Archive for september, 2012

15 september 2012

Sympathy for NPF

Jodå. Tiderna förändras. Det väl tolv år sedan Stefan Sundström spelade in den här låten, och då var det MBD och DAMP som gällde. Och idag är ADHD och AS mer eller mindre på väg ut till förmån för paraplybegreppet NPF.

Fick en tweet om en artikel i Wall Street Journal om ADHD-medicinering. Ur ett nordamerikanskt perspektiv vrids och vänds det på frågan om man övermedicinerar för sagda NPF-variant och en aspekt som nämns är risken för att det blir en enkel lösning på ett mer komplicerat problem:

”Many other problems, such as learning disabilities, anxiety, sleep apnea and child abuse, or a child being gifted, can cause symptoms that may be misdiagnosed as ADHD. Too often practitioners don’t take the time needed to make that distinction.” -Sanford Newmark, ur artikeln i WSJ.

Det jag tänker på är hur förskolan alltmer verkar luta sig mot diagnoser eller diagnosliknande bedömningar som ett sätt att försöka tvinga fram den egentligen lagstadgade rätt till stöd som finns för att kunna erbjuda varje barn en likvärdig förskola. Eller ens det. Stora barngrupper är stökigare barngrupper är svårare barngrupper är barngrupper med barn som visar upp NPF-problematik. Med andra ord, ”many other problems” definieras som NPF för att de som är satta att lösa problemen skall ha en möjlighet att lösa dem. Nu blev jag gnällig, så vi stoppar här och gör en nystart.

Att definiera förskolans svårigheter att anpassa verksamheten till varje barn som ett funktionshinder hos det enskilda barnet har sina logiska och förståeliga orsaker. Det innebär dock inte att det är rätt och riktigt. Tvärtom står det i direkt opposition till vårt uppdrag och till det miljörelativa handikappbegreppet. Ändå sker det, och jag misstänker att det blir vanligare.

Förskolans lärandeuppdrag har förtydligats i etapper sedan 1998, och då många kommuner fortfarande inte upptäckt att det tåget är i rörelse innebär redan detta att pressen på oss som arbetar i förskolan har ökat. Att barngrupperna därtill ökat i takt med det här förtydligandet har inte heller varit betydelselöst. Och därför tummar vi – medvetet och omedvetet – på principen om att förskolan är till för barnen istället för tvärtom. Plötsligt har vi skapat en mall för hur vi behöver ha det för att verksamheten (lärandeuppdraget) skall fungera och då gäller det för barnen att passa in i den.

Att jag har träffat kollegor som på allvar hävdat att barnen på deras avdelning är för små, borde vara en varningssignal som ringer högt nog för att nå skolnämnden. Att barn som tidigare varit ”vanliga barn” plötsligt förvandlas till barn i behov av särskilt stöd och man kallar in logopeder, BUP, BVC, specialpedagog m.m. borde även det väcka någon form av reaktioner uppåt i hierarkin. Är det verkligen barnen det handlar om? Eller är allt detta symtom på en miljö som inte längre går att anpassa, ens för normalavvikande barn? Jag är övertygad om att de kollegor jag skriver om i början av stycket inte på något sätt är dåliga pedagoger. Däremot sitter de i en sits där deras ansträngningar inte längre räcker till. Vem som helst kan framstå som dålig när man misslyckas. Kruxet är att i vår bransch blir konsekvenserna så mycket större.

Förskolan – i kontrast till skolan – är av tradition en plats där barn i gränslandet till det där NPF kan fungera väldigt bra. Så bra att det kanske inte ens märks att barnet i fråga ”har” ett funktionshinder. Så länge man inte skadar andra eller sig själv är det inte intressant huruvida det finns en fysisk eller psykisk förklaringsmodell att luta sig emot. Kanske inte ens då, om det går att anpassa miljön tillräckligt mycket. Jag skulle vilja påstå att det är en tradition vi är på väg att lämna bakom oss helt och hållet.

”Hör du vad han viskar
Har du barnasinnet kvar

Att vara fri som fågeln och göra som man vill
Som Pippi Långstrump kan man va, som en Samba i April
Och Lasse måste inte få uniform för att bli man
Han kan sätta sej bland blommorna som tjuren Ferdinand
Och om expertisen gnäller då om Damp och MBD
Om några år så har dom fel så –
Skit i det” -Stefan Sundström, Sympathy for MBD

Den där sista versen kunde gott skrivas in i LPFö.

12 september 2012

Ett grundligt misstag?

Jag satt i sandlådan och pratade med min kollega ”Stefan” i eftermiddags. Via omvägar kom vi till slut in på nödvändigheten av ett kritiskt sinne. Till trender och ideologier som specialpedagogik och pedagogisk dokumentation, till skolan, förskolan… Ja, till det mesta, egentligen.

Stefan sade något intressant där i sandlådan, precis innan vi bröt upp, hoppade på våra respektive cyklar och trampade hemåt innan det började regna.

Om hur skolans misslyckande – med en allt större andel elever som inte når målen o.s.v. – kunde vara orsaken till skolifieringen av förskolan. Nu är det vi som skall producera små matematiker och naturvetare istället för grundskolan. Nej, vi har inte kravet på oss. Ännu. Men förväntningarna finns där, liksom skuldbeläggandet från skolan när vi skickar upp barn som inte är helt redo för den typen av verksamhet.

Det han menade var alltså att det förstärkta lärandeuppdraget, och innan dess förvandlingen från dagis till förskola och förskoleklass i slutet av 1990-talet, handlar mer om att kompensera upplevda brister i skolan än om ett förtydligande och erkännande av det pedagogiska arbete vi de facto utför i förskolan. Och tänker jag på det så ligger det mycket i det.

Till och med Zoran Alagic’s påhoppande tweets från i våras (eller om det var förra våren?) om att ”leka lärare” får en annan klang.

Jag sökte mig till förskolans värld för möjligheten att jobba med barn på ett annat sätt än som sker i skolan. Jag var inte intresserad av att undervisa. Hade jag varit det hade jag bloggat som skäggig gymnasielärare idag (mitt andrahandsval). Ändå är det undervisningen, lärandet och förvärvandet av kunskap som jag håller upp som en fana när folk snackar skit om förskolan. Som att de faktorerna motiverar förskolans själva existens. Som att det är det som ger mitt yrke status.

Jag menar inte att vi skulle vara dåliga på ovanstående. Förskolan har alltid varit, är och kommer att förbli en arena för små barns lärande.

Men när vi håller upp detta som vår viktigaste insats. Som vårt mål. Meningen med livet (på förskolan). Då gör vi nog ett grundligt misstag. Vi är lika mycket skola som Robin i filmklippet nedan är överklass, hur mycket han än vill tro det:

Etiketter: ,
%d bloggare gillar detta: