Archive for april, 2012

15 april 2012

Kungliga implikationer

Jag låter mig inspireras av mig själv och gör gemensam sak med Flumpebloggen, som citerar Hälsoutskottet på Kungliga Vetenskapsakademin, som mellan 2008 och 2009 genomförde en systematisk översikt av forskning om skola, lärande och barns psykiska hälsa. Detta är några av de implikationer utskottet anser bör påverka utformningen av det svenska förskolesystemet:

Betydelsen av tidiga skolsvårigheter och upplevda misslyckanden för barnens hälsa gör det viktigt att upprätthålla en förskola av hög kvalité i alla kommuner och bostadsområden och att motverka tendenserna mot en ökad variation av den pedagogiska kvaliteten i förskola, vilket har uppmärksammats i nationella utvärderingar.

Det är viktigt att förskolan bidrar till att utveckla och stimulera barnens sociala, språkliga och kognitiva färdigheter och kompetenser, i syfte att förebygga framtida skolsvårigheter, men det är också viktigt att inte redan i förskolan introducera synsätt, aktiviteter och bedömningar som medverkar till att synliggöra vad som uppfattas som brister hos barnen.

Man riktar också viss uppmärksamhet mot förskoleklassen, som man menar ”innebär för barnen flera byten mellan olika pedagogiska verksamheter och personal under kort tid. Med tanke på den betydelse som tidiga upplevda skolsvårigheter har för barnens fortsatta skolgång och för deras välbefinnande, är det viktigt att utvärdera och studera hur övergången mellan förskola, förskoleklass och skola organiseras i kommunerna och hur den fungerar för eleverna.

Som jag skrev på Flumpebloggen är det många sanningar i ett svep och värt att meditera över.

Annonser
09 april 2012

Miljö och handikapp

Jag lovade att skriva något om det miljörelativa handikappbegreppet i anknytning till mina pågående funderingar om förhållandet mellan å ena sidan gruppstorlekar och personaltäthet och å andra sidan särskilda behov.

Min grundtes är att ju större gruppen är, desto högre blir andelen barn i behov av stöd.

När jag skrev om detta häromveckan, påpekade Maths mycket riktigt att jag var otydlig kring just den biten. Jag menar alltså inte att träffbilden blir större och att risken ökar för att ett funktionshindrat barn hamnar i gruppen (även om det förstås också är ett rimligt antagande). Det jag menar är alltså att varje barn som tillkommer i en grupp påverkar miljön i gruppen på ett sätt som i sin tur sänker ribban för vad som krävs för att särskilda behov skall uppstå. Det blir rörigare, helt enkelt. Och alla har vi olika trösklar för hur rörigt vi kan ha det omkring oss innan det påverkar oss negativt.

Det är när vi inte längre kan fungera normalt p.g.a. röran omkring oss som behovet av stöd uppstår. Det är precis samma sak för barn som för vuxna.

Min fru får ”mental krupp” och kan inte göra någonting konstruktivt när jag lyssnar på hårdrock i vardagsrummet. Det är ett särskilt behov.
Jag får ”mental krupp” och kan inte blogga när min fru står och läser vad jag skriver över axeln på mig. Det är också ett särskilt behov.

Det behöver inte handla om ADD eller NPF. Man behöver inte sitta i rullstol eller ha en CP-skada. Ett behov av stöd i en barngrupp eller skolklass är ett resultat av att det är för ”rörigt”. Det är tröskeln som är olika hög, och alla har vi en tröskel.

Det miljörelativa handikappbegreppet säger precis detta. Att det är miljön som avgör höjden på tröskeln, samt att ansvaret för att tröskeln inte blir för låg ligger hos den/de som skapar miljön.

Det är alltså mitt ansvar att hålla volymen på en för min fru tolererbar nivå, liksom det är min frus ansvar att inte hänga över min axel precis när jag skriver detta. Allt enligt det miljörelativa handikappbegreppets logik. Allt för att minska andelen särskilda behov i vårt hem.

Det jag kommer att klura på i några framtida inlägg är om det går att – med avstamp i det miljörelativa handikappbegreppet – ta fram en generell modell för förhållandet mellan gruppstorlek (miljö) och särskilda behov (handikapp).

En första fråga blir om man kan utgå från att andelen barn i behov av stöd (BBS) är 0% i en åldersblandad grupp med 15 barn och 3 pedagoger? Jag tänker mig då att de befintliga behov som existerar är hanterbara i vardagen och inte kräver extra insatser i form av enskild träning, handledning av specialpedagog eller liknande.

Vad säger ni?

03 april 2012

Utveckling genom utmaning

I väntan på det utlovade inlägget om det relativa handikappbegreppet bjuder jag på en debattartikel jag fick införd i en av lokaltidningarna förra tisdagen. Kopierad och inklistrad nedan för ert viewing pleasure:

Häromveckan kom beskedet att grupperna i förskolan skulle öka till 21 barn/avdelning innan vårens slut. Först tänkte jag negativa tankar, men när jag sovit på saken vaknade jag med den positiva inställning vi som arbetar inom Falu Förskola förväntas ha som förmedlare av varumärket Den Goda Skolan.

Därför tackar jag nu Skolförvaltningen för genidraget att öka gruppstorlekarna till 21 istället för att minska dem i riktning mot målet 17 barn/avdelning. För var vore jag idag utan de ständiga utmaningar jag möts av på min arbetsplats?

Precis när vi anpassat oss till rådande förutsättningar och börjar slappna av drar Skolförvaltningen undan mattan under fötterna på oss genom att skära ner i personalgruppen eller fylla på med fler barn. Det kan låta jobbigt och besvärligt, men det håller oss vakna och alerta. Tro inget annat! Det är denna dynamik som förhindrar att jag låser mig fast i gamla mönster.

Det finns fortfarande bakåtsträvare som anser att det ska vara max 15 barn på en avdelning. Och färre ändå om de är i åldrarna 1-3 år! Det är Skolförvaltningens otacksamma uppgift att anpassa dessa personer till den Nya Tiden och den bästa metoden för detta är genom ett konstant flöde av utmaningar som kräver kreativa lösningar:

Vi har inga lediga klädfack kvar i hallen. Kanske kan barnen istället lägga sina kläder i en säck som de bär med sig? Och om vi grillar korv ute istället för att äta lunch inne försvinner även problemet med för få sittplatser och bord. Dessutom blir det nog billigare matbeställningar på det sättet. Detta kallas att tänka ”out of the box”.

Omsorgen är heller inget problem. Kan man byta blöja på ett barn, kan man byta på 21. Det tar bara lite längre tid. Och det är nyttigt att lära sig vänta (om man är ett barn). Förskolans läroplan beskriver för övrigt hur vi skall arbeta med barns lärande. Det är som att Skolförvaltningen med sin utmaning visar Skolinspektionen (som just avslutat sitt besök i Falun) att man aktivt jobbar för att underlätta implementeringen av läroplanen. Eftersom barn lär sig av varandra, är det logiska antagandet att ju fler barn, desto bättre lärande.

Med 21 barn samlade på en begränsad yta kan ingen vara ensam. Alla får träna på socialt umgänge med alla. Och det nära umgänget stimulerar även utvecklingen av immunförsvaret, då det underlättar för smittor att sprida sig i barngruppen. De obligatoriska barnsjukdomarna kommer garanterat vara avklarade innan skolstart.

Ja, jag tänkte negativa tankar i början. Men nu när jag sett ljuset förstår jag hur Skolförvaltningen tänker och kan bara gå ner på knä och lyfta mina händer i tillbedjan. Jag, en obetydlig mask, ovärdig att besudla kommunens förskolor med min närvaro, tackar Skolförvaltningen ur djupet av min själ för dess storsinthet då de oförtrutet låter mig fortsätta mitt värv.

Skolförvaltningen gör mig till en bättre pedagog och en bättre människa.

Och till er tvivlare som ännu inte sett ljuset säger jag som en av mina chefer sade till mig via e-post:

”Om man inte kan ställa upp på det som gäller så får man leta annat.”

Amen!

02 april 2012

Relativt behov av stöd

Jag skrev en kommentar till ett tidigare inlägg:

Det verkar inte vara helt uppenbart på de högre nivåerna i organisationen hur gruppstorleken påverkar känsligheten i verksamheten. Kaoset som uppstår vid personalfrånvaro är en sak. Barnens ökade behov av stöd är en annan – och då talar jag inte bara om otrygghet, utan också om koncentrationsförmåga, social och kognitiv utveckling,…
Kort sagt är det så att i takt med att barngruppen ökar i storlek, ökar också varje enskilt barns behov av stöd, vilket lägger till ytterligare belastning på den redan ökade belastning det innebär att arbeta i en stor barngrupp. Det blir exponentiellt svårare att arbeta (i betydelsen “följa läroplanen”) för varje barn som tillkommer.
På samma sätt minskar varje enskilt barns behov av stöd i takt med att barngruppen minskar, ner till en nivå där de beprövade siffrorna 12 för småbarn och 15 för åldersblandat sätter någon slags ribba. Där har vi en rimlig (hanterbar) arbetsbelastning där förmåga att möta enskilda barns behov står i balans/samklang med våra möjligheter att arbeta med gruppen.

Just nu ligger riksgenomsnittet för antal barn/avdelning enligt Lärarnas Tidning på 16,8 barn – eller 5,3 barn per årsarbetare.

Jag påstår därför – helt ogrundat och med min hafsiga kommentar ovan som enda stöd – att detta innebär att andelen barn i behov av stöd är 12% högre per avdelning eller 6% högre per årsarbetare än vad det skulle vara om snittet var 15 barn/avdelning respektive 5,0 barn/årsarbetare.

Har man 21 barn/avdelning ökar andelen barn i behov av stöd med 40%. Och jobbar man – som jag – på en av de 736 avdelningar i kommunal regi med ett barnantal på 26 barn eller mer, är andelen barn i behov av stöd hela 73% större än normalt!

Och antagligen är de här siffrorna ännu högre, för jag har inte räknat med en exponentiell ökning. Men det får bli en senare räkneövning – nu måste jag avbryta om jag ska orka upp imorgon bitti.

Jag avslutar med en följdfråga inför nästa gång – och den går att besvara oavsett om man köper mina ogrundade beräkningar eller inte: Går det att kompensera för (den stora) gruppstorleken med en ökad personaltäthet?

Vad tror ni?

%d bloggare gillar detta: