Posts tagged ‘förskola’

22 november 2014

Anekdotisk åldersbestämning

Råkade läsa en tweet på torsdagkvällen:

Jag visste att klockan var lite för mycket för att inleda en konversation, men svarade i alla fall med något om hur förskola blivit norm, även när det gäller de riktigt små barnen (ettåringarna), och att de här artikelförfattarna ofta bemöter (ibland både missriktat och prematurt) ifrågasättanden av deras normbrytande med ganska hårda argument.

Det vill säga att jag menade att det är ovanligare att inte sätta sin ettåring i förskola än att göra det.

Nu blev det en diskussion i alla fall och även om den var intressant drog den också ut på tiden och jag ångrade mig bittert under första halvan av mitt öppningspass dagen därpå. Emma, som twittraren heter, hänvisade till statistik som sade att knappt hälften av ettåringarna skrivs in i förskolan och det visade sig stämma när även jag tittade på Skolverkets statistik från 2013. 49,2% av ettåringarna var inskrivna, jämfört med 88,9 av tvååringarna.

Men det kändes skevt. Under mina nästan åtta år som yrkesverksam har jag tagit emot betydligt fler ettåringar än tvååringar och äldre. Och i de fall jag ändå gjort det har det oftast handlat om s.k. överflyttar från andra enheter och inga nyinskrivningar. Alltså förflyttningar av barn som redan borde finnas med i statistiken. Och även om Emma hade en viktig poäng när hon i vår diskussion svarade att ”vi måste ju utgå från statistiken, inte från din förskola” så kändes det som att någonting borde förklara varför mina upplevelser under åtta år på tre olika förskolor och med insyn i sammanlagt 7 avdelningar (förutom den insyn jag förstås har och har haft i andra förskolors situation via mitt utökade kollegium både lokalt och nationellt) skilde sig så markant från Skolverkets statistiska bild.

Jag lovade att återkomma när jag tänkt vidare på saken.

Det som till slut slog mig – på hemväg från jobbet dagen efter – var att jag och Emma nog blandat ihop begreppen ”ålder” och ”födelseår” lite grand. För se, när Skolverkets statistik talar om ettåringar, menar man inte ettåringar, utan de som är födda året innan de börjar i förskola. På samma sätt talar man om tvååringar; de är alltså födda två år innan de börjat i förskola, men behöver inte ha fyllt två år då de började.

Jag förtydligar: Bara för att du är född 2012, betyder det inte att du hunnit fylla ett när du börjar på förskola 2013. Och bara för att du är född 2011, betyder inte det att du hunnit fylla två. Men du kan förstås ha gjort det och du kommer så småningom att göra det.

(Jag antar förresten att det kunde vara värdefullt att samköra förskolestatistiken med föräldraledighetsstatistiken, eftersom dessa borde stå i samband med varandra, men jag har gränser för vad jag vill göra av mina lördagkvällar.)

Jag tar mina barn som exempel. Min äldsta dotter skrevs in i barnomsorgen 2008. Enligt Skolverkets sätt att föra statistik var hon två år, eftersom hon föddes 2006. Men i verkligheten var hon fortfarande bara ett år gammal. Däremot stämmer siffrorna för min son, som föddes 2008 och skrevs in 2010, strax efter sin tvåårsdag.

Jag har fortfarande inga godtagbara statistiska belägg för detta, det är fortfarande anekdotisk bevisföring. Men kanske får jag bekräftelse när Skolverket nu börjar samla in statistik på individnivå och kan se exakt hur gamla barnen är när de börjar i förskolan – eller så får jag hitta på ett sätt att pudla bort det här.

För jag tänker att min dotter bara är en i ett stort mörkertal av ettåringar som i statistiken ser ut som tvååringar, bara för att de skrivits in i förskolan samma år som de fyller två år.

Jag presenterar siffrorna igen, men med nytt ordval: 49,2% av barnen skrivs in samma år som de fyller ett, medan 88,9% av barnen går i förskola det år de fyller två. Det får en lite annan innebörd än när man kallar dem ett- respektive tvååringar.

Det handlar om ca 45 000 barn som tillkommer under ”år två”. Jag förutspår att Skolverkets nya statistik kommer att visa att en stor del – många mer än hälften – av dessa har skrivits in före sin tvåårsdag.

Sedan kan vi börja nysta i den egentliga frågan. Den som Emma också ställde, men som tappades bort nästan omgående: Vad menar vi egentligen med att vara hemma ”länge” med våra barn? Hur länge är länge?

Det tar vi en annan gång.

27 mars 2011

Semantik

I den nya skollagen definieras förskolan som en skolform (1 kap. 1§). I denna skolform bedrivs undervisning i form av ”målstyrda processer som under ledning av /…/ förskollärare syftar till utveckling och lärande genom inhämtande och utvecklande av kunskaper och värden” (1 kap. 3§). Förutsatt att detta sker, är förskolans verksamhet att betrakta som en utbildning (även detta enligt 1 kap. 3§).

Det här behöver inte vara svårsmält. Jag som yrkesverksam förskollärare bedriver undervisning i en utbildning inom skolväsendet. Punkt slut.

Men det finns uppenbarligen kulturella kopplingar till ord som ”undervisning” och ”utbildning” som skapar oreda i detta.

Det finns t.ex. de som drar paralleller mellan undervisning och lektion, med implikationen att såväl undervisning som lektioner är specifika (men i stort sett helt odefinierade) metoder som hör hemma i skolan (även beträffande ”skolan” är definitionen lite svävande på målet, man menar nog år 6-9 ungefär. Och gymnasiet. Man kan säga att ”ju äldre elever, desto riktigare skola”). Underförstått ser man inte förskolan som en ”riktig” skolform. Och då är det klart att man anser att vi inte heller bör bedriva undervisning.

Samtidigt är de allra flesta av oss överens om att förskolan också är en arena för lärande och utveckling. Problemet ligger främst i användandet av ordet. ”Undervisning”. För det hör skolan till och bör inte utarmas med alternativa innebörder. Men vad innebär undervisning?

Det finns i alla fall inget i Wikipedias definition av ordet som förhindrar att det används för att beskriva det lärarledda arbetet i förskolan. Alla begränsningar av ordets innebörd som görs i syfte att utesluta förskolans verksamhet från det, är därför – i mina ögon – att betrakta som kulturellt betingade. När t.ex. Morrica skriver att ”undervisning minskar barns nyfikenhet”, gör hon det utifrån en bestämd uppfattning om vad undervisning är och inte är.

Jag påminner åter om skollagens definition av ”undervisning” och denna gång citerar jag den i sin helhet:

Undervisning: sådana målstyrda processer som under ledning av lärare eller förskollärare syftar till utveckling och lärande genom inhämtande och utvecklande av kunskaper och värden

Det är inte hur (mer än det faktum att den skall vara lärarledd), utan vad som är det viktiga. Som gör att undervisning kan bedrivas i både för- och gymnasieskola. Att jag som lärare ser till att aktivt implementera måldokumenten i verksamheten.

Utan kateder. Utan att föreläsa eller instruera undervisar jag i naturvetenskap genom att medvetet anpassa miljön och vara närvarande, observant, delaktig och utmanande. Delar av förskolans undervisning i naturvetenskap kan t.ex. beskrivas såhär:

I bygg- och konstruktionslekar arbetar barnen både utforskande och skapande och får konkreta erfarenheter av balans och hållfasthet hos olika material och konstruktioner. Genom att göra skisser, ritningar och modeller får barn upplevelser av perspektiv och proportion, längd, bredd och höjd. Lek med material som t.ex. klossar är av tradition ett inslag i förskolan. Denna lek utvecklar även barnens förståelse för matematiska begrepp som lika och olika, avstånd, storlek, form, tyngd och volym. (ur Förskola i utveckling)

Det här är ingen omdefinition. Det är ingen belastning, vantolkning eller uttänjning.

Det här är undervisning.

Punkt slut.

19 mars 2011

Pappa Zoran

Omsorg är en av de bärande pelarna i den pedagogiska konstruktion vi kallar Förskola. Det vore stört omöjligt för mig att bedriva en pedagogisk verksamhet med fokus på lärande med min grupp av 16 barn i åldrarna ett till tre år om jag inte samtidigt bedrev en omsorgsverksamhet.

Det handlar om personer som inte klarar av sina toalettbesök utan hjälp. Som behöver assistans vid måltiderna. Som precis börjat utforska sin sociala kompetens, men som saknar verbalt språk och har ett till stora delar individuellt/unikt kroppsspråk.

Det handlar också om att dessa personer har en rätt att få – liksom jag har en skyldighet att erbjuda dem – ”en god pedagogisk verksamhet, där omsorg, fostran och lärande bildar en helhet” (Lpfö98). Mer exakt har jag som lärare i förskolan ett i den reviderade läroplanen tydligt formulerat ansvar för deras utveckling och lärande som lyder:

Förskollärare ska ansvara för att arbetet i barngruppen genomförs så att barnen ges förutsättningar för utveckling och lärande och samtidigt stimuleras att använda hela sin förmåga, upplever att det är roligt och meningsfullt att lära sig nya saker, ställs inför nya utmaningar som stimulerar lusten att erövra nya färdigheter, erfarenheter och kunskaper, får stöd och stimulans i sin sociala utveckling, ges goda förutsättningar att bygga upp varaktiga relationer och känna sig trygga i gruppen, stimuleras och utmanas i sin språk- och kommunikationsutveckling, stimuleras och utmanas i sin matematiska utveckling, stimuleras och utmanas i sitt intresse för naturvetenskap och teknik, får stöd och stimulans i sin motoriska utveckling, och erbjuds en god omsorg med en väl avvägd dagsrytm.

Det här sker inte uppdelat i lektioner eller moment, utan allt utförs enligt en holistisk princip om att det går att extrahera allt ovanstående ur nästan samtliga aktiviteter under en dag i förskolan. Men det är avhängigt förskollärarens kompetens i att analysera (och dokumentera) verksamheten. Ja, på tal om dokumentation:

Förskollärare ska ansvara för att varje barns utveckling och lärande kontinuerligt och systematiskt dokumenteras, följs upp och analyseras för att det ska vara möjligt att utvärdera hur förskolan tillgodoser barnens möjligheter att utvecklas och lära i enlighet med läroplanens mål och intentioner, att dokumentation, uppföljning, utvärdering och analys omfattar hur läroplansmålen integreras med varandra i det pedagogiska arbetet, att verksamheten i sin helhet, dvs. dess förutsättningar, organisation, struktur, innehåll, aktiviteter och pedagogiska processer dokumenteras, följs upp och utvärderas, att dokumentation, uppföljning och analys omfattar hur barns förmågor och kunnande kontinuerligt förändras inom målområdena i förhållande till de förutsättningar för utveckling och lärande som förskolan bidrar med, att utvärderingsmetoder, hur dokumentation och utvärderingar används och påverkar verksamhetens innehåll och arbetssätt samt barns möjligheter att utvecklas och lära inom samtliga målområden kritiskt granskas, och att resultat av dokumentation, uppföljningar och utvärderingar i det systematiska kvalitetsarbetet används för att utveckla förskolans kvalitet och därmed barns möjligheter till utveckling och lärande.

Samtidigt byter jag blöjor. Torkar snor, blod, spyor och bord. Och jag har fortfarande inte ens snuddat vid våra uttalade demokratiska och normskapande uppdrag, som förstås också är skyldigheter jag bär på mina axlar i allt jag gör när jag är på mitt arbete. Vi skrattar förstås ofta. Kramas och myser varje dag, vilket är ett privilegium få yrken delar med oss. Vi ser de här små omsorgsbehoven utvecklas till ”riktiga barn” och vi ser dem göra erfarenheter, lära och bilda kunskap.

Jag skriver ovanstående som en kortfattad sammanfattning av mitt yrke. Den täcker inte allt, men förhoppningen är att den ändå skall visa upp en bild av ett kvalificerat, pedagogiskt yrke som ställer stora krav på oss som utövar det. Det kommer nu också att krävas – som ytterligare ett bevis på att det är ett viktigt uppdrag vi utför – en legitimation för att få utöva det här yrket utan begränsningar.

Jag skriver också ovanstående som den bakgrund – den fond – jag ställer upp Zoran Alagic emot när jag läser det han skriver på sitt Twitterflöde och på Mats Olssons ”Tysta Tankar” om mitt yrke.

Zoran är vanligtvis presschef på Lärarnas Riksförbund, vilket han också skriver i presentationen på sitt Twitter-konto. Men enligt egen utsago är det han skriver där (och i kommentarerna hos Mats) hans privata åsikter och inte representativa för LR. Fine. Må så vara. Detsamma gäller väl mig i viss utsträckning. Jag ser dock till att det jag skriver/tycker offentligt (men privat) ligger i linje med vad jag kan stå för även som yrkesutövare. Men det gör inte Zoran.

Så vad är det han har sagt och vad är problemet?

Det började med att jag hittade klassikern ”Jag anser att förskollärare är kvalificerad omsorgspersonal på dagis.” (från hans Twitterflöde den 17 mars 2011)

Zoran menar att det är en åsikt och att han luftar den i egenskap av förälder, och inte som presschef på/representant för LR, men det är inte så enkelt. Främst eftersom Twitterflödet han använder sig av beskriver honom som just ”Presschef Lärarnas Riksförbund, skribent och debattör”. Även om han ibland skriver som ”pappa Zoran”, så är pappa Zoran fortfarande presschef på LR. Dessutom är det ingen helt oproblematisk åsikt. Inbakat i detta ligger värderingen att förskollärare ”låtsas vara lärare” och ”att man leker lärare när man i själva verket ska och vill ta hand om ungarna”. ”Bliv vid din läst,” skriver han vidare och fortsätter med att han har ”egentligen inget problem med förskola, om man verkligen höll sig till för (alltså före)-skola och renodlade sitt viktiga yrkes särart”. Alla dessa citat går att hitta i kommentarerna till Mats inlägg, som jag länkar till ovan. Vidare försöker Monika Ringborg, alias ”Lektorio”, följa upp det genom att fråga honom på Twitter om han inte vill att förskolan skall ha någon pedagogisk verksamhet, och då svarar han att ”en förklaring till min personliga och privata önska om omsorgsfokus på dagis är att jag främst vill ha barnskötare där”. Bläddrar man dessutom bakåt i Zorans twitterflöde växer bilden fram tydligare av en (förälder?) (presschef?) som vill se ett lärarförbund för (riktiga?) lärare – alltså där förskola och förskollärare inte finns representerade. Och som uttryckligen hävdar att förskola varken är skola eller utbildning, trots att skollagen säger motsatsen.

Förälder eller inte spelar ingen roll. Med de kunskaper och insikter man borde kunna förvänta sig av någon som är presschef på ett lärarfack är det här uttalanden som får mig att bokstavligen tappa andan.

Jag är medveten om att förskollärare inte är ett högstatusyrke och att vi får uppskattning för ”fel” saker. Att våra pedagogiska ambitioner givna oss av staten inte verkar tas på allvar ens av de som varit med och fattat besluten. Att vi är förskola men kallas dagis. Att min lön är låg och kommer så förbli så länge jag stannar kvar. De sakerna är jag medveten om och normalt sett rör det mig inte i ryggen.

Men det är förnedrande när den här typen av okunskap kommer från någon i Zorans position.
Det är förolämpande när presschefen på LR talar om mig, min utbildning och mitt valda yrke i termer om att ”leka lärare”.

Det är en medveten och illasinnad provokation från Zoran Alagics sida när han gång på gång talar om förskolans pedagogiska innehåll som vore det inte mycket mer än blingbling och därtill nonchalerar formuleringarna i Skollagen som om han stod över även dessa i egenskap av förälder.

Vad fan håller han på med?

Etiketter: ,
20 januari 2011

Vad är förskolan?

Med avstamp i en diskussion om professionalitet och uppdrag dyker en fråga upp som jag skulle vilja ha hjälp att besvara. Å ena sidan kämpar vi i förskolan mot trycket uppifrån att bli ”skolifierade” – d.v.s. att anamma inslag i verksamheten som skulle göra den mer anpassad till den skolverklighet som barnen sedan möter i förskoleklass och sedan grundskola. ”Vi är inte skolan”, brukar vi envist säga och försvara vår rätt att inte lägga på barnen en massa uppnåendemål. Men å andra sidan är vi ytterst måna om att bli sedda som en kvalificerad pedagogisk institutionell verksamhet med unika värden. Alltså lite som en skola. En förskola.

Den här önskan om en syn på förskolan som värdefull på andra sätt än som barnpassning medan föräldrarna arbetar upplever jag krockar med vår ovilja att vara ”skola”. Kanske är jag alltför kategoriserande, men jag får i alla fall inte ihop det.

Den allmänna förskolan ger redan barn från 3 års ålder rätt att gå i förskola utan att (omsorgs-)behovet finns. Denna rättighet följer ungefär samma tidsramar som skolans läsår. Det vi främst erbjuder dessa barn är en pedagogisk verksamhet, vars syfte är att ge dem en grundläggande uppsättning verktyg som skall ge dem ett litet försprång när de sedan börjar skolan. På vilket sätt är det inte redan en fullfjädrad skolifiering? Kan vi verkligen bedriva denna verksamhet, med sina strävansmål, utan att samtidigt agera som skolans förlängda arm?

Blir det inte lite fånigt att låtsas kämpa emot något som redan implementerats i verksamheten?

Hursomhelst, medan jag och mina kollegor funderar på detta, tänkte jag fråga dig som är förälder hur du ser på förskolan. Hur viktiga är vi för barnens utveckling? Hur använder du oss? Är vi det nödvändiga ontet, dit du lämnar ditt barn medan du förtjänar ditt dagliga bröd, eller är vi den värdefulla verksamhet som du inte vågar ställa ditt barn utanför, av rädsla för att det skall handikappa ditt barn inför skolstarten? Återigen uttrycker jag mig groteskt kategoriskt, men jag har inte annat val, eftersom jag vill komplettera mina frågor med en liten omröstning. Räcker inte svarsalternativen till, kan du alltid skriva en förtydligande kommentar.

Etiketter: , ,
%d bloggare gillar detta: