Archive for ‘metaförskola’

28 november 2015

Syftningsfel

Pedagogisk dokumentation är ett svårfångat fenomen. Som Hillevi Lenz Taguchi säger, så blir den till ”i mötet mellan de föreställningar, teorier och praktiker som man använder dokumentationen ihop med”. Eller med andra ord: ”Pedagogisk dokumentation är inget i sig, utan blir det man gör den till.” (Varför Pedagogisk Dokumentation, 2013)

Inget i sig…

Blir det man gör den till…

I våra samtal kring pedagogisk dokumentation har vi landat i en förklaringsmodell där den kan förstås som en kontinuerlig process där vi hela tiden skapar och omskapar föremålen för vår uppmärksamhet. Subjekten. Det handlar förstås mycket om barnen; vad lyfter jag fram hos respektive barn? Vilka kompetenser uppmärksammar jag? Vilka brister? ”Vad berättas om mig?” Kort sagt: Vilket/vilka barn är jag med och skapar genom den pedagogiska dokumentationen?

Ja, barnen blir förstås vad vi gör dem till. Huruvida de inte är något i sig tror jag vi undviker den här gången, men att allt är relativt kan vi nog vara överens om. Det gäller alltså även barn, som alltid står i relation. Till kamraterna, de vuxna, förskolan som fysisk plats, läroplanen och – förstås – till dokumentationen av barnen i dessa relationer. Och utifrån dokumentationen av barnen i dessa relationer skapar och omskapar vi våra uppfattningar om vilka de här barnen är.

Men den pedagogiska dokumentationen skapar och omskapar inte bara barnen. Det egentliga fokuset ligger faktiskt inte ens på barnen,utan på verksamheten. Vi har vår verksamhetsdokumentation som ska fyllas på regelbundet och barnen blir egentligen ett medel för att nå målet – en verksamhet som ständigt skapas och omskapas utifrån våra uppfattningar om hur väl den är anpassad till den aktuella barngruppens behov och intressen.

Vi dokumenterar vår verksamhet i verksamhetsdokumentationen, på Instagram, genom det vi sätter upp på våra väggar (men också det vi inte sätter upp, d.v.s. döljer för vårdnadshavare, chefer och andra besökare), genom olika former av portfolio, genom det vi skriver på vår hemsida, genom våra aktiviteter utomhus – som ju är synliga för alla som råkar vara i närheten – och säkerligen på fler sätt än så.

Att se, höra och göra är att dokumentera, om en ska hårddra det. Liksom att det är att pedagogiskt dokumentera när en agerar på det en sett, hört och gört (hjort, jag menar gjort) så att det ekar tillbaka i verksamheten i en framåtriktad spiralrörelse.

Men pedagogisk dokumentation är fortfarande främst av allt inget i sig. Den blir vad man gör den till. Den kommer i existens först när processen nått sitt slut.

Och således är den – lustigt nog – mer syfte än resultat.

Mitt arbetslag fick för en tid sedan i uppdrag att fråga oss själva hur vi konstruerar just vår förskola/avdelning. På vilka olika sätt dokumenterar just vi vår verksamhet och vad berättar den här dokumentationen om just oss? Vad berättas om oss – vad berättar vi om oss själva – i vår dokumentation?

Förutom att vara nyttigt att skärskåda sig själv ur olika perspektiv och fråga sig hur en framstår och hur det står i relation till hur en tror och/eller vill framstå, så uppstår också den lite mer outtalade frågan: Hur bör jag framstå?

Så länge det finns en beställare av skärskådandet som inte är en själv eller det egna arbetslaget, finns också en förväntan liggande som en våt filt över den skär- och navelskådande process vi kallar pedagogisk dokumentation.

Vi ser på oss själva i syfte att ställa vår självbild mot huvudmannens bild av oss. I den bästa av världar råder förstås total samsyn oss emellan och vi ser samma bild träda fram. Men vi lever inte i den bästa av världar. Och det innebär att antingen får vi leva i en värld där våra respektive bilder till viss del kontrasterar mot varandra men förhoppningsvis bildar en helhet, eller så får vi leva i en värld där vår bild med vilje har omskapats till att likna just huvudmannens.

Pedagogisk dokumentation är inget i sig. Det är en process som leder till det vi leder den till. Och oavsett om det handlar om att skapa/omskapa bilden av det enskilda barnet eller verksamheten så äger processen rum i en bestämd kontext. Den kontexten har ett betydande inflytande för processen och framförallt för resultatet.

Så, hur undviker vi att göra den pedagogiska dokumentationen till ett kontroll- och korrektionsverktyg i händerna på våra huvudmän och istället nyttja den som ett intuitivt och progressivt verktyg för att följa barnen – och verksamheten – i oförutsedda riktningar, mot oanade höjder?

För det är väl ändå det vi vill?

Annonser
16 april 2013

Ego is not a dirty word

If I did not have an ego I would not be here tonight
If I did not have an ego I might not think that I was right
If you did not have an ego you might not care the way you dressed
If you did not have an ego you’d just be like the rest

Häromdagen när jag kom till jobbet möttes jag av en lapp på närvaropärmen. De hade ringt från en avdelning på förskolan bredvid och undrat om jag ville komma över till dem och prata struktur. De menade att de var ett nytt arbetslag, med både nya och nya kollegor, och de tyckte det var rörigt, stökigt, stojig och svårt att få någon ordning på verksamheten. Och efter förra veckan, då några av dem varit på besök hos oss, hade de fått intrycket att vi på ”min” avdelning verkade ha en bra struktur och… ja, ordning och reda på ett eller annat sätt. Och det har vi nog.

Vi ska ha 25 barn i åldrarna 4-5 år (eller, om man ska vara jättenoga, 3-6 år), men har f.n. bara 24 inskrivna. Den 25’e – en nybliven 3-åring – kommer om någon vecka. Dessa barn är fördelade på tre pedagoger, vilket förstås redan där innebär att vi behöver vara ett tryggt arbetslag med gott samarbete och en fungerande grundstruktur. Och det har vi.

Samma dag fick jag och mina kollegor beröm för hur vi skapat en pedagogisk miljö i vår ”lekhall”. Lekhallen är ett genomgångsrum och har varit notoriskt svårt att få till på ett sätt som får det att fungera utan att det blir tummel-lek. (Inget ont om tummel-lek, den förekommer också på vår förskola, men just det här rummet fungerar ypperligt dåligt för den sortens aktivitet.) Så jag ägnade torsdagkvällen åt att möblera rummet, medan mina kollegor kompletterade med material på fredagen. Och det var roligt att först se att min möblering blivit godkänd av de ena kollegorna och sedan få beröm för den av de andra kollegorna.

Den dagen fick jag bekräftelse på att jag är bra på struktur och pedagogiska miljöer.

If Jesus had an ego he’d still be alive today
And if Nixon had no ego he might not be in decay
If you did not have an ego you might not care too much who won
If I did not have an ego I might just use a gun

Veckan innan det här stod jag på gården i den begynnande vårvädret och såg barnen återupptäcka den förskolegård som legat gömd under snö i ett halvår. Sandlådor, cyklar, gräsmattor, gungor… Då kommer en kollega fram till mig och berömmer mig för min förmåga att gå ner på barnens nivå. Det var särskilt tydligt, menade hon, när jag kom till ”hennes” 1-2 åringar i något ärende, men alltid tog mig tid att först hälsa på barnen och lyssna till det de hade att säga eller visa, och sedan framförde mitt ärende sittande på golvet, fortfarande med barnen i ett slags centrum. Det var något hon och hennes kollegor sett hos mig och som de uppskattade.

Och en annan tillfällig kollega, som jag dagen innan råkat träffa på stan, ropade till mig när jag passerade hennes förskola att hon hade velat att jag skulle vara hennes barns förskollärare. För att jag är den jag är. ”Mina” barns föräldrar – en del av dem – har sagt samma sak. Att de är glada att just jag är ”fröken” åt deras barn.

De gångerna fick jag bekräftelse på att jag har ett bra förhållningssätt till barn.

Some people keep their egos in a bottom drawer
A fridge full of Leonard Cohen
Have to get drunk just to walk out the door
Stay drunk to keep on goin’
So if you got an ego
You better keep it in good shape
Exercise it daily
And get it down on tape

Jag läser det jag skrivit ovan. Det finns fler exempel på min förträfflighet i andras ögon. Men det här får räcka.

Jag är ovan, nämligen. Ovan att lyfta de här gåvorna och visa dem för andra. Som i sången tenderar jag att samla dem i en byrålåda och inte riktigt vilja kännas vid dem. Som den usla kärlekspoesi jag skrev i tonåren. Jante har förstås sitt inflytande, han med. Men främst är det ovanan.

För jag har inga problem med att ta emot beröm och uppskattning.

Det är det där med att använda sig av det. Att lyfta sig själv så att även andra ser det. Det är svårt. Men ego is not a dirty word, som Skyhooks uttrycker det; att tycka att man är bra är inte fult. Det fula ligger i att tycka att andra är sämre.

Och det undviker man bäst genom att även själv ge komplimanger. Något jag vet att jag behöver träna på. Jag ska därför ge mig själv i läxa att säga något bra om var och en av mina kollegor – till var och en av mina kollegor – under de kommande veckorna.

Gör det du med. Det lönar sig, ska du se.

Etiketter:
18 oktober 2012

Äpplen som päron

Maths håller med Malin om att förskolan är till för föräldrarna. Han är förstås, liksom jag och antagligen även Malin, medveten om att det inte är hela sanningen om förskolan. Men det är en viktig del som ofta underkommuniceras i den anda av kunskap, lärande och undervisning som råder idag.

Förskolan kan förstås som en tjänst; samhället erbjuder förvärvsarbetande och andra nyttiga vårdnadshavare en möjlighet att – starkt subventionerat – lämna in barnen på barnpassning. Barnpassningens öppettider anpassas i stor utsträckning till vårdnadshavarnas arbetstider och erbjuder en slags ”all inclusive”-verksamhet med mat, vila och rekreation för de små. Fem dagar i veckan. Det går för det mesta t.o.m. att ordna med dygnet-runt-barnpassning under veckans alla dagar, om behov finnes.

Sett ur det här perspektivet är förskolan onekligen till för föräldrarna. Eller om vi ska leka med termer och säga att barnomsorgen eller dagis är till för föräldrarna och särskilja förskolan (med sitt pedagogiska uppdrag) från detta? Men det skapar nog mer förvirring än tydlighet. Bara själva dikotomin ”omsorg – lärande” är besvärande, eftersom det egentligen handlar om en evig integrering av dessa poler till ett paket som innehåller allt på samma gång.

Tjänsten förskola är till för föräldrarna. Om det bör det inte råda några oklarheter. Men tjänsten – som den skattesubventionerade verksamhet den är – är inte självklar för alla. Bidrar du inte till samhället genom t.ex. förvärvsarbete eller studier har du bara rätt till (minst) 15 timmars barnpassning i veckan. En del får mer, beroende på vilken kommun man bor i, men femton timmar är ett absolut minimum. Och det innebär motkrav. Du måste i princip vara arbetssökande eller föräldraledig.

Ser man förskolan som en tjänst, torde det vara svårt att motivera mer än de lagstadgade 15 timmarna. Om du ändå bara ”går hemma”, varför ska stat och kommun betala din barnpassning? Som Maths skriver, så är redan de 15 timmarna en lyx.

Debattören Ebba talar om barn som måste vänta utanför medan de andra äter upp sin frukost, eller vänta i hallen medan de andra barnen börjar äta sin lunch. Hon talar också om att stängas ute från sina kompisar. Det är förstås en huvudsakligen (och till sitt syfte) känslomässig argumentation. Den beskriver dessutom en strukturell felbedömning gjord av förskolans kommunala huvudmän, som i sin spariver velat undanta dessa barn från måltiderna, vilket tvingat fram ohållbara vistelsetider (vi äter ganska ofta i förskolan) som nästan alltid inneburit att barnen kommer i slutet av frukosten eller hämtas i början av lunchen. Alternativet hade varit att få stanna över t.ex. lunch, men tvingas ta med matlåda istället.

Inte bra, och en lösning som lyckligtvis börjat överges, främst eftersom den inte verkade leda till några större besparingar. På min förskola går de här barnen vanligtvis mellan 9 och 14, tisdag till torsdag. De kommer en halvtimme efter att frukosten avslutats, deltar i förmiddagens aktiviteter, den s.k. pedagogiska lunchen och hinner dessutom med en stunds rekreation/vila innan hemgång. För mig – oavsett om jag ser förskolan som tjänst, pedagogiskt uppdrag eller både och – ser jag inget som motiverar mer vistelsetid än så.

Det är inte orättvist att vissa barn får mer tid i förskolan än andra. Det ska inte ge några avgörande fördelar senare i livet – vore det så, skulle förskolan snart vara obligatorisk. Det viktiga är att när barnen är i förskolan, möts de av en trygg, rolig och lärorik verksamhet som stimulerar till utveckling.

Sedan – slutligen – bör man sätta saker i perspektiv. Ebba (som jag länkar till ovan, och som är ordförande i utbildningsnämnden i Botkyrka) ger alltså föräldrarna rätt att ha barnen i förskola 35 timmar i veckan. Men vilket är värdet i att sätta en ett-, två-, tre- fyra- eller femåring på institution sju timmar om dagen, fem dagar i veckan? Och hur menar Ebba Östlin att det värdet är större än värdet i att tillbringa delar av den här tiden med sin familj istället?

Jo, hon talar om förskolans pedagogiska uppdrag. Hon talar om barnperspektivet(!). Hon talar om det livslånga lärandet och de pedagogiska verktyg förskolan tillhandahåller och implicerar deras enorma vikt och värde.

Visst, men ändå… Sätta saker i perspektiv, skrev jag. Utbildningsnämnden i Botkyrka anser alltså (utifrån ett påstått pedagogiskt perspektiv) att det är bra om förskolebarn kan vistas i förskolan upp till 7 timmar/dag. I samma kommun bedriver förskoleklasserna verksamhet ca tre timmar/dag. Och jag tvivlar starkt på att man, ens i Botkyrka, under sina första år i grundskolan har 7-timmarsdagar.

Jag borde väl känna mig stolt över den starka tilltro Botkyrka har när det gäller förskolans verksamhet i relation till förskoleklass och grundskola. Men mest känns det som att man överkommunicerar vårt pedagogiska uppdrag för att kunna bygga ut tjänstedelen så att föräldrarna slipper ta med barnen till affären.

Visst, jag tycker också det ska vara ok för en förälder att emellanåt kunna smita in på affären på väg från jobbet.

Det jag inte tycker är ok är när man, som Ebba Östlin, kallar äpplen för päron och vice versa.

12 september 2012

Ett grundligt misstag?

Jag satt i sandlådan och pratade med min kollega ”Stefan” i eftermiddags. Via omvägar kom vi till slut in på nödvändigheten av ett kritiskt sinne. Till trender och ideologier som specialpedagogik och pedagogisk dokumentation, till skolan, förskolan… Ja, till det mesta, egentligen.

Stefan sade något intressant där i sandlådan, precis innan vi bröt upp, hoppade på våra respektive cyklar och trampade hemåt innan det började regna.

Om hur skolans misslyckande – med en allt större andel elever som inte når målen o.s.v. – kunde vara orsaken till skolifieringen av förskolan. Nu är det vi som skall producera små matematiker och naturvetare istället för grundskolan. Nej, vi har inte kravet på oss. Ännu. Men förväntningarna finns där, liksom skuldbeläggandet från skolan när vi skickar upp barn som inte är helt redo för den typen av verksamhet.

Det han menade var alltså att det förstärkta lärandeuppdraget, och innan dess förvandlingen från dagis till förskola och förskoleklass i slutet av 1990-talet, handlar mer om att kompensera upplevda brister i skolan än om ett förtydligande och erkännande av det pedagogiska arbete vi de facto utför i förskolan. Och tänker jag på det så ligger det mycket i det.

Till och med Zoran Alagic’s påhoppande tweets från i våras (eller om det var förra våren?) om att ”leka lärare” får en annan klang.

Jag sökte mig till förskolans värld för möjligheten att jobba med barn på ett annat sätt än som sker i skolan. Jag var inte intresserad av att undervisa. Hade jag varit det hade jag bloggat som skäggig gymnasielärare idag (mitt andrahandsval). Ändå är det undervisningen, lärandet och förvärvandet av kunskap som jag håller upp som en fana när folk snackar skit om förskolan. Som att de faktorerna motiverar förskolans själva existens. Som att det är det som ger mitt yrke status.

Jag menar inte att vi skulle vara dåliga på ovanstående. Förskolan har alltid varit, är och kommer att förbli en arena för små barns lärande.

Men när vi håller upp detta som vår viktigaste insats. Som vårt mål. Meningen med livet (på förskolan). Då gör vi nog ett grundligt misstag. Vi är lika mycket skola som Robin i filmklippet nedan är överklass, hur mycket han än vill tro det:

Etiketter: ,
03 april 2012

Utveckling genom utmaning

I väntan på det utlovade inlägget om det relativa handikappbegreppet bjuder jag på en debattartikel jag fick införd i en av lokaltidningarna förra tisdagen. Kopierad och inklistrad nedan för ert viewing pleasure:

Häromveckan kom beskedet att grupperna i förskolan skulle öka till 21 barn/avdelning innan vårens slut. Först tänkte jag negativa tankar, men när jag sovit på saken vaknade jag med den positiva inställning vi som arbetar inom Falu Förskola förväntas ha som förmedlare av varumärket Den Goda Skolan.

Därför tackar jag nu Skolförvaltningen för genidraget att öka gruppstorlekarna till 21 istället för att minska dem i riktning mot målet 17 barn/avdelning. För var vore jag idag utan de ständiga utmaningar jag möts av på min arbetsplats?

Precis när vi anpassat oss till rådande förutsättningar och börjar slappna av drar Skolförvaltningen undan mattan under fötterna på oss genom att skära ner i personalgruppen eller fylla på med fler barn. Det kan låta jobbigt och besvärligt, men det håller oss vakna och alerta. Tro inget annat! Det är denna dynamik som förhindrar att jag låser mig fast i gamla mönster.

Det finns fortfarande bakåtsträvare som anser att det ska vara max 15 barn på en avdelning. Och färre ändå om de är i åldrarna 1-3 år! Det är Skolförvaltningens otacksamma uppgift att anpassa dessa personer till den Nya Tiden och den bästa metoden för detta är genom ett konstant flöde av utmaningar som kräver kreativa lösningar:

Vi har inga lediga klädfack kvar i hallen. Kanske kan barnen istället lägga sina kläder i en säck som de bär med sig? Och om vi grillar korv ute istället för att äta lunch inne försvinner även problemet med för få sittplatser och bord. Dessutom blir det nog billigare matbeställningar på det sättet. Detta kallas att tänka ”out of the box”.

Omsorgen är heller inget problem. Kan man byta blöja på ett barn, kan man byta på 21. Det tar bara lite längre tid. Och det är nyttigt att lära sig vänta (om man är ett barn). Förskolans läroplan beskriver för övrigt hur vi skall arbeta med barns lärande. Det är som att Skolförvaltningen med sin utmaning visar Skolinspektionen (som just avslutat sitt besök i Falun) att man aktivt jobbar för att underlätta implementeringen av läroplanen. Eftersom barn lär sig av varandra, är det logiska antagandet att ju fler barn, desto bättre lärande.

Med 21 barn samlade på en begränsad yta kan ingen vara ensam. Alla får träna på socialt umgänge med alla. Och det nära umgänget stimulerar även utvecklingen av immunförsvaret, då det underlättar för smittor att sprida sig i barngruppen. De obligatoriska barnsjukdomarna kommer garanterat vara avklarade innan skolstart.

Ja, jag tänkte negativa tankar i början. Men nu när jag sett ljuset förstår jag hur Skolförvaltningen tänker och kan bara gå ner på knä och lyfta mina händer i tillbedjan. Jag, en obetydlig mask, ovärdig att besudla kommunens förskolor med min närvaro, tackar Skolförvaltningen ur djupet av min själ för dess storsinthet då de oförtrutet låter mig fortsätta mitt värv.

Skolförvaltningen gör mig till en bättre pedagog och en bättre människa.

Och till er tvivlare som ännu inte sett ljuset säger jag som en av mina chefer sade till mig via e-post:

”Om man inte kan ställa upp på det som gäller så får man leta annat.”

Amen!

20 februari 2012

Hej, relationspedagogik!

Vi jobbar fortfarande med boken Lösningsinriktad pedagogik och läser inför nästa arbetsplatsträff kapitlen tre och fyra. Det handlar om förhållningssätt och samtalsmetodik.

Det förstnämnda handlar om relationspedagogik, respekt, positiv återkoppling samt fokus på kompetens, förmågor och den positiva förändringen. Självklarheter, alltså. Precis som vid förra läsningen. Med skillnaden att där jag då var problembaserad i mitt angreppsätt, är jag nu såpass lösningsinriktad att jag anser mig göra allt det här redan. Efter förmåga och möjlighet, men dock.

Kanske är det tydligare för oss som arbetar med barn (till skillnad från elever i en elevbaserad kontext) hur förhållningssättet inte bara underlättar en inlärningssituation i den mån man kan hitta sådana i förskolan, utan lägger grunden till hela vårt arbete?

Förskolan skall enligt läroplanen bland annat vara en trygg plats. Det kan den bara bli om vårt förhållningssätt till barn (och föräldrar) möjliggör en god relation, oss emellan.

Avsnittet om samtalsmetodik ger många handfasta förslag på hur man kan gå till väga för att leda in barn och vuxna på den lösningsinriktade vägen, även om bokens fokus på skolelever – och därtill inte genomsnittselever heller – gör att jag måste försöka tänka om för att applicera det på min situation i förskolan. Andemeningen går dock fram tydligt (den lösningsinriktade, relationella andemeningen) ändå.

Jag har redan länkat till Christermagisters inlägg om relationspedagogik i det här inlägget, så det gör jag inte igen. Men det slår mig när jag skriver detta att hans tankar om relationens betydelse för, ja, rubbet, sammanfaller mycket väl med det de två specialpedagogerna skriver i den här boken.

Lite lätt reviderad kunde den nästan bli en manual i relationspedagogik.

07 februari 2012

Undantagstillstånd och etik

En av mina VFU-studenter skall ta med sig en etisk frågeställning från verkligheten till högskolan (tur för henne att hon inte VFU’ar på en övningsskola!) och jag passar förstås på att passa över en av de puckar jag själv brukar bolla med.

Vi är fyra avdelningar på min förskola. Ibland händer det att någon av oss som arbetar blir sjuk och då händer det även att vi inte får tag på någon vikarie, eftersom kommunens vikariesystem är så sinnessjukt konstruerat att det bara undantagsvis innehåller några vikarier. I sådana fall samarbetar vi mellan avdelningarna för att lösa personalbristen på annat sätt. Och det är då mitt etiska dilemma sätter fart.

Samarbete är bra. Jag tycker att ett positivt arbetsklimat bl.a. skall innehålla en vilja i kollegiet att se och stötta varandra. Och om en avdelning plötsligt får decimerad personalstyrka ser jag det som självklart att övriga avdelningar gör en insats för att stötta den kvarvarande personalen. Men, till vilket pris sker detta?

Den enkla modellen innebär att en person från en annan avdelning kommer in och ersätter den frånvarande kollegan.
Den andra, lite bökigare modellen innebär att man flyttar över barn från den drabbade avdelningen till övriga avdelningar.

Det är det här jag inte gillar. För hur vi än gör känns det bara som att vi flyttar eller sprider ut problemet istället för att lösa det. Inte för att vi kanske kan lösa det, men intrycket är att vi gör de här sakerna för att – på ett mikroplan, i alla fall – just lösa det. I alla fall för stunden.

Den enkla modellen innebär ju bara att man flyttar personalbristen till en annan avdelning, som i teorin är den avdelning som drabbas minst av det. Men i praktiken är det sällan så att man kan värdera kostnaden av personalbrist olika. Antingen har man tillräckligt med personal, eller så har man det inte. (Ett undantag till den regeln kan eventuellt vara om det saknas fler än en person på en och samma avdelning och man ”jämnar ut” det över avdelningarna.) Den drabbade avdelningen – oavsett om det är den med sjuk eller utlånad personal – måste lägga om sin planerade verksamhet i större eller mindre grad, vilket förstås drabbar barnen. (Ogilla!)

Den andra, lite bökigare modellen med att pytsa ut barn innebär även den en omläggning av verksamheten – men istället för att drabba en avdelning, påverkar det avdelningen med sjuk personal, samt alla avdelningar som tar emot barn. Än en gång påverkas verksamheten, eftersom de nyanlända barnen både utökar gruppstorleken och förändrar sammansättningen. Oavsett förändringens storlek, drabbas barnen. Och kanske främst de flyttade barnen. (Ogilla!)

Jag är införstådd med att det handlar om ett tillfällig lösning. Ett undantagstillstånd. Och jag ser inga alternativa handlingssätt – förutom att den drabbade avdelningen offrar livet för de andra avdelningarna i nåt slags martyrskap.

Men bara för att jag i viss mån accepterar tingens ordning, betyder det inte att jag gillar dem. Och det vore spännande att få veta om någon av modellerna känns ”bättre” än den andra.

Min student återkommer väl med ett referat av diskussionen i nästa vecka nån gång. Tills dess vore det skoj att få ta del av era tankar kring detta. Kanske har ni t.o.m. ett tredje och fjärde alternativ?

Etiketter:
22 januari 2012

De äckliga flugorna

Jag har precis börjat läsa en bok om lösningsinriktad pedagogik som en del i vår interna fortbildning. Till att börja med ska vi läsa de första två kapitlen och sedan reflektera över dessa i tvärgrupper på nästa arbetsplatsträff.

Egentligen är det inget nytt under solen för mig som förskollärare att försöka lyfta det positiva istället för det negativa. Det barnet kan istället för det det inte kan. Överlag är det väl en strömning inom såväl för- som grundskola, skulle jag kunna tänka mig. Och när jag gick min ICDP-kurs förra läsåret (dock utan diplom eftersom min frånvaro var för hög – fokuserades det minsann på det negativa!) var det en central punkt i det så kallade vägledande samspelet att omdefiniera (visst kallade vi det så?) barn och sådant som kan hända runt barn på ett sätt som förklarar skeendet ur en konstruktiv synvinkel.

Ändå är det så svårt att hålla fast vid det lösningsinriktade tänket.

Jag möter dagligen barn som det stormar kring på olika sätt, och beroende på mina förutsättningar att hantera de här stormarna hamnar jag på olika platser i den lösningsinriktade skalan. Om jag upplever maktlöshet inför en uppkommen situation kan det få mig att skjuta över skulden (eller delar av den) på barnet eller föräldrarna. För att teoretisera lite externaliserar jag alltså min maktlöshet och manifesterar den i barngruppen eller kollegiet. Skapar en mental bild av en äcklig fluga som jag sedan ger mig till att krossa.

Istället för att krossa min egen maktlöshet. Rädslan och osäkerheten som kommer med maktlösheten. Det förestående misslyckandet.

På sidorna 28 och 29 i boken listar författarna 13 exempel på frågor som tar fokus från den äckliga flugan och istället omdefinierar den till en intressant och värdefull varelse. Som hjälper mig återvinna den professionella nyfikenhet jag måste besitta för att göra ett bra jobb. Det känns bra att få listan framför sig, i svart på vitt, även om jag vet att jag redan vet det här. För det det handlar om är inte att vi ska lära oss något nytt genom att läsa den här boken, utan om att vi alla skall påminnas om att vi vet det här och att det är viktigt att inte släppa den här vetskapen, bara för att den där äckliga flugan dyker upp i ett svagt ögonblick.

Vi behöver påminnas om att maktlöshet, rädsla och osäkerhet inte är giltiga argument. Aldrig. Och att vinsterna är så mycket större om vi göder den intressanta insekten istället för att mosa den äckliga flugan. Perspektiv.

För i slutet av dagen. När allt kommer omkring. Då är det vår uppgift att lära den där eventuellt mosade flugan att flyga.

03 augusti 2011

Effektivitet och kvalitet

Sommaren är nästan slut. Det vill säga att nästa vecka återgår allt till det normala på förskolan. Respektive avdelning öppnar åter och personalen – de flesta – återvänder från sina semestrar. Det börjas arbeta med gruppsammansättningar och så småningom kommer höstens verksamhet igång. Och nu mattas stormen före lugnet av.

Sommaröppet på förskolan kan innebära att flera förskolor slår ihop sin verksamhet för att effektivisera barn- och personalbristerna. Smartare att hålla en hel förskola igång än fyra decimerade. I min förskolas fall har det dock ”bara” inneburit att fyra avdelningar blivit en. Barn i lite olika åldrar från lite varstans har samlats på en avdelning med sporadisk personal och sommarvikarier av varierande snitt och kvalitet. Miljön kan lätt bli lite smått kaotisk under dessa förhållanden. Rutiner rubbas. Nappar och snuttisar tappas bort/blandas ihop. Konflikter uppstår och separationsångesten blir emellanåt så påtaglig att det skär i öronen. Inte minst när man t.ex. som knapp tvååring återvänder efter 4 veckors semester till den här lite slumpmässiga samlingen barn och vuxna på en okänd avdelning för att lämnas där av mamma eller pappa.

Dock finns det fördelar. Påtagliga sådana. Och förvånansvärda, sett till beskrivningen ovan.

Denna vecka arbetar 5,75 personer på min förskola. Vi tar omhand ett trettiotal barn i åldrarna ett till fem år. För enkelhets skull delar vi emellanåt upp oss på två avdelningar, vilket innebär ca 15 barn per tre pedagoger. Och det är inte bara samma gruppstorlek och personaltäthet som Skolverket rekommenderar – det är dessutom jävligt bra förutsättningar att arbeta under.

Sett ur ett lokalt kommunpolitiskt perspektiv är det dock sanslöst ineffektivt. Men å andra sidan verkar de tro att ”effektivt” är synonymt med ”billigt”, vilket jag inte kan hålla med om. Större barngrupper och lägre personaltäthet (vårt arbetslag på 5,75 personer skall till hösten arbeta med en grupp på 44 barn) må vara kostnadseffektivt, men det sänker kvaliteten på såväl det pedagogiska arbetet som omsorgen och ökar risken för att barn (och vuxna) skall fara både fysiskt och mentalt illa. Och det tolkar åtminstone jag som tecken på ineffektivitet, snarare än motsatsen.

Jag återvänder till nutid och de förutsättningar vi arbetar under denna sista sommarvecka. Av de 5.75 personerna är två vikarier. Resten är ordinarie personal från förskolan, även om inte varje avdelning finns representerad. Det finns en grundläggande bas-struktur; Personalen går på bestämda schemarader, frukost serveras 8:00, lunch 11:10 och mellanmål 14:30. Utöver det improviserar vi mer eller mindre. Men det kan vi göra, för barnantalet är så lågt att det tillåter flexibilitet och improvisation. Även när vi tar emot otrygga barn, barn med neuropsykiatrisk diagnos eller barn som inte ens skulle ha varit där enligt sommarschemat. Vi kan fördela oss efter behov utan att det drabbar resten av barn- eller personalgruppen. Vi kan låta barnen styra sin dag (inom rimliga gränser, förstås) och vi har tid att sätta oss ner med ett par barn och verkligen sätta oss in i deras pågående arbeten på ett sätt som vi bara kan drömma om under ”normala” förhållanden. Redan nu – trots bristen på finare struktur och planerade aktiviteter – vågar jag påstå, håller verksamheten högre pedagogisk kvalitet än den strukturerade och planerade verksamhet som sker under läsåret. Faktum är att ingen av oss känner något behov av ytterligare struktur. Möjligtvis med undantag för övergången mellan lunch och vila och annat småkrafs.

Kort sagt ger en gruppstorlek på ca 15 barn i åldrarna 1-5 och en personaltäthet på 3 pedagoger ypperliga förutsättningar för att bedriva det pedagogiska utvecklingsarbete som beskrivs i förskolans läroplan (Lpfö98). Det ger en buffert i form av ett utrymme som tillåter närvaron av barn som skiljer sig från mängden p.g.a. ett fysiskt eller psykiskt funktionshinder. Ett utrymme som också tillåter varje barn att utvecklas i sin takt och utifrån sina intressen. Och när detta sker i en etablerad grupp, där barnen känner varandra och personalen känner barnen, kan förskolan inte misslyckas med sitt pedagogiska uppdrag. Inte heller med omsorgsuppdraget.

15 barn per tre pedagoger eller alltså fem barn per pedagog. Finns utrymmet kan jag mycket väl tänka mig en grupp på hela 30 barn och sex pedagoger. För då finns det fler möjligheter att skapa smågrupper som fungerar bra. Och personalsamarbeten som fungerar. Fler valmöjligheter, helt enkelt.

Synd att en sådan vision måste förbli en fantasi.
Synd att pedagogisk ambition saknar värde.
Synd att effektivitet måste stå i motsats till kvalitet.

19 mars 2011

Pappa Zoran

Omsorg är en av de bärande pelarna i den pedagogiska konstruktion vi kallar Förskola. Det vore stört omöjligt för mig att bedriva en pedagogisk verksamhet med fokus på lärande med min grupp av 16 barn i åldrarna ett till tre år om jag inte samtidigt bedrev en omsorgsverksamhet.

Det handlar om personer som inte klarar av sina toalettbesök utan hjälp. Som behöver assistans vid måltiderna. Som precis börjat utforska sin sociala kompetens, men som saknar verbalt språk och har ett till stora delar individuellt/unikt kroppsspråk.

Det handlar också om att dessa personer har en rätt att få – liksom jag har en skyldighet att erbjuda dem – ”en god pedagogisk verksamhet, där omsorg, fostran och lärande bildar en helhet” (Lpfö98). Mer exakt har jag som lärare i förskolan ett i den reviderade läroplanen tydligt formulerat ansvar för deras utveckling och lärande som lyder:

Förskollärare ska ansvara för att arbetet i barngruppen genomförs så att barnen ges förutsättningar för utveckling och lärande och samtidigt stimuleras att använda hela sin förmåga, upplever att det är roligt och meningsfullt att lära sig nya saker, ställs inför nya utmaningar som stimulerar lusten att erövra nya färdigheter, erfarenheter och kunskaper, får stöd och stimulans i sin sociala utveckling, ges goda förutsättningar att bygga upp varaktiga relationer och känna sig trygga i gruppen, stimuleras och utmanas i sin språk- och kommunikationsutveckling, stimuleras och utmanas i sin matematiska utveckling, stimuleras och utmanas i sitt intresse för naturvetenskap och teknik, får stöd och stimulans i sin motoriska utveckling, och erbjuds en god omsorg med en väl avvägd dagsrytm.

Det här sker inte uppdelat i lektioner eller moment, utan allt utförs enligt en holistisk princip om att det går att extrahera allt ovanstående ur nästan samtliga aktiviteter under en dag i förskolan. Men det är avhängigt förskollärarens kompetens i att analysera (och dokumentera) verksamheten. Ja, på tal om dokumentation:

Förskollärare ska ansvara för att varje barns utveckling och lärande kontinuerligt och systematiskt dokumenteras, följs upp och analyseras för att det ska vara möjligt att utvärdera hur förskolan tillgodoser barnens möjligheter att utvecklas och lära i enlighet med läroplanens mål och intentioner, att dokumentation, uppföljning, utvärdering och analys omfattar hur läroplansmålen integreras med varandra i det pedagogiska arbetet, att verksamheten i sin helhet, dvs. dess förutsättningar, organisation, struktur, innehåll, aktiviteter och pedagogiska processer dokumenteras, följs upp och utvärderas, att dokumentation, uppföljning och analys omfattar hur barns förmågor och kunnande kontinuerligt förändras inom målområdena i förhållande till de förutsättningar för utveckling och lärande som förskolan bidrar med, att utvärderingsmetoder, hur dokumentation och utvärderingar används och påverkar verksamhetens innehåll och arbetssätt samt barns möjligheter att utvecklas och lära inom samtliga målområden kritiskt granskas, och att resultat av dokumentation, uppföljningar och utvärderingar i det systematiska kvalitetsarbetet används för att utveckla förskolans kvalitet och därmed barns möjligheter till utveckling och lärande.

Samtidigt byter jag blöjor. Torkar snor, blod, spyor och bord. Och jag har fortfarande inte ens snuddat vid våra uttalade demokratiska och normskapande uppdrag, som förstås också är skyldigheter jag bär på mina axlar i allt jag gör när jag är på mitt arbete. Vi skrattar förstås ofta. Kramas och myser varje dag, vilket är ett privilegium få yrken delar med oss. Vi ser de här små omsorgsbehoven utvecklas till ”riktiga barn” och vi ser dem göra erfarenheter, lära och bilda kunskap.

Jag skriver ovanstående som en kortfattad sammanfattning av mitt yrke. Den täcker inte allt, men förhoppningen är att den ändå skall visa upp en bild av ett kvalificerat, pedagogiskt yrke som ställer stora krav på oss som utövar det. Det kommer nu också att krävas – som ytterligare ett bevis på att det är ett viktigt uppdrag vi utför – en legitimation för att få utöva det här yrket utan begränsningar.

Jag skriver också ovanstående som den bakgrund – den fond – jag ställer upp Zoran Alagic emot när jag läser det han skriver på sitt Twitterflöde och på Mats Olssons ”Tysta Tankar” om mitt yrke.

Zoran är vanligtvis presschef på Lärarnas Riksförbund, vilket han också skriver i presentationen på sitt Twitter-konto. Men enligt egen utsago är det han skriver där (och i kommentarerna hos Mats) hans privata åsikter och inte representativa för LR. Fine. Må så vara. Detsamma gäller väl mig i viss utsträckning. Jag ser dock till att det jag skriver/tycker offentligt (men privat) ligger i linje med vad jag kan stå för även som yrkesutövare. Men det gör inte Zoran.

Så vad är det han har sagt och vad är problemet?

Det började med att jag hittade klassikern ”Jag anser att förskollärare är kvalificerad omsorgspersonal på dagis.” (från hans Twitterflöde den 17 mars 2011)

Zoran menar att det är en åsikt och att han luftar den i egenskap av förälder, och inte som presschef på/representant för LR, men det är inte så enkelt. Främst eftersom Twitterflödet han använder sig av beskriver honom som just ”Presschef Lärarnas Riksförbund, skribent och debattör”. Även om han ibland skriver som ”pappa Zoran”, så är pappa Zoran fortfarande presschef på LR. Dessutom är det ingen helt oproblematisk åsikt. Inbakat i detta ligger värderingen att förskollärare ”låtsas vara lärare” och ”att man leker lärare när man i själva verket ska och vill ta hand om ungarna”. ”Bliv vid din läst,” skriver han vidare och fortsätter med att han har ”egentligen inget problem med förskola, om man verkligen höll sig till för (alltså före)-skola och renodlade sitt viktiga yrkes särart”. Alla dessa citat går att hitta i kommentarerna till Mats inlägg, som jag länkar till ovan. Vidare försöker Monika Ringborg, alias ”Lektorio”, följa upp det genom att fråga honom på Twitter om han inte vill att förskolan skall ha någon pedagogisk verksamhet, och då svarar han att ”en förklaring till min personliga och privata önska om omsorgsfokus på dagis är att jag främst vill ha barnskötare där”. Bläddrar man dessutom bakåt i Zorans twitterflöde växer bilden fram tydligare av en (förälder?) (presschef?) som vill se ett lärarförbund för (riktiga?) lärare – alltså där förskola och förskollärare inte finns representerade. Och som uttryckligen hävdar att förskola varken är skola eller utbildning, trots att skollagen säger motsatsen.

Förälder eller inte spelar ingen roll. Med de kunskaper och insikter man borde kunna förvänta sig av någon som är presschef på ett lärarfack är det här uttalanden som får mig att bokstavligen tappa andan.

Jag är medveten om att förskollärare inte är ett högstatusyrke och att vi får uppskattning för ”fel” saker. Att våra pedagogiska ambitioner givna oss av staten inte verkar tas på allvar ens av de som varit med och fattat besluten. Att vi är förskola men kallas dagis. Att min lön är låg och kommer så förbli så länge jag stannar kvar. De sakerna är jag medveten om och normalt sett rör det mig inte i ryggen.

Men det är förnedrande när den här typen av okunskap kommer från någon i Zorans position.
Det är förolämpande när presschefen på LR talar om mig, min utbildning och mitt valda yrke i termer om att ”leka lärare”.

Det är en medveten och illasinnad provokation från Zoran Alagics sida när han gång på gång talar om förskolans pedagogiska innehåll som vore det inte mycket mer än blingbling och därtill nonchalerar formuleringarna i Skollagen som om han stod över även dessa i egenskap av förälder.

Vad fan håller han på med?

Etiketter: ,
%d bloggare gillar detta: