Archive for ‘Yrkets förutsättningar’

11 december 2014

Jakten

Det finns en utsatthet jag lever i som manlig förskollärare. Det är en utsatthet så stor att redan oron för att någon helt utan grund för det, skall misstänka att… Leder till att kollegor gör sig redo att lämna yrket.

Det finns en utsatthet jag lever i som manlig förskollärare, som bygger på just det – att jag är man och jobbar med små barn.

Varje gång det händer – och nu har det hänt igen – att nyheten briserar om att en man som jobbar med små barn misstänks ha förgripit sig på ett eller flera av dem. Misstänks, skriver jag. För det enda vi vet i nuläget är att pappan till ett av barnen tror att det är så. Varje gång det händer omfamnas jag av en slags kollektiv skuld. För jag är ju också en man som jobbar med små barn. Precis som han. Den som vi tror att han kanske är pedofil.

För det mesta blir jag ledsen och orolig. Jag vet hur lätt det är att kategorisera människor och jag vet att vi män som arbetar med små barn blir ihopbuntade och lite mer misstänkliggjorda för varje gång något sånt här äger rum. Och vi samlas i våra små manliga nätverks-/stödgrupper och klappar varandra på axlarna och har det gemensamt (förutom att vi brinner så mycket för vårt yrkesval att vi trots allt – de flesta av oss – ändå fortsätter jobba med de små barnen) att vi alla är lika utsatta. Lika misstänkliggjorda. Och vi är alla ledsna och oroliga, för vi kan aldrig veta när det ska hända oss.

För det enda som krävs är misstanken. Ja, egentligen oron för att det kanske finns en misstanke. En slarvig kommentar vid fel tillfälle i fel sällskap: ”Men är det inte lite konstigt ändå, att han så gärna är med de där småbarnen?”

Det kan faktiskt räcka för att ödelägga ett helt liv. Jag får flytta. Sälja huset och dra någon annanstans, dit ingen hört talas om mig. Antagligen byta namn. Förhoppningsvis få med mig min familj, som även de i så fall måste byta arbete och skola, lämna umgängeskretsen och klasskompisarna. Börja om från ruta ett och för egen del dessutom jobba med något helt annat än det jag brinner för och är utbildad till. För man vet aldrig när det här skelettet hoppar fram ur garderoben igen. Allt detta, och jag behöver inte ens vara skyldig till ett annat brott än att jag valde att bli förskollärare.

Jag är inte säker på att det här går att förstå om man inte är just en man som jobbar med små barn.

Jag har kollegor som inte vågar vara inomhus ensamma med barnen. Som vill ha vittnen – eller åtminstone dörren öppen – när de byter blöja. Som får en ack så liten, men ändock, klump i magen när det är deras tur att ha småbarnsvilan.

Allt på grund av den där jävla misstanken.

För det mesta blir jag ledsen och orolig, men den här gången blev jag faktiskt arg. Ska jag behöva gå till jobbet imorgon och vara beredd på att få stryk av första bästa idiot till pappa som fått för sig att jag är pedofil? Ska jag behöva gå beväpnad på jobbet ifall någon impulsstyrd dumfan ska ge mig på käften för att jag byter blöja på hans nerskitna unge? Ska jag behöva utstå detta och dessutom få läsa hur apskaftet hyllas som hjälte i kommentarsfält och andra virtuella kloaker?

Nåja, jag förstår självklart pappan i det här fallet också. Jag har själv barn och kan mycket väl föreställa mig vilken mardröm han befinner sig i just nu. Han har mina fulla sympatier i egenskap av pappa. (Se där, ytterligare en kategorisering!)

Men för att jag ska kunna ta ställning för honom, måste jag först komma tillrätta med det här att jag, för varje gång något sådant här dyker upp i media, blir en slags ovillig representant för den misstänkte förövaren. Jag är ju också en man som jobbar med små barn.

Det är dels i mitt eget huvud, men inte bara. De ifrågasättande rösterna om män i förskolan är det inte bara jag som hör.

22 november 2014

Anekdotisk åldersbestämning

Råkade läsa en tweet på torsdagkvällen:

Jag visste att klockan var lite för mycket för att inleda en konversation, men svarade i alla fall med något om hur förskola blivit norm, även när det gäller de riktigt små barnen (ettåringarna), och att de här artikelförfattarna ofta bemöter (ibland både missriktat och prematurt) ifrågasättanden av deras normbrytande med ganska hårda argument.

Det vill säga att jag menade att det är ovanligare att inte sätta sin ettåring i förskola än att göra det.

Nu blev det en diskussion i alla fall och även om den var intressant drog den också ut på tiden och jag ångrade mig bittert under första halvan av mitt öppningspass dagen därpå. Emma, som twittraren heter, hänvisade till statistik som sade att knappt hälften av ettåringarna skrivs in i förskolan och det visade sig stämma när även jag tittade på Skolverkets statistik från 2013. 49,2% av ettåringarna var inskrivna, jämfört med 88,9 av tvååringarna.

Men det kändes skevt. Under mina nästan åtta år som yrkesverksam har jag tagit emot betydligt fler ettåringar än tvååringar och äldre. Och i de fall jag ändå gjort det har det oftast handlat om s.k. överflyttar från andra enheter och inga nyinskrivningar. Alltså förflyttningar av barn som redan borde finnas med i statistiken. Och även om Emma hade en viktig poäng när hon i vår diskussion svarade att ”vi måste ju utgå från statistiken, inte från din förskola” så kändes det som att någonting borde förklara varför mina upplevelser under åtta år på tre olika förskolor och med insyn i sammanlagt 7 avdelningar (förutom den insyn jag förstås har och har haft i andra förskolors situation via mitt utökade kollegium både lokalt och nationellt) skilde sig så markant från Skolverkets statistiska bild.

Jag lovade att återkomma när jag tänkt vidare på saken.

Det som till slut slog mig – på hemväg från jobbet dagen efter – var att jag och Emma nog blandat ihop begreppen ”ålder” och ”födelseår” lite grand. För se, när Skolverkets statistik talar om ettåringar, menar man inte ettåringar, utan de som är födda året innan de börjar i förskola. På samma sätt talar man om tvååringar; de är alltså födda två år innan de börjat i förskola, men behöver inte ha fyllt två år då de började.

Jag förtydligar: Bara för att du är född 2012, betyder det inte att du hunnit fylla ett när du börjar på förskola 2013. Och bara för att du är född 2011, betyder inte det att du hunnit fylla två. Men du kan förstås ha gjort det och du kommer så småningom att göra det.

(Jag antar förresten att det kunde vara värdefullt att samköra förskolestatistiken med föräldraledighetsstatistiken, eftersom dessa borde stå i samband med varandra, men jag har gränser för vad jag vill göra av mina lördagkvällar.)

Jag tar mina barn som exempel. Min äldsta dotter skrevs in i barnomsorgen 2008. Enligt Skolverkets sätt att föra statistik var hon två år, eftersom hon föddes 2006. Men i verkligheten var hon fortfarande bara ett år gammal. Däremot stämmer siffrorna för min son, som föddes 2008 och skrevs in 2010, strax efter sin tvåårsdag.

Jag har fortfarande inga godtagbara statistiska belägg för detta, det är fortfarande anekdotisk bevisföring. Men kanske får jag bekräftelse när Skolverket nu börjar samla in statistik på individnivå och kan se exakt hur gamla barnen är när de börjar i förskolan – eller så får jag hitta på ett sätt att pudla bort det här.

För jag tänker att min dotter bara är en i ett stort mörkertal av ettåringar som i statistiken ser ut som tvååringar, bara för att de skrivits in i förskolan samma år som de fyller två år.

Jag presenterar siffrorna igen, men med nytt ordval: 49,2% av barnen skrivs in samma år som de fyller ett, medan 88,9% av barnen går i förskola det år de fyller två. Det får en lite annan innebörd än när man kallar dem ett- respektive tvååringar.

Det handlar om ca 45 000 barn som tillkommer under ”år två”. Jag förutspår att Skolverkets nya statistik kommer att visa att en stor del – många mer än hälften – av dessa har skrivits in före sin tvåårsdag.

Sedan kan vi börja nysta i den egentliga frågan. Den som Emma också ställde, men som tappades bort nästan omgående: Vad menar vi egentligen med att vara hemma ”länge” med våra barn? Hur länge är länge?

Det tar vi en annan gång.

14 maj 2014

Värdet av att kombinera omsorg och lärande

En grupp pedagoger i grundskolan skriver en debattartikel där man önskar en (mer) åldersuppdelad verksamhet i förskolan. Incitamentet är (som vanligt) den s.k. ”PISA-undersökningen” som påstås visa ”mycket låga resultat för svensk skola”. Deras förslag på lösning är att sätta ”barnen/eleverna i fokus”, vilket i praktiken innebär att de alltså vill att förskolan ska arbeta mer åldersuppdelat – d.v.s. som man gör i skolan. För det verkar ju fungera för skolan. Se bara på PISA-resultaten. Eller gör inte det förresten.

Pedagogerna lyfter först fram fördelarna med den åldersuppdelade verksamheten:

1. Sexåringarna känner redan varandra. Bra! Skönt! Då slipper pedagogerna jobba ihop gruppen och kan fokusera på lärandet, ”med fokus på matematik- och språkinlärning”.
2. Sexåringarna är mer kunskapstörstande och skolmogna. Verkligen? Mer kunskapstörstande? Mognare? Än de stackare som i femårsåldern tvingats dela utrymme med fyraåringar eller – Gud förbjude! – treåringar? Hur har de egentligen mätt detta? Eller handlar det snarare om att de barn som gått i femårsgrupp redan stöpts i den åldershomogena skolformen och – för att knyta an till punkt ett – redan känner varandra? Klart att en redan definierad och inkörd grupp kan fokusera på det upplevt relevanta mycket tidigare än en grupp som först måste lära känna varandra.

Ovanstående punkter är det resultat som de menar innebär fördelar för skolan. Det bör förtydligas. En färdigbakad grupp med fokus på det förväntade är vad de här pedagogerna efterlyser. ”Välartade barn” kallade man det på nittonhundratalet.

Det blir sedan dags för pedagogerna att motivera åldershomogena barngrupper för målgruppen, som jag till till viss del får intrycket att den omfattar mig och de mina – d.v.s. vi som arbetar i förskolan. De ska ”sälja in” idén, om det nu är någon idé:

1. Vi blir nöjda och framhåller barnen som största vinnare. Alla verksamheter som framhåller barnen som vinnarna gör det för att man själv har något att vinna. Vi får skäl att återkomma till detta i nedanstående punkter.
2. De pedagogiska aktiviteterna blir enklare att planera och genomföra. Skönt! Jag hatar verkligen att behöva planera och genomföra pedagogiska aktiviteter. Se också punkt 1.
3. Hela vår verksamhet kan styras av åldersgruppen som finns där. …För det sker ju inte i en åldersblandad verksamhet. Där låter vi istället tränade apor från Proffice styra verksamheten. Eller lärare i grundskolan, via debattartiklar i lokalpressen. Se också punkt 1.
4. Miljön kan bli inbjudande och anpassad till barnens behov och intressen. …För det sker ju inte i en åldersblandad verksamhet. Där låter vi istället tränade apor från Proffice styra verksamheten. Eller lärare i grundskolan, via debattartiklar i lokalpressen. Se också punkt 1.
5. Ett stimulerande material kan bli tillgängligt för alla. Sant! I åldersblandade verksamheter låter vi nämligen aldrig treåringarna få tillgång till stimulerande material. Istället lär vi dem gunga apatiskt i tomma, låsta rum med små gardinlösa fönster. Se också punkt 1.
6. Barnen blir självständiga i en tillåtande miljö. Vilket är helt sant, men totalt irrelevant för frågan om åldersbandande kontra -homogena barngrupper. Se för övrigt punkt 1.
7. De äldre barnen behöver inte stå tillbaka för de yngres större behov av omsorg och vuxentid. Man kan också omformulera detta som att man inte heller ger dem chansen att utveckla sin emotionella intelligens genom att ställas inför situationer där man måste fatta ett aktivt beslut om huruvida man ska ta plats eller stå tillbaka. Man ger dem inte heller chansen att uppleva sin ålder och mognad genom att relatera till de yngre (eller äldre) kamraterna. Att påståendet därtill sätter kognitiva förmågor i opposition till de emotionella låter vi vara för den här gången – jag är inte säker på att de här pedagogerna i grundskolan skulle förstå vad det problemet ens är. Se även punkt 1.
8. Äldre barn i åldersblandade grupper får mindre vuxenledda pedagogiska aktiviteter. Fast å andra sidan framhäver de flesta av de tidigare argumenten den åldersuppdelade verksamhetens goda inverkan på barnens självständighet och möjligheten för oss vuxna (”vuxna” förresten? Vi är väl ändå pedagoger och skäggiga dagisfröknar?) att stå tillbaka och låta barnen göra det mesta själva. Dessutom är det inte de äldre barnen som drabbas av minskad vuxenledning i åldersblandade grupper, utan mellangruppen treåringar. De yngsta och de äldsta lider ingen nöd i den frågan.
9. Barn i åldersuppdelade verksamheter utvecklar språk och kognition tydligare. Tydligare? Vad betyder det? Ar-ti-ku-la-tion? Eller är kunskaperna helt enkelt mer uppenbara på något sätt?

Slutklämmen i debattartikeln lämnar vi därhän. Den är för pinsam för att ens bemöta: Få upp resultaten internationellt, obligatorisk förskoleklass, Eva-Lis Sirén och så vidare. Yada-yada…

Hela debattartikeln genomsyras av en vilja att forma förskolan till att tjäna skolans syften och mål. Och av en arrogant (även om arrogansen knappast är medveten) uppfattning om att detta är i sin ordning. Och tyvärr också av en aningslöshet kring hur förskolans uppdrag redan tjänar skolans syften och mål, om än inte på det sätt artikelförfattarna önskar. Den emotionella intelligens barnen utvecklar under sin tid i förskolan (eller i pedagogisk omsorg) är en viktig grundsten för ett vidare lärande. På det stora hela taget är ”omsorg och vuxentid” det som kanske främst skiljer förskola och skola åt. Både vad gäller hur vi använder detta i vårt pedagogiska arbete och den betydelse vi tillmäter det. Även femåringar behöver den här närheten, liksom de självklart behöver kognitiv stimulans.

Och grejen är den att vi fixar det. Vi fixar både omsorg och lärande i en åldersblandad miljö som motsvarar ett spann på ungefär F-4. Och de skolor som arbetar på liknande sätt, t.ex. genom ”kompisgrupper” där barn från F-6 träffas i regelbundna, gemenskapsbyggande aktiviteter som leds av sjätteklassarna, är skolor som både fattat grejen med åldersblandad verksamhet och värdet av att kombinera lärande och omsorg.

Sedan finns det tydligen skolor som inte fattat grejen. Törs man spekulera i deras bidrag till den s.k. PISA-krisen?

Etiketter: ,
22 april 2014

Karriärvägen 30D

För cirka tre veckor sedan fick jag ett mail från kommunens intressepool – den där det läggs ut lediga tjänster internt innan de hamnar i offentlighetens ljus och kreti & pleti kan söka dem. Det var en tjänst där i stort sett allt jag letade efter (utan att jag kanske visste det) serverades som i en liten buffé. Självklart sökte jag tjänsten, erbjöds den efter en kort intervju veckan därpå och tackade förstås ja efter ett par dagars betänketid som jag egentligen inte behövde. Två veckor senare – d.v.s. idag – tillträder jag som förskollärare på en nystartad (de första barnen kommer den 5 maj) förskola. Och allt är förstås både roligt och spännande. Jag ska dock försöka bespara er detaljerna, eftersom jag har tänkt skriva om något helt annat.

Två veckor innan jag slutade meddelade jag mina kollegor och min chef (som jag dock redan förvarnat i samband med att jag sökte tjänsten) och veckan därpå meddelade jag barnen och föräldrarna. Det var då fyra dagar kvar innan jag slutade. Mitt i terminen, lagom till påsklovet. Att det gick fort berodde på att uppstarten av den nya förskolan hade hög prioritet, p.g.a. lång barnomsorgskö i kombination med kommunens platsgaranti och försenade förskolebyggen.

Nåväl. Flytten, även om den gick väldigt fort, är onekligen en skjuts i min karriär. Jag har givits ett stort förtroende från nyckelpersoner på skolkontoret och i vissa avseenden räddar jag dem också ur en smått prekär situation (jag hänvisar än en gång till ärendets höga prioritet). Jag har visat mig tjänstvillig, driven, ambitiös… Listan av självhävdelse kan göras längre, men jag har min blygsamhet att vårda.

Bra för min karriär. Men hur gick det för barnen? Hur bra var det här för deras karriärer? Mitt i terminen, med kortast möjliga varsel, ersätts jag nu av en vikarie fram till sommaren. Till hösten anställs en ny förskollärare – kanske. Det beror på barnantalet (d.v.s. ekonomin) och andra faktorer. Arbetslaget har decimerats med en tredjedel och först till hösten kan mina gamla kollegor förvänta sig att börja bygga upp det nya arbetslaget med en ny kollega. Barngruppen har förlorat en tredjedel av de trygga vuxna de haft att tillgå. Många har kanske inte hunnit bearbeta förändringen ännu och kanske kan man t.o.m. (och fast det nästan känns förmätet) tala om en sorgeperiod. Och har de barn som saknar svenska språket ens förstått att jag inte kommer tillbaka mer?

Nåja. Det är barn. De kommer över det. Går vidare. Men hur bra är det att byta vuxna hela tiden? Vad gör det för kontinuiteten? Tryggheten? Relationerna till vuxna och det institutionella? Anknytningen?

Karriärvägen är de vuxnas väg. I alla fall så länge den bara är möjlig att gå genom att fysiskt förflytta sig från en plats till en annan. Eller genom att byta arbetsuppgifter – t.ex. handleda kollegorna istället för barnen.

Karriärvägen är de vuxnas väg. På sikt gynnas förstås andra barn. Men inte de som är här och nu (d.v.s. där och då).

Karriärvägen är #jagförst, istället för #barnenförst eller ens #skolanförst.

Karriärvägen är nog bra för din utveckling som pedagog. Glöm bara inte att stanna till alltsomoftast. Och lukta på blommorna. Annars går du den i onödan.

Etiketter:
12 januari 2014

Protesten som tradition

Förskoleupproret rasar över landet. Tusentals förskollärare, barnskötare, föräldrar och andra sympatisörer – men främst förstås de av oss som arbetar i förskolan – samlas i den gemensamma tanken att bara vi lyckas finna Orden, så kommer problemet att lösas; barngrupperna att minska till resonabla nivåer, personaltätheten öka i motsvarande takt, planeringstiden nå balans med arbetet i barngruppen och allt kommer att bli bra. Som att det handlar om att formulera sig på precis rätt sätt för att ”politikerna” (skrivet inom citationstecken, som ett representativt ord, snarare än en beskrivning av vilka det gäller. Ingen av oss vet nog exakt vilka det handlar om.) ska nå den där djupare insikten som krävs för att de också skall skrida till handling.

Vi vet vad problemet är och vi vet att vi gör det bästa vi kan med det vi har. Och vi vet att även om det inte är så bra som vi egentligen – när omständigheterna är sådär teoretiskt perfekta – kan och vill att det ska vara, så är det överlag tillräckligt bra för att det ska fungera någorlunda. Vi vet också att ”tillräckligt bra” inte nödvändigtvis är detsamma som ”hög kvalitet”, men är samtidigt bra på att få det som ofta – ärligt talat – är ganska dåligt att se ganska bra ut. Kanske är vi för bra på det där sistnämnda? Men våra chefer och deras chefer i oligarkierna uppe på skolförvaltningarna är också bra på att få saker att verka bättre än de är – och har dessutom en högre motivation (läs: lön) än oss andra. Tillsammans förvandlar vi lera till kattguld. Och även om de klagar och går till tidningarna med jämna mellanrum, så visst fasen säger sig föräldrarna ändå vara nöjda när det kommer till kritan. Verksamhetsbesök av politiker kan förvisso visa upp en verksamhet som måhända verkar stökig och rörig, men det är ju barn och de ser glada ut. Det ser bra ut – såvida det inte är oppositionspolitiker som dyker upp. Då ropas det istället om kris och katastrof. (Är man folkpartist är det förstås alltid kris och katastrof så fort man går från det livmodertrygga ”förr i tiden” till ”nu”.) Men snart nog är oppositionen i styrande ställning, och då ser det bra ut igen. Och verksamhetsbesök av oligarkerna på kontoret är knappast mer konstruktiva. De resulterar sällan till aldrig i någon förbättring av problemet. Istället hålls vi pedagoger plötsligt som (huvud-)ansvariga för bristande struktur, för rigid struktur eller ren ovilja att ta tag i saken. Och accepterar vi inte den förklaring som ges, då är vi rent illojala. Så har man ett någorlunda fungerande arbetssätt gör man bäst i att hålla käft och huka sig när man passerar vilket hus det är Skolförvaltningen nu flyttat in i. Annars skickar de en specialpedagog med rätt att strukturera (om). Och sedan orkar vi inte klaga mer förrän nästa termin.

Men är det verkligen det som är problemet?

Är det våra stora barngrupper? Den låga personaltätheten? Bristande struktur (läs: kompetens) på förskolorna? Okunniga politiker? Oligarkin på skolförvaltningen? Och så vidare.

Eller är problemet det faktum att ingen faktiskt kan lösa det vi tror är problemet? Att vårt hopp om en lösning vilar på en omåttligt naiv föreställning om tingens ordning? Om att det finns en tydligt ansvarig att ställa upp mot väggen och skjuta. Men det gör det knappast.

Ingen trycker in mer än 15 barn på en avdelning på ren jävelskap. Ingen håller personaltätheten så låg det är praktiskt möjligt bara för att det är kul. Ingen kan genom att knäppa med fingrarna trolla fram planeringstid eller andra förutsättningar för oss att klara av vårt läroplansstyrda arbete. Ingen.

Vi befinner oss alla inom ramarna för ett system. Jag kallar det mitt egna lilla GULAG, andra kallar det kommunal verksamhet eller något annat. Oavsett namnet utgörs det av ett ram- och regelverk som styr oss alla, från den lägst utbildade pedagog till den högst upphöjde politiker. Vi rör oss i systemet, enligt systemets regler och vi agerar inom dess ramar. Systemet gör också saker med oss. Skapar beteenden, tankesätt. Och vi reproducerar systemet genom att leva och verka inom det. Och så länge vi lever och verkar inom det blir förändring svår, för att inte säga omöjlig.

Det, skulle jag vilja säga, är problemet.

De symtom jag räknar upp i början. Gruppstorlekarna och det. De ingår förstås också i systemet. De är – trots vårt engagemang i att få någon att åtgärda dem – inte avvikelser som kan (eller ens bör?) korrigeras. De är tingens ordning. Att t.ex. sänka barngruppernas storlekar till att ligga i linje med Skolverkets f.d. rekommendationer skulle skapa oerhörda effekter – och säkerligen skador – på systemet. I första hand och mest uppenbart ekonomiskt, men även på andra sätt. Det skulle förändra maktbalansen på närmast oförutsägbara vis. Synen på pedagogerna (”klarar inte större grupper än 15 barn”). Verksamhetens upplevda fokus (”gruppstorlekar framför innehåll”). Och så vidare. Det sistnämnda visade Skolverket upp med föredömlig tydlighet när de plockade bort taket för just gruppstorlekarna – argumentationen var som bekant att det varken är konstruktivt eller realistiskt att bygga upp något så organiskt, levande och heterogent som en barngrupp i förskolan på en rigid siffra (”15”). Lika lite som meningen med livet är 42, är 15 en magisk siffra. Eller med andra ord: Kravet på ett tak för barngruppernas storlek – om det skulle följas – skulle ge effekter som skakade om de kommunala grundvalarna och riskerade att förgöra civilisationen. I alla fall på lokal nivå. Samma rädsla som inför det första atombombsprovet eller varför inte millennieskiftet.

Vad är problemet, undrar jag inledningsvis.

Vill vi verkligen ha en förändring, undrar jag sedan. Eller är våra naivistiska protester en del av spelet? Något som hör till, men som inte ska tas på fullt allvar. Lite som en tradition som firas år ut och år in, utan att vi egentligen tror på innehållet.

21 november 2013

Längtan som en hägring i horisonten

Vad handlar Pedagogisk Dokumentation om, egentligen?

Jag tänker att det kanske inte är svårare än att den ska tjäna som ett incitament att börja prata om/fördjupa sig i den egna verksamheten. Antingen börja göra det, eller göra det ännu mer/gräva lite djupare.

För varje ytterligare barn som pressas in någonstans på avdelningen där vi har ett litet mellanrum ledigt minskar möjligheten för oss att prata om vår egen verksamhet. Alltså prata på allvar – inte de här frågorna i stunden om någon redan har sagt något om att skriva ut fler målarbilder eller inte, och sade vi att hela gruppen skulle gå ut, eller delar vi på dem så att de där som inte var med igår kunde måla sina granar? De frågorna räknas inte. fler barn tar mer tid och mer energi och allt mindre blir kvar till det där andra. Som t.ex. den Pedagogiska Dokumentationen.

Som jag tror att jag förstår den, i alla fall.

Å andra sidan kan Pedagogisk Dokumentation vara lite vad som helst, ungefär som Reggio Emilia. Det är ju inte heller en specifik metod eller lära (säger de lärda i alla fall, men kritiserar sedan gärna de som inte är Reggio ”på riktigt”, men ändå kallar sig Reggio). Det handlar om att gå vidare. Att t.ex. ta befintlig dokumentation och fördjupa sig i den. Analysera, vrida och vända, ta den ett steg längre och utveckla verksamheten. Men dokumentation kan ju vara lite vad som helst det med, när jag tänker på saken. Från foto/video till en teckning på väggen eller en gubbe gjord i lera eller en hög med pinnar eller något jag sett/hört barnen göra en gång eller pratat om vid matbordet häromdagen. Whatever, bara det stammar ur barngruppen på ett eller annat sätt.

Så vi tar det här lite vad som helst och gör något med det – lite vad som helst – och så låter vi det påverka verksamheten på något sätt – lite vad som helst och vips! har vi gjort Pedagogisk Dokumentation.

Man kan också benämna det som att ”utgå från barnen”. Men det har kanske inte samma statushöjande klang? (Dessutom låter det subversivt, eftersom vi förstås ska utgå från läroplanen, inte barnen.)

Oavsett läsarens terminologiska preferenser är knäckfrågan hursomhelst inte just terminologin, eller ens syftet med Pedagogisk Dokumentation, utan snarare möjligheterna att genomföra den. Man kan förstås göra det på det där ytliga sättet där man med hjälp av just dokumentation (sån där snygg som går att visa upp närhelst det behövs) låter påskina att man använder Pedagogisk Dokumentation på riktigt, men det funkar inte för alla. Och då är vi tillbaka där jag började. Med frågan om tid och energi.

Ju större barngrupper, ju större behov av struktur.
Ju mer struktur, ju mindre utrymme för flexibilitet.
Ju mindre utrymme för flexibilitet, ju mindre möjlighet att utgå från barnen.

Det är en ond cirkel. Och inte bara det. Det signalerar i värsta fall en avsaknad av insikt om de givna förutsättningarna hos de som ger förutsättningarna.

Att låta verksamheten kontinuerligt utgå från den aktuella (barn-)gruppens intressen och behov är en dygd. Oavsett om man kallar det Pedagogisk Dokumentation och leker att det är något nytt, fräscht och italienskt, eller om man ser det för vad det är – ett självklart utgångsläge i allt pedagogiskt arbete. Så långt är jag med på tåget.

Men det låter sig knappast göras genom dekret uppifrån. Inte i en verksamhet som av nödvändighet blivit allt mer allergisk mot flexibilitet.

Jag drar en avslutande parallell till det nästan löjligt stora genomslag Reggio Emilia fått i förskolan (och som Pedagogisk Dokumentation är en del av). Är det kanske hägringen i horisonten? Drömmen om en tid då superstrukturerna samlas på högar och bränns till aska för att spridas med vinden och glömmas bort för alltid, till förmån för en verksamhet som åter styrs av dem den är till för. Barnen.

Är Pedagogisk Dokumentation månne ett uttryck för denna längtan?

(Maths har också skrivit om Pedagogisk Dokumentation.)

11 januari 2013

De snälla fröknarnas tid är förbi

Låt det vara sagt att barngrupperna i förskolan generellt sett är alldeles för stora.
Låt det även vara sagt att personaltätheten i de för stora barngrupperna är alldeles för låg.

Låt ropen ljuda över nejderna och bära med sig sanningen om några av konsekvenserna därav.

Vi nyanställer på min arbetsplats och jag handleder VFU-studenter i samma veva. Kraven på båda dessa kategorier är tuffa, och då tänker jag inte på deras förtrogenhet med läroplanen eller förmåga att knyta an till barnen, utan på det lite mer Björklundskt doftande kravet på att kunna ta kommandot.

Jag har på sistone jobbat med en student som gör om en del av sin senaste VFU. Hen har klarat alla moment i kursplanen som handlar om lärarkompetensen, men brustit i den del som handlar om ledarskapet. Att visa upp en personlighet som signalerar Lyssna och Lyd. Det är för övrigt den egenskap vi är mest måna om att vår nyanställning skall besitta.

Att man med mjukhet kan nå samma mål över tid och måhända t.o.m. på ett mer kvalitativt sätt är inte längre lika intressant. De snälla och mysiga fröknarnas tid är förbi.

Det här hänger på det jag skriver inledningsvis. I en för stor barngrupp med underbemanning blir de auktoritära värdena allt viktigare. Att kunna peka med hela händer och dressera barnen att göra si eller så med hjälp av enkla kommandon blir önskvärt av den enkla anledningen att det gör det lättare att få grundverksamheten att fungera i den kontinuerliga nödsituation många (för stora) barngrupper utgör.

Min VFU-student har den nödvändiga kompetensen och hen är en bra lärare och ledare i sin egen rätt, med sin egen ledarstil som bygger på hens personlighet, vilket gör ledarstilen naturlig och trovärdig (så klart, den är ju äkta!). Men hen saknar det auktoritära draget. Och av den enkla och rätt äckliga anledningen att hen är för snäll och mysig för att bli godkänd, måste jag nu drilla den här studenten i att a) Höja rösten och b) Styra upp.

För på bedömningskonferensen i slutet av månaden måste jag besvara frågan om jag skulle kunna tänka mig personen som kollega. Om jag skulle våga lämna över barngruppen i hens händer och gå därifrån. Och då vet jag att trots att hen besitter all nödvändig formell kompetens och därtill har en högst önskvärd och lämplig personlighet för att arbeta med barn i förskola, så kan jag inte annat än att svara ett ytterst tveksamt ”ja” på den frågan, om inte hen river i lite mer innan VFU’n är över. Och det tycker jag är för jävligt. Både för studenten och barnen.

Det kan ju inte vara meningen att de här ”yttre förutsättningarna” ska sätta spår i vilken sorts förskollärare man utbildar. Eller?

P.S. Jag känner ett behov av en disclaimer. Jag är inte såhär negativ och bitter i vanliga fall. (JO, det är jag, men inte hela tiden och inte när jag är med barnen, som jag älskar och som blir ett slags motgift till all sån skit. Då är jag en snäll och mysig och busig och knasig och rolig fröken så mycket jag bara kan.) Den här bloggen är en ventil. Det kan vara bra att ha i åtanke innan man ifrågasätter det konstruktiva i att lyfta en sån här fråga på ett sånt här sätt.

Etiketter: ,
18 oktober 2012

Äpplen som päron

Maths håller med Malin om att förskolan är till för föräldrarna. Han är förstås, liksom jag och antagligen även Malin, medveten om att det inte är hela sanningen om förskolan. Men det är en viktig del som ofta underkommuniceras i den anda av kunskap, lärande och undervisning som råder idag.

Förskolan kan förstås som en tjänst; samhället erbjuder förvärvsarbetande och andra nyttiga vårdnadshavare en möjlighet att – starkt subventionerat – lämna in barnen på barnpassning. Barnpassningens öppettider anpassas i stor utsträckning till vårdnadshavarnas arbetstider och erbjuder en slags ”all inclusive”-verksamhet med mat, vila och rekreation för de små. Fem dagar i veckan. Det går för det mesta t.o.m. att ordna med dygnet-runt-barnpassning under veckans alla dagar, om behov finnes.

Sett ur det här perspektivet är förskolan onekligen till för föräldrarna. Eller om vi ska leka med termer och säga att barnomsorgen eller dagis är till för föräldrarna och särskilja förskolan (med sitt pedagogiska uppdrag) från detta? Men det skapar nog mer förvirring än tydlighet. Bara själva dikotomin ”omsorg – lärande” är besvärande, eftersom det egentligen handlar om en evig integrering av dessa poler till ett paket som innehåller allt på samma gång.

Tjänsten förskola är till för föräldrarna. Om det bör det inte råda några oklarheter. Men tjänsten – som den skattesubventionerade verksamhet den är – är inte självklar för alla. Bidrar du inte till samhället genom t.ex. förvärvsarbete eller studier har du bara rätt till (minst) 15 timmars barnpassning i veckan. En del får mer, beroende på vilken kommun man bor i, men femton timmar är ett absolut minimum. Och det innebär motkrav. Du måste i princip vara arbetssökande eller föräldraledig.

Ser man förskolan som en tjänst, torde det vara svårt att motivera mer än de lagstadgade 15 timmarna. Om du ändå bara ”går hemma”, varför ska stat och kommun betala din barnpassning? Som Maths skriver, så är redan de 15 timmarna en lyx.

Debattören Ebba talar om barn som måste vänta utanför medan de andra äter upp sin frukost, eller vänta i hallen medan de andra barnen börjar äta sin lunch. Hon talar också om att stängas ute från sina kompisar. Det är förstås en huvudsakligen (och till sitt syfte) känslomässig argumentation. Den beskriver dessutom en strukturell felbedömning gjord av förskolans kommunala huvudmän, som i sin spariver velat undanta dessa barn från måltiderna, vilket tvingat fram ohållbara vistelsetider (vi äter ganska ofta i förskolan) som nästan alltid inneburit att barnen kommer i slutet av frukosten eller hämtas i början av lunchen. Alternativet hade varit att få stanna över t.ex. lunch, men tvingas ta med matlåda istället.

Inte bra, och en lösning som lyckligtvis börjat överges, främst eftersom den inte verkade leda till några större besparingar. På min förskola går de här barnen vanligtvis mellan 9 och 14, tisdag till torsdag. De kommer en halvtimme efter att frukosten avslutats, deltar i förmiddagens aktiviteter, den s.k. pedagogiska lunchen och hinner dessutom med en stunds rekreation/vila innan hemgång. För mig – oavsett om jag ser förskolan som tjänst, pedagogiskt uppdrag eller både och – ser jag inget som motiverar mer vistelsetid än så.

Det är inte orättvist att vissa barn får mer tid i förskolan än andra. Det ska inte ge några avgörande fördelar senare i livet – vore det så, skulle förskolan snart vara obligatorisk. Det viktiga är att när barnen är i förskolan, möts de av en trygg, rolig och lärorik verksamhet som stimulerar till utveckling.

Sedan – slutligen – bör man sätta saker i perspektiv. Ebba (som jag länkar till ovan, och som är ordförande i utbildningsnämnden i Botkyrka) ger alltså föräldrarna rätt att ha barnen i förskola 35 timmar i veckan. Men vilket är värdet i att sätta en ett-, två-, tre- fyra- eller femåring på institution sju timmar om dagen, fem dagar i veckan? Och hur menar Ebba Östlin att det värdet är större än värdet i att tillbringa delar av den här tiden med sin familj istället?

Jo, hon talar om förskolans pedagogiska uppdrag. Hon talar om barnperspektivet(!). Hon talar om det livslånga lärandet och de pedagogiska verktyg förskolan tillhandahåller och implicerar deras enorma vikt och värde.

Visst, men ändå… Sätta saker i perspektiv, skrev jag. Utbildningsnämnden i Botkyrka anser alltså (utifrån ett påstått pedagogiskt perspektiv) att det är bra om förskolebarn kan vistas i förskolan upp till 7 timmar/dag. I samma kommun bedriver förskoleklasserna verksamhet ca tre timmar/dag. Och jag tvivlar starkt på att man, ens i Botkyrka, under sina första år i grundskolan har 7-timmarsdagar.

Jag borde väl känna mig stolt över den starka tilltro Botkyrka har när det gäller förskolans verksamhet i relation till förskoleklass och grundskola. Men mest känns det som att man överkommunicerar vårt pedagogiska uppdrag för att kunna bygga ut tjänstedelen så att föräldrarna slipper ta med barnen till affären.

Visst, jag tycker också det ska vara ok för en förälder att emellanåt kunna smita in på affären på väg från jobbet.

Det jag inte tycker är ok är när man, som Ebba Östlin, kallar äpplen för päron och vice versa.

12 september 2012

Ett grundligt misstag?

Jag satt i sandlådan och pratade med min kollega ”Stefan” i eftermiddags. Via omvägar kom vi till slut in på nödvändigheten av ett kritiskt sinne. Till trender och ideologier som specialpedagogik och pedagogisk dokumentation, till skolan, förskolan… Ja, till det mesta, egentligen.

Stefan sade något intressant där i sandlådan, precis innan vi bröt upp, hoppade på våra respektive cyklar och trampade hemåt innan det började regna.

Om hur skolans misslyckande – med en allt större andel elever som inte når målen o.s.v. – kunde vara orsaken till skolifieringen av förskolan. Nu är det vi som skall producera små matematiker och naturvetare istället för grundskolan. Nej, vi har inte kravet på oss. Ännu. Men förväntningarna finns där, liksom skuldbeläggandet från skolan när vi skickar upp barn som inte är helt redo för den typen av verksamhet.

Det han menade var alltså att det förstärkta lärandeuppdraget, och innan dess förvandlingen från dagis till förskola och förskoleklass i slutet av 1990-talet, handlar mer om att kompensera upplevda brister i skolan än om ett förtydligande och erkännande av det pedagogiska arbete vi de facto utför i förskolan. Och tänker jag på det så ligger det mycket i det.

Till och med Zoran Alagic’s påhoppande tweets från i våras (eller om det var förra våren?) om att ”leka lärare” får en annan klang.

Jag sökte mig till förskolans värld för möjligheten att jobba med barn på ett annat sätt än som sker i skolan. Jag var inte intresserad av att undervisa. Hade jag varit det hade jag bloggat som skäggig gymnasielärare idag (mitt andrahandsval). Ändå är det undervisningen, lärandet och förvärvandet av kunskap som jag håller upp som en fana när folk snackar skit om förskolan. Som att de faktorerna motiverar förskolans själva existens. Som att det är det som ger mitt yrke status.

Jag menar inte att vi skulle vara dåliga på ovanstående. Förskolan har alltid varit, är och kommer att förbli en arena för små barns lärande.

Men när vi håller upp detta som vår viktigaste insats. Som vårt mål. Meningen med livet (på förskolan). Då gör vi nog ett grundligt misstag. Vi är lika mycket skola som Robin i filmklippet nedan är överklass, hur mycket han än vill tro det:

Etiketter: ,
15 april 2012

Kungliga implikationer

Jag låter mig inspireras av mig själv och gör gemensam sak med Flumpebloggen, som citerar Hälsoutskottet på Kungliga Vetenskapsakademin, som mellan 2008 och 2009 genomförde en systematisk översikt av forskning om skola, lärande och barns psykiska hälsa. Detta är några av de implikationer utskottet anser bör påverka utformningen av det svenska förskolesystemet:

Betydelsen av tidiga skolsvårigheter och upplevda misslyckanden för barnens hälsa gör det viktigt att upprätthålla en förskola av hög kvalité i alla kommuner och bostadsområden och att motverka tendenserna mot en ökad variation av den pedagogiska kvaliteten i förskola, vilket har uppmärksammats i nationella utvärderingar.

Det är viktigt att förskolan bidrar till att utveckla och stimulera barnens sociala, språkliga och kognitiva färdigheter och kompetenser, i syfte att förebygga framtida skolsvårigheter, men det är också viktigt att inte redan i förskolan introducera synsätt, aktiviteter och bedömningar som medverkar till att synliggöra vad som uppfattas som brister hos barnen.

Man riktar också viss uppmärksamhet mot förskoleklassen, som man menar ”innebär för barnen flera byten mellan olika pedagogiska verksamheter och personal under kort tid. Med tanke på den betydelse som tidiga upplevda skolsvårigheter har för barnens fortsatta skolgång och för deras välbefinnande, är det viktigt att utvärdera och studera hur övergången mellan förskola, förskoleklass och skola organiseras i kommunerna och hur den fungerar för eleverna.

Som jag skrev på Flumpebloggen är det många sanningar i ett svep och värt att meditera över.

%d bloggare gillar detta: