Posts tagged ‘Lösningsinriktad pedagogik’

12 mars 2012

Lösningsinriktat tänkande i kommunal praktik

Förra veckan fick vi köpa en hylla med lådor. Det är 24 lådor – en till varje barn – att förvara sina pyssel och projekt i. Det kändes bra, för tidigare har de fått använda gamla ruttna möbler med olika stora fack och det har inte känts som att barnen – vare sig de barn som fått ett fack, eftersom vi inte lyckats skrapa ihop tillräckligt många möbler med tillräckligt många fack, och de som blivit utan och fått – ja, ni vet de där bilderna på lärarlegitimationsansökningar i lådor på golvet – det är ungefär så det har funkat för en del av barnen och även om det i och för sig är en fin koppling till Skolverket (hej, hej!) så har alltså barnen har inte riktigt velat använda dem. Dessutom har de (möblerna och lådorna) fått rummet att kännas som en knarkarkvart. Så det var med ganska stor glädje vi tog emot beskedet att vi skulle få köpa hem den nya möbeln.

Så idag fick vi beskedet att varje avdelning i kommunen med omedelbar verkan måste skriva in fler barn så att antalet barn blir 21 (tjugoett) per avdelning. I hela kommunen. I snitt, alltså. För vår del innebär det lite mer, eftersom vi på vår förskola har fattat beslut om att sätta stopp vid 17 barn i småbarnsgrupperna. Det innebär att de två ”storbarnsavdelningarna” kommer att få två extra barn var, och småbarnsavdelningarna behåller sina gruppstorlekar. (Matten ser alltså ut som följer: 17+17+24+26/4=21)

De här nya barnen kommer inte att få någon av de nya, fina lådorna, eftersom det inte finns lådor så det räcker (hej igen, knarkarkvart!). De kommer inte att ha någonstans att hänga sina kläder, eftersom krokarna redan är slut (de räcker inte ens till de befintliga barnen – jag tror det är tre stycken som f.n. får dela krok med ett syskon eller hänga sina kläder på kroken där vi tidigare hängde såna där blå skoskydd). De nya barnen kommer inte att hinna bli en del av gruppen, eftersom de (enligt uppgift) kommer att försöka erbjudas plats så sent på terminen som möjligt. (Fråga mig inte varför. Det där känns som kommunalt politisk-ekonomiskt mumbo-jumbo.) Och få se… Ja, om inga vuxna sitter med barnen när vi äter, får det plats 22 barn vid de ordinarie borden. Så kan vi sätta fyra vid det runda bordet (bredvid knarklådorna). Då får alla plats. Utom personalen.

Inskolningar i slutet av vårterminen känns förresten som ett spännande koncept, det också. ”Kom in i gruppen lagom till semestern, så börjar vi om från scratch igen i augusti.” ”Kom in och hälsa på i vår femårsgrupp med 24 barn och tre fröknar som är slutkörda – fysiskt och mentalt – efter ett hundår och försök känna dig trygg med att lämna ditt barn ensamt där.” ”Kom in vår barngrupp med 24 barn, varav 21 kommer att sluta om ett par veckor för att börja i förskoleklass och försök lista ut vilka du bör försöka bli kompis med innan semestern.” Eller den här varianten, som är min favorit: ”Kom in i vår barngrupp och bli trygg lagom till semestern och börja sedan om på nytt i augusti när du fått plats på den förskola du egentligen ville gå på.”

Men vi har ju läst in oss på lösningsinriktad pedagogik den här terminen.

Ett sätt att lösa det här på är ju att låta halva gruppen vara ute, så kan den andra halvan använda deras krokar. Sedan byter man efter lunch – så att när grupp A ätit och gått ut, går grupp B in och äter och stannar sedan inne resten av dagen. Då löser man två av mina probleminriktade punkter ovan i ett svep. Hej hopp!

En annan lösning på ett problem som knappt antyds ovan är att säga upp kontorsytan för all adminstrativ personal och placera dem ute på förskolorna istället. Då ökar man personaltätheten utan att behöva vare sig anställa mer personal eller minska gruppstorlekarna. Och kontorsmaterialen går utmärkt att leka med. Kopieringspapper är t.ex. synonymt med ritpapper. Tejp är hårdvaluta på en av de andra avdelningarna. Och jag har hört att kommunens skolchef har en uppblåsbar krokodil liggande nånstans (han berättade om den när han som nytillträdd föreläste för all förskolepersonal om sin vision för kommunens skol- och förskoleverksamhet). Kan det rymmas mer potential i ett förslag? Tjosan! Och vi vill ha krokodilen!

En idé vi bollade på husmötet (det var då/där vi fick beskedet) var att istället för bara fyra barn, skriva in en sisådär tjugo-tjugofem barn (tydligen står det ”hundra barn” i kö för att få plats) och använda förskolepengen till att köpa ett stort partytält där de kan vara. Resten av pengarna blir ren vinst åt förskolan. Vi har en stor gård, så de skulle lätt få plats. Ka-tching! Och det räcker att fyra förskolor till nappar på idén, så har vi eliminerat kön också.

Nä, jag känner mig riktigt taggad, faktiskt. Nu går jag och lägger mig. Kanske drömmer jag fram fler geniala idéer om hur vi kan revolutionera den kommunala barn(om)sorgen?

Det känns som löneförhöjningen lurar runt hörnet.

Liksom våren.

Annonser
11 mars 2012

Enigmat ”lösningsinriktad pedagogik” löst!

Det börjar med en besvikelse. Min recension av boken Lösningsinriktad Pedagogik på Goodreads finns inte. Jag måste ha glömt spara eller nåt. Den är borta. Har aldrig funnits. Och så vidare. Och jag som skrev så bra saker…

Nya friska tag, då!

Det som stör mig, om vi börjar i den änden, är att författarna mörkar det faktum att den lösningsinriktade pedagogik de beskriver har utvecklats (av dem) på en skola som ”vänder sig till elever i grundskolan som har ett extra stort behov av stöttning, speciellt utformad pedagogik och social träning”, vilket man förtydligar med parentesen ”(Aspergers syndrom, ADHD, Tourette, OCD mm)”. Det ska väl inte ha någon betydelse ur pedagogisk-ideologisk synvinkel – alla elever har särskilda behov heter det ju, och det skriver man även i boken – men jag känner mig ändå lite lurad, som trodde att Mellansjö skola i Täby var en ”vanlig” skola.

Jag var därför inte lite imponerad när jag läste om elever som klev in genom fönster eller inte behärskade gängse sociala beteenden, och som bemöttes såpass lösningsinriktat som det beskrevs. Jag tänkte att ”jösses, här var man på hugget” när jag såg framför mig slöjdläraren bemöta tokigheterna med stoiskt lugn och lösningsinriktad pedagogik. Och jag tänkte att det här kan nog vara nyttigt för skolan att ta del av. Det normkritiska. Och jag tänkte att det var nyttiga påminnelser för mig själv, trots att förskolan – vågar jag påstå att det sker av tradition? Att vi utgår från ett lösningsinriktat synsätt i vårt arbete. I vår verksamhet.

Och det är det ju. Och så förblir, även om min bild av skolan i boken inte stämde överens med verkligheten.

Styrkan i denna, min tredje och sista läsning, ligger i kapitlet om handlingsprogram och pedagogiska kartläggningar. Kanske för att det är dags att köra igång vårens utvecklingssamtal och förbereda överlämningssamtal till förskoleklass. Det var några praktiska pointers att använda som stöd i att strukturera upp samtalen och arbetet inför dessa. Kartläggningens sju punkter (sid. 145 för er som har boken framme) kan med fördel användas som mall inför utvecklingssamtalen. (Ska ta upp det med Ulla imorgon, tror jag.) Det och det om föräldrakontakt/-samverkan. Där finns det material att plocka från.

Annars säger jag som jag redan gjort om boken: Bra påminnelser om något vi redan gör, men som vi alltid kan göra bättre.

20 februari 2012

Hej, relationspedagogik!

Vi jobbar fortfarande med boken Lösningsinriktad pedagogik och läser inför nästa arbetsplatsträff kapitlen tre och fyra. Det handlar om förhållningssätt och samtalsmetodik.

Det förstnämnda handlar om relationspedagogik, respekt, positiv återkoppling samt fokus på kompetens, förmågor och den positiva förändringen. Självklarheter, alltså. Precis som vid förra läsningen. Med skillnaden att där jag då var problembaserad i mitt angreppsätt, är jag nu såpass lösningsinriktad att jag anser mig göra allt det här redan. Efter förmåga och möjlighet, men dock.

Kanske är det tydligare för oss som arbetar med barn (till skillnad från elever i en elevbaserad kontext) hur förhållningssättet inte bara underlättar en inlärningssituation i den mån man kan hitta sådana i förskolan, utan lägger grunden till hela vårt arbete?

Förskolan skall enligt läroplanen bland annat vara en trygg plats. Det kan den bara bli om vårt förhållningssätt till barn (och föräldrar) möjliggör en god relation, oss emellan.

Avsnittet om samtalsmetodik ger många handfasta förslag på hur man kan gå till väga för att leda in barn och vuxna på den lösningsinriktade vägen, även om bokens fokus på skolelever – och därtill inte genomsnittselever heller – gör att jag måste försöka tänka om för att applicera det på min situation i förskolan. Andemeningen går dock fram tydligt (den lösningsinriktade, relationella andemeningen) ändå.

Jag har redan länkat till Christermagisters inlägg om relationspedagogik i det här inlägget, så det gör jag inte igen. Men det slår mig när jag skriver detta att hans tankar om relationens betydelse för, ja, rubbet, sammanfaller mycket väl med det de två specialpedagogerna skriver i den här boken.

Lite lätt reviderad kunde den nästan bli en manual i relationspedagogik.

22 januari 2012

De äckliga flugorna

Jag har precis börjat läsa en bok om lösningsinriktad pedagogik som en del i vår interna fortbildning. Till att börja med ska vi läsa de första två kapitlen och sedan reflektera över dessa i tvärgrupper på nästa arbetsplatsträff.

Egentligen är det inget nytt under solen för mig som förskollärare att försöka lyfta det positiva istället för det negativa. Det barnet kan istället för det det inte kan. Överlag är det väl en strömning inom såväl för- som grundskola, skulle jag kunna tänka mig. Och när jag gick min ICDP-kurs förra läsåret (dock utan diplom eftersom min frånvaro var för hög – fokuserades det minsann på det negativa!) var det en central punkt i det så kallade vägledande samspelet att omdefiniera (visst kallade vi det så?) barn och sådant som kan hända runt barn på ett sätt som förklarar skeendet ur en konstruktiv synvinkel.

Ändå är det så svårt att hålla fast vid det lösningsinriktade tänket.

Jag möter dagligen barn som det stormar kring på olika sätt, och beroende på mina förutsättningar att hantera de här stormarna hamnar jag på olika platser i den lösningsinriktade skalan. Om jag upplever maktlöshet inför en uppkommen situation kan det få mig att skjuta över skulden (eller delar av den) på barnet eller föräldrarna. För att teoretisera lite externaliserar jag alltså min maktlöshet och manifesterar den i barngruppen eller kollegiet. Skapar en mental bild av en äcklig fluga som jag sedan ger mig till att krossa.

Istället för att krossa min egen maktlöshet. Rädslan och osäkerheten som kommer med maktlösheten. Det förestående misslyckandet.

På sidorna 28 och 29 i boken listar författarna 13 exempel på frågor som tar fokus från den äckliga flugan och istället omdefinierar den till en intressant och värdefull varelse. Som hjälper mig återvinna den professionella nyfikenhet jag måste besitta för att göra ett bra jobb. Det känns bra att få listan framför sig, i svart på vitt, även om jag vet att jag redan vet det här. För det det handlar om är inte att vi ska lära oss något nytt genom att läsa den här boken, utan om att vi alla skall påminnas om att vi vet det här och att det är viktigt att inte släppa den här vetskapen, bara för att den där äckliga flugan dyker upp i ett svagt ögonblick.

Vi behöver påminnas om att maktlöshet, rädsla och osäkerhet inte är giltiga argument. Aldrig. Och att vinsterna är så mycket större om vi göder den intressanta insekten istället för att mosa den äckliga flugan. Perspektiv.

För i slutet av dagen. När allt kommer omkring. Då är det vår uppgift att lära den där eventuellt mosade flugan att flyga.

%d bloggare gillar detta: