lite annan innebörd än när man kallar dem ett- respektive tvååringar.

Det handlar om ca 45 000 barn som tillkommer under ”år två”. Jag förutspår att Skolverkets nya statistik kommer att visa att en stor del – många mer än hälften – av dessa har skrivits in före sin tvåårsdag.

Sedan kan vi börja nysta i den egentliga frågan. Den som Emma också ställde, men som tappades bort nästan omgående: Vad menar vi egentligen med att vara hemma ”länge” med våra barn? Hur länge är länge?

Det tar vi en annan gång.

14 maj 2014

Värdet av att kombinera omsorg och lärande

En grupp pedagoger i grundskolan skriver en debattartikel där man önskar en (mer) åldersuppdelad verksamhet i förskolan. Incitamentet är (som vanligt) den s.k. ”PISA-undersökningen” som påstås visa ”mycket låga resultat för svensk skola”. Deras förslag på lösning är att sätta ”barnen/eleverna i fokus”, vilket i praktiken innebär att de alltså vill att förskolan ska arbeta mer åldersuppdelat – d.v.s. som man gör i skolan. För det verkar ju fungera för skolan. Se bara på PISA-resultaten. Eller gör inte det förresten.

Pedagogerna lyfter först fram fördelarna med den åldersuppdelade verksamheten:

1. Sexåringarna känner redan varandra. Bra! Skönt! Då slipper pedagogerna jobba ihop gruppen och kan fokusera på lärandet, ”med fokus på matematik- och språkinlärning”.
2. Sexåringarna är mer kunskapstörstande och skolmogna. Verkligen? Mer kunskapstörstande? Mognare? Än de stackare som i femårsåldern tvingats dela utrymme med fyraåringar eller – Gud förbjude! – treåringar? Hur har de egentligen mätt detta? Eller handlar det snarare om att de barn som gått i femårsgrupp redan stöpts i den åldershomogena skolformen och – för att knyta an till punkt ett – redan känner varandra? Klart att en redan definierad och inkörd grupp kan fokusera på det upplevt relevanta mycket tidigare än en grupp som först måste lära känna varandra.

Ovanstående punkter är det resultat som de menar innebär fördelar för skolan. Det bör förtydligas. En färdigbakad grupp med fokus på det förväntade är vad de här pedagogerna efterlyser. ”Välartade barn” kallade man det på nittonhundratalet.

Det blir sedan dags för pedagogerna att motivera åldershomogena barngrupper för målgruppen, som jag till till viss del får intrycket att den omfattar mig och de mina – d.v.s. vi som arbetar i förskolan. De ska ”sälja in” idén, om det nu är någon idé:

1. Vi blir nöjda och framhåller barnen som största vinnare. Alla verksamheter som framhåller barnen som vinnarna gör det för att man själv har något att vinna. Vi får skäl att återkomma till detta i nedanstående punkter.
2. De pedagogiska aktiviteterna blir enklare att planera och genomföra. Skönt! Jag hatar verkligen att behöva planera och genomföra pedagogiska aktiviteter. Se också punkt 1.
3. Hela vår verksamhet kan styras av åldersgruppen som finns där. …För det sker ju inte i en åldersblandad verksamhet. Där låter vi istället tränade apor från Proffice styra verksamheten. Eller lärare i grundskolan, via debattartiklar i lokalpressen. Se också punkt 1.
4. Miljön kan bli inbjudande och anpassad till barnens behov och intressen. …För det sker ju inte i en åldersblandad verksamhet. Där låter vi istället tränade apor från Proffice styra verksamheten. Eller lärare i grundskolan, via debattartiklar i lokalpressen. Se också punkt 1.
5. Ett stimulerande material kan bli tillgängligt för alla. Sant! I åldersblandade verksamheter låter vi nämligen aldrig treåringarna få tillgång till stimulerande material. Istället lär vi dem gunga apatiskt i tomma, låsta rum med små gardinlösa fönster. Se också punkt 1.
6. Barnen blir självständiga i en tillåtande miljö. Vilket är helt sant, men totalt irrelevant för frågan om åldersbandande kontra -homogena barngrupper. Se för övrigt punkt 1.
7. De äldre barnen behöver inte stå tillbaka för de yngres större behov av omsorg och vuxentid. Man kan också omformulera detta som att man inte heller ger dem chansen att utveckla sin emotionella intelligens genom att ställas inför situationer där man måste fatta ett aktivt beslut om huruvida man ska ta plats eller stå tillbaka. Man ger dem inte heller chansen att uppleva sin ålder och mognad genom att relatera till de yngre (eller äldre) kamraterna. Att påståendet därtill sätter kognitiva förmågor i opposition till de emotionella låter vi vara för den här gången – jag är inte säker på att de här pedagogerna i grundskolan skulle förstå vad det problemet ens är. Se även punkt 1.
8. Äldre barn i åldersblandade grupper får mindre vuxenledda pedagogiska aktiviteter. Fast å andra sidan framhäver de flesta av de tidigare argumenten den åldersuppdelade verksamhetens goda inverkan på barnens självständighet och möjligheten för oss vuxna (”vuxna” förresten? Vi är väl ändå pedagoger och skäggiga dagisfröknar?) att stå tillbaka och låta barnen göra det mesta själva. Dessutom är det inte de äldre barnen som drabbas av minskad vuxenledning i åldersblandade grupper, utan mellangruppen treåringar. De yngsta och de äldsta lider ingen nöd i den frågan.
9. Barn i åldersuppdelade verksamheter utvecklar språk och kognition tydligare. Tydligare? Vad betyder det? Ar-ti-ku-la-tion? Eller är kunskaperna helt enkelt mer uppenbara på något sätt?

Slutklämmen i debattartikeln lämnar vi därhän. Den är för pinsam för att ens bemöta: Få upp resultaten internationellt, obligatorisk förskoleklass, Eva-Lis Sirén och så vidare. Yada-yada…

Hela debattartikeln genomsyras av en vilja att forma förskolan till att tjäna skolans syften och mål. Och av en arrogant (även om arrogansen knappast är medveten) uppfattning om att detta är i sin ordning. Och tyvärr också av en aningslöshet kring hur förskolans uppdrag redan tjänar skolans syften och mål, om än inte på det sätt artikelförfattarna önskar. Den emotionella intelligens barnen utvecklar under sin tid i förskolan (eller i pedagogisk omsorg) är en viktig grundsten för ett vidare lärande. På det stora hela taget är ”omsorg och vuxentid” det som kanske främst skiljer förskola och skola åt. Både vad gäller hur vi använder detta i vårt pedagogiska arbete och den betydelse vi tillmäter det. Även femåringar behöver den här närheten, liksom de självklart behöver kognitiv stimulans.

Och grejen är den att vi fixar det. Vi fixar både omsorg och lärande i en åldersblandad miljö som motsvarar ett spann på ungefär F-4. Och de skolor som arbetar på liknande sätt, t.ex. genom ”kompisgrupper” där barn från F-6 träffas i regelbundna, gemenskapsbyggande aktiviteter som leds av sjätteklassarna, är skolor som både fattat grejen med åldersblandad verksamhet och värdet av att kombinera lärande och omsorg.

Sedan finns det tydligen skolor som inte fattat grejen. Törs man spekulera i deras bidrag till den s.k. PISA-krisen?

Etiketter: ,
05 januari 2014

överhuvudtaget integritetskydd

Med argument om att värna barns integritet införs allt oftare fotoförbud på förskolor vid luciatåg och andra liknande evenemang. Många gånger är det befogat, då det blir allt vanligare att barn (och deras familjer) lever med skyddade identiteter. I dessa fall kunde det bli katastrofalt om fel bild visades för fel person – oavsett om det var avsiktligt eller inte. Men för det mesta handlar det främst om att man som pedagog i förskolan upplever sin skyldighet att värna barns integritet mot prospektet att utsättas för den okontrollerade användningen av bilder på barnet.

Vem vet var bilden hamnar (man menar ofta ”Internet”) och hur den används (man tänker antingen på pedofiler som med hjälp av något bildbehandlingsprogram klistrar in barnets huvud/ansikte på en porrbild, eller på elaka klasskompisar som något decennium senare googlar fram den där bilden och mobbar barnet med den).

Och visst kan bilder på nätet missbrukas. Det går inte att förneka. Men man kan inte heller förneka att det ligger ett visst mått av hysteri i de skräckscenarion som målas upp.

Jag är inte bara förskollärare, jag är också förälder till ett barn i förskoleåldern. När jag fotograferar mitt barns luciatåg ser jag bara honom. Visst noterar jag att det står barn bredvid, men varken när jag fotar eller efteråt är jag särskilt uppmärksam på dessa. De blir bakgrundsbrus. Jag ser bara mitt barn. Det är sådana som mig jag i egenskap av förskollärare vill stoppa i integritetens namn. Det är sådana som jag som antas vara de potentiella pedofilerna och fildelarna av detta integritetskränkande material. Det är faen inte hållbart att se på föräldragruppen på det sättet!

Jag har, i ett äldre inlägg, skrivit om detta i lite andra ordalag. Då låg fokus på de barn som levde under en faktisk hotbild och i de fallen är jag beredd att rentav låsa ute de föräldrar som inte är beredda att respektera ett fotoförbud. Men det är alltså inte samma sak som att vilja införa ett generellt förbud – och absolut inte på så svaga premisser som påståendet om att det skulle kränka barnens integritet att låta deras föräldrar fotografera dem i luciatåget på förskolan. Inte ens när man drar fram de mest extrema potentiella konsekvenserna av detta. För att det blir alltför långsökt och för att frågan egentligen handlar om något annat. Ett svartvitt antingen/eller tänk.

Jag läser ‘Vad berättas om mig‘ och brottas med utmaningen att konfrontera mig själv med ett vanemässigt fotograferande av verksamheten (läs: barnen) och de pedagogiska miljöerna (läs: barnen) utan en tidigare tanke på barns integritet och rätt att faktiskt själva avgöra om de vill dokumenteras eller ej. (Det gäller förstås inte bara fotografering, utan dokumentation i stort.) Här står barnets rätt att säga ”nej” till att dokumenteras mot min skyldighet att dokumentera. Det är uppenbarligen en annan aspekt av frågan – rentav en helt annan fråga, även om den rör sig inom samma sfär – men vid våra seminarier (hittills har vi haft ett par, tre, fyra) blandas den ändå alltid ihop med frågan ovan.

Och istället för att handla om respekten gentemot barnet, är vi tillbaka i värnandet, skyddandet av detsamma. Mot en otydlig, demonisk hotbild av okontrollerbar Internetpublicering av föräldrars bilder på de egna barnen rätt ner i händerna på pedofiler och mobbare. Och vårt upplevda eller självpåtagna ansvar för detta.

Men vårt ansvar ligger här och nu. I det aktuella luciatåget. Där bara föräldrar och syskon (och i mån av plats andra släktingar) sitter i publiken med kamerorna redo att dokumentera just sitt barn. Som i likhet med den skäggiga pappan bara ser sitt barn lysa klart som den starkaste stjärna i vintermörkret. Här sitter inga pedofiler eller mobbare. Eller, jo, det kanske det gör. Men vi kan inte utgå från det. Vi kan inte förvandla barnens föräldrar till potentiella sexualförbrytare utan att det måste få konsekvenser utöver ett simpelt fotoförbud.

Och såhär i slutet av inlägget slår det mig att jag inte ens berört den kanske viktigaste aspekten av alla. Barnets rätt att dokumenteras. Barnets rätt att säga nej måste rimligtvis också innebära barnets rätt att säga ja. Men jag kan inte dra mig till minnes att de här fotoförbudsdiskussionerna någonsin har förts tillsammans med barnen.

Kanske är det så att vi i vår iver att värna barnens integritet, kränker densamma?

03 mars 2013

Genusmedvetslös #fskchatt

Veckans ämne i #fskchatt lyder ”Fsk ska motverka trad könsmönster och -roller. Hur? Öppet för olika tolkningar o arb.sätt.” och nytt fr.o.m. nu är att man inbjuds att blogga om ämnet under veckan, som en förberedelse inför chatten som äger rum på Twitter på torsdagar, kl. 21-22. För mig, som sällan har ro, ork eller tid att sitta framför Twitter den där timmen (och nej, jag äger varken platta eller smartphone och tycker det är mer jobb än nöje att sitta med laptopen i knät) innebär det en möjlighet att ändå delta i diskussionen på nåt sätt. Dels genom att formulera mig i ett blogginlägg och kanske diskutera detta i kommentarsfältet, men också genom att vara med och bygga upp en viss förförståelse för vilka infallsvinklar och tolkningar som kan komma att avhandlas under den där timmen. Kanske ger vi på detta sätt fler chansen att delta i diskussionen?

Nåja, veckans ämne var det:

”Vuxnas sätt att bemöta flickor och pojkar liksom de krav och förväntningar som ställs på dem bidrar till att forma flickors och pojkars uppfattning om vad som är kvinnligt och manligt. Förskolan ska motverka traditionella könsmönster och könsroller. Flickor och pojkar ska i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller.” -LPFö 10

Så lyder den fulla beskrivningen av veckans ämne. Det står inskrivet i kapitel 1, Förskolans värdegrund och uppdrag, under rubriken Saklighet och allsidighet. Det handlar alltså inte om ett regelrätt mål, utan mer om en golvplanka att stå på. Jag tolkar det som att vi som arbetar i förskolan, liksom den verksamhet vi bedriver, ska se till att inte reproducera de könsmönster och -roller som av tradition förmedlas till barn i Sverige. (Jag skriver ”Sverige” för att det här blir en intressant ingång till ett sidospår om svenskhet och tradition som kunde vara spännande att utforska i ett annat sammanhang.) Meningen som följer ser jag som ett förtydligande; vi skall alltså ge varje barn likvärdiga möjligheter att kliva utanför sitt köns roll genom att delta i aktiviteter eller beteenden som kan uppfattas som tillhörande det ”andra” könet.

@MiaESa skriver om olika strategier för detta i sitt inlägg på Skollyftet och jag känner spontant att vi på vår avdelning mest nog arbetar med en kombination av könsneutralitet och erbjudandet av ”vidgade möjligheter”. Det finns ingen del av vårt pedagogiska rum som är mer avsedd för flickor eller pojkar. Vi har faktiskt aldrig tänkt i de banorna så länge vi arbetat ihop. Istället ligger fokus på vad vi gör i det pedagogiska rummet; väver, bygger, spelar spel, dansar, leker rollekar… Och att alla ska känna sig inbjudna i alla delar av rummet.

Det är klart att vissa aktiviteter lockar fler pojkar än flickor, och vice versa (just på grund av de traditionella mönster och roller som barnen bär med sig utifrån), men det är ju då vi träder in. Det är då vi bjuder in flickorna att delta i brottningen eller bollmatchen. Eller pojkarna att ta hand om de sjuka dockorna. Jag tänker nog att det stora bidraget vi kan ge är att vara lyhörda för barnens nyfikenhet och skapa en miljö av experimenterande. I det här fallet med könsroller och -mönster. Bejaka varje ansats då en pojke visar nyfikenhet på något ”flickigt” och igen vice versa. Att själva vara om inte ambivalenta i vår egen könsidentitet, så åtminstone lekfulla med den.

Äh, jag vet inte. Det är lite för lätt att göra genus till en för stor eller för liten fråga. Som Pappa Kim säger:

Det är förstås viktigt att vi har det här stycket inskrivet i läroplanen och det är viktigt att vi bär med oss en medvetenhet om vilka begränsningar av en människas utvecklingsmöjligheter könsroller och könsmönster kan innebära. Men vi måste också vara på vår vakt så vi inte tippar över vågskålen och skapar någon slags motsatsmiljö där vi tvingar in killarna i syhörnan och hetsar tjejerna att börja slåss med varandra, bara för att det ”motverkar traditionella könsmönster”.

Vi ska vara sakliga och allsidiga i den här frågan. Kanske är det inte svårare än att visa barnen att man inte behöver välja att vara ”pojkig” eller ”flickig” överhuvdtaget? Det räcker ju faktiskt – och är betydligt viktigare – att de kan se sig som individer. Med namn. Och en egen vilja, egna intressen.

Genus – och frågan om könsroller – handlar faktiskt väldigt mycket om jante. Hur man ska och inte ska vara. Att man inte får ha flätor i skägget om man är kille. Eller gilla Hello Kitty. Och att man inte kan ha Star Wars-tröja om man är tjej. Det är på den nivån det egentligen ligger. Att ingen har rätt att kritisera dig för vad du gillar eller vad du har på dig. Könet – genus – är egentligen inte mer än en dålig ursäkt för vuxnas sätt att bemöta och ställa krav på barns beteende. Vuxnas sätt att förmedla värderingar till barnen. Pojkar, vars stora mål i livet är att bli lika stora och starka som sina pappor. Flickor som leker frisör och vill bli sjuksköterskor när de blir stora. Det är jante.

”Du ska inte tro att du kan strunta i könet.”

Jo, det kan du. Och det är den uppmaningen jag lägger i Läroplanens text. ”Utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller.” Det finns inget genus. Du bestämmer själv vad du vill göra och bli. Se bara på mig. Jag är en skäggig dagisfröken!

17 februari 2013

Det här är ingen saga

Maths skriver fantastiskt bra om lärarleget i form av en liten saga, som för övrigt är på väg att bli sann om vi inte lyckas stoppa den här idiotin snart. Klicka och läs!

Etiketter:
23 november 2012

Fredagsdekadens?

Musikrummet öppnat före frukost. Eric Saade blasting through the pre-school. Ska det vara så? Va? Va?

Etiketter:
12 september 2012

Ett grundligt misstag?

Jag satt i sandlådan och pratade med min kollega ”Stefan” i eftermiddags. Via omvägar kom vi till slut in på nödvändigheten av ett kritiskt sinne. Till trender och ideologier som specialpedagogik och pedagogisk dokumentation, till skolan, förskolan… Ja, till det mesta, egentligen.

Stefan sade något intressant där i sandlådan, precis innan vi bröt upp, hoppade på våra respektive cyklar och trampade hemåt innan det började regna.

Om hur skolans misslyckande – med en allt större andel elever som inte når målen o.s.v. – kunde vara orsaken till skolifieringen av förskolan. Nu är det vi som skall producera små matematiker och naturvetare istället för grundskolan. Nej, vi har inte kravet på oss. Ännu. Men förväntningarna finns där, liksom skuldbeläggandet från skolan när vi skickar upp barn som inte är helt redo för den typen av verksamhet.

Det han menade var alltså att det förstärkta lärandeuppdraget, och innan dess förvandlingen från dagis till förskola och förskoleklass i slutet av 1990-talet, handlar mer om att kompensera upplevda brister i skolan än om ett förtydligande och erkännande av det pedagogiska arbete vi de facto utför i förskolan. Och tänker jag på det så ligger det mycket i det.

Till och med Zoran Alagic’s påhoppande tweets från i våras (eller om det var förra våren?) om att ”leka lärare” får en annan klang.

Jag sökte mig till förskolans värld för möjligheten att jobba med barn på ett annat sätt än som sker i skolan. Jag var inte intresserad av att undervisa. Hade jag varit det hade jag bloggat som skäggig gymnasielärare idag (mitt andrahandsval). Ändå är det undervisningen, lärandet och förvärvandet av kunskap som jag håller upp som en fana när folk snackar skit om förskolan. Som att de faktorerna motiverar förskolans själva existens. Som att det är det som ger mitt yrke status.

Jag menar inte att vi skulle vara dåliga på ovanstående. Förskolan har alltid varit, är och kommer att förbli en arena för små barns lärande.

Men när vi håller upp detta som vår viktigaste insats. Som vårt mål. Meningen med livet (på förskolan). Då gör vi nog ett grundligt misstag. Vi är lika mycket skola som Robin i filmklippet nedan är överklass, hur mycket han än vill tro det:

Etiketter: ,
18 juli 2012

Övertids-samlare eller autonom tidshanterare?

Häromdagen anmälde jag min första övertid någonsin, tror jag. Hittills har jag alltid låtit de där halvtimmarna kvitta varandra. Det uppstår alltid tillfällen då jag kan gå lite tidigare från jobbet.

Det är på gott och ont, förstås. Övertiden syns inte i statistiken och därmed kan man hävda att min tunga arbetsbörda/-situation inte heller syns. Men om jag och mitt arbetslag kan justera de här överskjutande timmarna genom att bjuda varandra på andra timmar? Då är kanske inte arbetsbördan så tung som vi gärna vill påstå.

Det finns också andra orsaker till att jag inte brukar anmäla min övertid. Jag har en fördom – en gnagande misstanke – om att det här med övertid lätt kan sättas i system. Att man låter varje arbetad extraminut räknas, men inte är lika nitisk när det gäller att räkna bort de tillfällen där man går hem lite tidigare. Jag vill inte bli sådan. En övertids-samlare.

Jag undrar om det handlar om en strävan mot autonomi? Att jag, genom att hantera min övertid på egen hand, utan chefernas överinseende, skapar en känsla av att vara min egen. Utom kontroll.

Hur sköter ni andra det här med övertid? Och hur ser ni förskolechefer på saken?

15 april 2012

Kungliga implikationer

Jag låter mig inspireras av mig själv och gör gemensam sak med Flumpebloggen, som citerar Hälsoutskottet på Kungliga Vetenskapsakademin, som mellan 2008 och 2009 genomförde en systematisk översikt av forskning om skola, lärande och barns psykiska hälsa. Detta är några av de implikationer utskottet anser bör påverka utformningen av det svenska förskolesystemet:

Betydelsen av tidiga skolsvårigheter och upplevda misslyckanden för barnens hälsa gör det viktigt att upprätthålla en förskola av hög kvalité i alla kommuner och bostadsområden och att motverka tendenserna mot en ökad variation av den pedagogiska kvaliteten i förskola, vilket har uppmärksammats i nationella utvärderingar.

Det är viktigt att förskolan bidrar till att utveckla och stimulera barnens sociala, språkliga och kognitiva färdigheter och kompetenser, i syfte att förebygga framtida skolsvårigheter, men det är också viktigt att inte redan i förskolan introducera synsätt, aktiviteter och bedömningar som medverkar till att synliggöra vad som uppfattas som brister hos barnen.

Man riktar också viss uppmärksamhet mot förskoleklassen, som man menar ”innebär för barnen flera byten mellan olika pedagogiska verksamheter och personal under kort tid. Med tanke på den betydelse som tidiga upplevda skolsvårigheter har för barnens fortsatta skolgång och för deras välbefinnande, är det viktigt att utvärdera och studera hur övergången mellan förskola, förskoleklass och skola organiseras i kommunerna och hur den fungerar för eleverna.

Som jag skrev på Flumpebloggen är det många sanningar i ett svep och värt att meditera över.

%d bloggare gillar detta: