Maths håller med Malin om att förskolan är till för föräldrarna. Han är förstås, liksom jag och antagligen även Malin, medveten om att det inte är hela sanningen om förskolan. Men det är en viktig del som ofta underkommuniceras i den anda av kunskap, lärande och undervisning som råder idag.
Förskolan kan förstås som en tjänst; samhället erbjuder förvärvsarbetande och andra nyttiga vårdnadshavare en möjlighet att – starkt subventionerat – lämna in barnen på barnpassning. Barnpassningens öppettider anpassas i stor utsträckning till vårdnadshavarnas arbetstider och erbjuder en slags ”all inclusive”-verksamhet med mat, vila och rekreation för de små. Fem dagar i veckan. Det går för det mesta t.o.m. att ordna med dygnet-runt-barnpassning under veckans alla dagar, om behov finnes.
Sett ur det här perspektivet är förskolan onekligen till för föräldrarna. Eller om vi ska leka med termer och säga att barnomsorgen eller dagis är till för föräldrarna och särskilja förskolan (med sitt pedagogiska uppdrag) från detta? Men det skapar nog mer förvirring än tydlighet. Bara själva dikotomin ”omsorg – lärande” är besvärande, eftersom det egentligen handlar om en evig integrering av dessa poler till ett paket som innehåller allt på samma gång.
Tjänsten förskola är till för föräldrarna. Om det bör det inte råda några oklarheter. Men tjänsten – som den skattesubventionerade verksamhet den är – är inte självklar för alla. Bidrar du inte till samhället genom t.ex. förvärvsarbete eller studier har du bara rätt till (minst) 15 timmars barnpassning i veckan. En del får mer, beroende på vilken kommun man bor i, men femton timmar är ett absolut minimum. Och det innebär motkrav. Du måste i princip vara arbetssökande eller föräldraledig.
Ser man förskolan som en tjänst, torde det vara svårt att motivera mer än de lagstadgade 15 timmarna. Om du ändå bara ”går hemma”, varför ska stat och kommun betala din barnpassning? Som Maths skriver, så är redan de 15 timmarna en lyx.
Debattören Ebba talar om barn som måste vänta utanför medan de andra äter upp sin frukost, eller vänta i hallen medan de andra barnen börjar äta sin lunch. Hon talar också om att stängas ute från sina kompisar. Det är förstås en huvudsakligen (och till sitt syfte) känslomässig argumentation. Den beskriver dessutom en strukturell felbedömning gjord av förskolans kommunala huvudmän, som i sin spariver velat undanta dessa barn från måltiderna, vilket tvingat fram ohållbara vistelsetider (vi äter ganska ofta i förskolan) som nästan alltid inneburit att barnen kommer i slutet av frukosten eller hämtas i början av lunchen. Alternativet hade varit att få stanna över t.ex. lunch, men tvingas ta med matlåda istället.
Inte bra, och en lösning som lyckligtvis börjat överges, främst eftersom den inte verkade leda till några större besparingar. På min förskola går de här barnen vanligtvis mellan 9 och 14, tisdag till torsdag. De kommer en halvtimme efter att frukosten avslutats, deltar i förmiddagens aktiviteter, den s.k. pedagogiska lunchen och hinner dessutom med en stunds rekreation/vila innan hemgång. För mig – oavsett om jag ser förskolan som tjänst, pedagogiskt uppdrag eller både och – ser jag inget som motiverar mer vistelsetid än så.
Det är inte orättvist att vissa barn får mer tid i förskolan än andra. Det ska inte ge några avgörande fördelar senare i livet – vore det så, skulle förskolan snart vara obligatorisk. Det viktiga är att när barnen är i förskolan, möts de av en trygg, rolig och lärorik verksamhet som stimulerar till utveckling.
Sedan – slutligen – bör man sätta saker i perspektiv. Ebba (som jag länkar till ovan, och som är ordförande i utbildningsnämnden i Botkyrka) ger alltså föräldrarna rätt att ha barnen i förskola 35 timmar i veckan. Men vilket är värdet i att sätta en ett-, två-, tre- fyra- eller femåring på institution sju timmar om dagen, fem dagar i veckan? Och hur menar Ebba Östlin att det värdet är större än värdet i att tillbringa delar av den här tiden med sin familj istället?
Jo, hon talar om förskolans pedagogiska uppdrag. Hon talar om barnperspektivet(!). Hon talar om det livslånga lärandet och de pedagogiska verktyg förskolan tillhandahåller och implicerar deras enorma vikt och värde.
Visst, men ändå… Sätta saker i perspektiv, skrev jag. Utbildningsnämnden i Botkyrka anser alltså (utifrån ett påstått pedagogiskt perspektiv) att det är bra om förskolebarn kan vistas i förskolan upp till 7 timmar/dag. I samma kommun bedriver förskoleklasserna verksamhet ca tre timmar/dag. Och jag tvivlar starkt på att man, ens i Botkyrka, under sina första år i grundskolan har 7-timmarsdagar.
Jag borde väl känna mig stolt över den starka tilltro Botkyrka har när det gäller förskolans verksamhet i relation till förskoleklass och grundskola. Men mest känns det som att man överkommunicerar vårt pedagogiska uppdrag för att kunna bygga ut tjänstedelen så att föräldrarna slipper ta med barnen till affären.
Visst, jag tycker också det ska vara ok för en förälder att emellanåt kunna smita in på affären på väg från jobbet.
Det jag inte tycker är ok är när man, som Ebba Östlin, kallar äpplen för päron och vice versa.
Skäggig dagisfröken 