Mission: Lucia

Förskolor runtom i landet slutar fira lucia. Folket rasar. Jorden tar ett steg närmare undergången. Och hur är det egentligen med det där: är vi inte mer eller mindre skyldiga att fira lucia i förskolan? Visst säger läroplanen något om det där?

”I förskolans uppdrag ingår att överföra och utveckla ett kulturarv – värden,
traditioner och historia, språk och kunskaper – från en generation till nästa.” SKOLFS 2018:50

Ja, där ser man. Finns det mer?

Nej, egentligen inte. Så kanske är det lite surt av Ditte Karlsson när hon skriver på Twitter att:

https://twitter.com/DitteKarlsson/status/1066735845879816193

Om det är surt, så är jag också sur. För jag håller med henne. Det är inte vårt ansvar.

Inte att genomföra ett luciafirande. Däremot tycker jag man gott och väl kan anse det vara förskolans uppdrag att uppmärksamma barn och vårdnadshavare på att i vårt samhälle firar vi lucia den 13 december varje år.

Men hur det ska gå till och när det ska göras – på morgonen, eftermiddagen, kvällen – är upp till var och en.

Igen: Förskolans uppdrag är inte att lära barnen hur ett luciafirande går till.

Vi ska överföra luciatraditionen (i den mån vi anser den vara ett kulturarv) och vi ska bidra till att den utvecklas – genom att t ex utmana de gängse normerna för hur ett luciafirande kan/ska gå till. Men vi behöver inte ha luciatåg eller ens luciafika om vi inte anser att det gynnar barnen.

Faktum är, att om det inte gynnar barnen – om det finns risk för att vissa inte klarar av att delta, om några kommer att hållas hemma den här dagen, om en eller annan inte har ”rätt” kläder eller vad det nu kan tänkas uppstå för komplikationer – då ska vi inte hålla något jämrans luciafirande.

Vem har roligast? Du eller jag?

Barnen först.

Visst. Jag fattar att den där Jessica blir besviken. Men hon fattar tyvärr inte att hennes önskemål – hennes besvikelse – inte har någon som helst betydelse. Hon kan gå till Aftonbladet och gråta ut; det spelar ingen roll. Förskolan är inte till för henne.

En sista upprepning: Förskolans uppdrag är inte att lära barnen hur ett luciafirande går till.

Det är Jessicas uppdrag.

---

P.S. Jag har skrivit om lucia tidigare: Föräldramotverkan

 

Hur man förvandlar 15 till 21

Läroplanen framhåller att barngruppen ska ses som en viktig del i barns utveckling och lärande. För att en grupp ska fungera positivt måste dock vissa förutsättningar vara uppfyllda. Till det viktigaste hör att gruppen har en lämplig sammansättning och storlek. Dessa krav ställs också i skollagen. Vad som är ”lämpligt” ska sättas i relation till förskolans uppdrag.

Så börjar avsnittet om gruppstorlekar i Skolverkets allmänna råd för kvalitet i förskolan. Det fortsätter med en förhandsnyansering – i Internetsammanhang känt som en disclaimer – där man gör klart att det inte finns några ”belägg för att det skulle finnas någon gruppstorlek eller personaltäthet som är den optimala i alla sammanhang” och att ”förutsättningarna varierar från grupp till grupp och från tid till annan”, samt att ”en gruppstorlek eller personaltäthet som är lagom i en förskola behöver inte vara det i en annan.”

Det stämmer förstås. Men man kan i samma andetag hävda att alla bananer inte är gula och att man kan köra bil även om man inte har körkort.

Det är sant, men är det relevant?

Frågan om den optimala barngruppsstorleken handlar inte om ett barnantal som innebär att alla eventuella resursbehov som kan tänkas uppstå går att lösa i gruppen med befintlig personal. Det handlar om att hitta ett gemensamt golv att stå på och utgå från när man tittar på sin, för läsåret/terminen/månaden/veckan/dagen, aktuella barngrupp med allt vad den kan erbjuda i form av utmaningar.

En kunskapsöversikt som Skolverket tagit fram (2001 a) visar dock att riktmärket för en gruppstorlek om ca 15 barn [på tre heltidstjänster – min anm.] är att föredra, för att barnen ska utvecklas på ett optimalt sätt. Man lyfter även fram att de yngsta barnen och barn i behov av särskilt stöd har behov av att ingå i mindre grupper än så för att få sina behov tillgodosedda.

Där har vi det! Golvet! Klipp ut och sätt upp i hallen, personalrummet och lägg en lapp i varje barns fack. (Bra idé! Det ska jag fanimej göra redan i eftermiddag…)

Femton barn/grupp ”för att barnen ska utvecklas på ett optimalt sätt”. Eller, för att tala klarspråk, ”för att kunna följa läroplanen”. Varje barn utöver detta är ett krokben framför mina fötter, utsträckt av den person – den fysiska person – som fattar beslutet att släppa in barnet i fråga i gruppen.

Än en gång är jag som enskild förskollärare personligen ansvarig – för att inte vara tillräckligt tydlig och konsekvent när jag försöker säga ”nej”. För att tillåta (under mumlade protester) 21 barn i gruppen.

Men ansvaret är förstås kollektivt. Föräldrar bär också ansvar – för att tillåta kommunen att placera deras barn i för stora grupper. Chefer för att på olika sätt pressa personalen att ta emot för många barn. Politiker och huvudmän för att nonchalera Skolverket och de många statliga styrdokument som existerar. Och förstås berörda statliga myndigheter för att inte ställa tydligare (och hårdare) krav på huvudmännen.

Skolverkets skrift fortsätter med att rada upp en mängd faktorer som kan påverka förutsättningarna (och vilken gruppstorlek som kan anses lämplig):

– barnens ålder och kön
– behov av särskilt stöd
– andelen barn med annat modersmål än svenska
– kontinuiteten i barn- och personalgrupp
– personalens kompetens
– lokalernas och utemiljöns beskaffenhet
– upptagningsområdets sociala karaktär
– barnens närvarotider

Viktigt att komma ihåg när man talar om dessa faktorer är dock att taket fortfarande enligt Skolverket är 15 barn och tre heltidsanställda/grupp, och att beroende på hur dessa faktorer ser ut kan gruppen bli mindre eller personaltätheten högre.

I teorin blir inte grupperna större än såhär.

I praktiken är de flesta grupper större än såhär.

Varför?

Enkelt. För att kommunerna/huvudmännen inte är skyldiga att följa råden.

De är ju bara råd.

Och på det sättet kan man förvandla 15 till 21.