Posts tagged ‘#fskchatt’

17 mars 2013

Vad ska vi med skolan till? #fskchatt

Veckans diskussionsämne på #fskchatt lyder i sin helhet ”Ur ett förskoleperspektiv – vad ska vi med skolan till?” och för tydlighets skull definieras även skolan som ”hela skolsystemet, fsk, sk, frit, gy”.

Jag ser direkt två parallella rörelser. Förskolan har sin naturliga förlängning i fritidshemmet – som nybliven förskoleklassförälder är det faktiskt främst fritidsfröknarna jag sätter min tillit till. Det är verksamheten efter ”skoldagen” som har det innehåll jag lägger störst vikt vid. Hur förvaltar ni arvet, vill jag fråga pedagogerna när jag hämtar min dotter på eftermiddagen. Det är intressant och relevant för mig som förskollärare, men också som förälder.

Den ”lekskola” som förekommer i förskoleklassen ser jag mer som ett träningsläger inför grundskolan. Öva att räcka upp handen, jobba i en bok, kika på läsning, skrivning och räkning. Det görs förvisso lustfyllt och min dotter är supertaggad inför hösten och att börja i ettan (även om det innebär att det blir skola även på fredagar). Och desto mindre skollikt, desto nöjdare är den skäggige pappan.

Jag försöker att inte polarisera vårt förhållande. Men jag vrider och vänder och kan ändå inte hitta en gemensam kärna. Vi har två agendor. Parallella. Och förskolans röda tråd löper inte in i skolan. Den fortsätter till fritidshemmet och senare till fritidsgården och därefter de ideella rörelserna. Musiklivet, amatörteatrarna, fotoklubbarna, jaktlagen, sport- och fritidssektorn… Allt det där som jobbar med att utveckla, snarare än utbilda. Som får människor att växa på insidan.

Missförstå mig rätt. Jag känner en viss stolthet över att vara en del av skolväsendet. Det är ett erkännande av att vårt parallella spår är viktigt. Att det har betydelse för skolspåret. Trygga barn blir lärande elever. Det förstod skolan och släppte in oss i gemenskapen. Men förståelse är inte alltid detsamma som insikt. Vilket inte minst de senaste årens folkpartistiska skolpolitik visat, med sitt ensidiga fokus på skolspåret. Förskolan ska bli mer skola för varje revidering av läroplanen eller nytt utspel från utbildningsministeriet.

Så frågan kvarstår. Vad ska vi med skolan till? Och hur värjer vi oss mot skolifieringen?

Kanske blir det nästa fråga på agendan? 😉

Annonser
Etiketter:
03 mars 2013

Genusmedvetslös #fskchatt

Veckans ämne i #fskchatt lyder ”Fsk ska motverka trad könsmönster och -roller. Hur? Öppet för olika tolkningar o arb.sätt.” och nytt fr.o.m. nu är att man inbjuds att blogga om ämnet under veckan, som en förberedelse inför chatten som äger rum på Twitter på torsdagar, kl. 21-22. För mig, som sällan har ro, ork eller tid att sitta framför Twitter den där timmen (och nej, jag äger varken platta eller smartphone och tycker det är mer jobb än nöje att sitta med laptopen i knät) innebär det en möjlighet att ändå delta i diskussionen på nåt sätt. Dels genom att formulera mig i ett blogginlägg och kanske diskutera detta i kommentarsfältet, men också genom att vara med och bygga upp en viss förförståelse för vilka infallsvinklar och tolkningar som kan komma att avhandlas under den där timmen. Kanske ger vi på detta sätt fler chansen att delta i diskussionen?

Nåja, veckans ämne var det:

”Vuxnas sätt att bemöta flickor och pojkar liksom de krav och förväntningar som ställs på dem bidrar till att forma flickors och pojkars uppfattning om vad som är kvinnligt och manligt. Förskolan ska motverka traditionella könsmönster och könsroller. Flickor och pojkar ska i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller.” -LPFö 10

Så lyder den fulla beskrivningen av veckans ämne. Det står inskrivet i kapitel 1, Förskolans värdegrund och uppdrag, under rubriken Saklighet och allsidighet. Det handlar alltså inte om ett regelrätt mål, utan mer om en golvplanka att stå på. Jag tolkar det som att vi som arbetar i förskolan, liksom den verksamhet vi bedriver, ska se till att inte reproducera de könsmönster och -roller som av tradition förmedlas till barn i Sverige. (Jag skriver ”Sverige” för att det här blir en intressant ingång till ett sidospår om svenskhet och tradition som kunde vara spännande att utforska i ett annat sammanhang.) Meningen som följer ser jag som ett förtydligande; vi skall alltså ge varje barn likvärdiga möjligheter att kliva utanför sitt köns roll genom att delta i aktiviteter eller beteenden som kan uppfattas som tillhörande det ”andra” könet.

@MiaESa skriver om olika strategier för detta i sitt inlägg på Skollyftet och jag känner spontant att vi på vår avdelning mest nog arbetar med en kombination av könsneutralitet och erbjudandet av ”vidgade möjligheter”. Det finns ingen del av vårt pedagogiska rum som är mer avsedd för flickor eller pojkar. Vi har faktiskt aldrig tänkt i de banorna så länge vi arbetat ihop. Istället ligger fokus på vad vi gör i det pedagogiska rummet; väver, bygger, spelar spel, dansar, leker rollekar… Och att alla ska känna sig inbjudna i alla delar av rummet.

Det är klart att vissa aktiviteter lockar fler pojkar än flickor, och vice versa (just på grund av de traditionella mönster och roller som barnen bär med sig utifrån), men det är ju då vi träder in. Det är då vi bjuder in flickorna att delta i brottningen eller bollmatchen. Eller pojkarna att ta hand om de sjuka dockorna. Jag tänker nog att det stora bidraget vi kan ge är att vara lyhörda för barnens nyfikenhet och skapa en miljö av experimenterande. I det här fallet med könsroller och -mönster. Bejaka varje ansats då en pojke visar nyfikenhet på något ”flickigt” och igen vice versa. Att själva vara om inte ambivalenta i vår egen könsidentitet, så åtminstone lekfulla med den.

Äh, jag vet inte. Det är lite för lätt att göra genus till en för stor eller för liten fråga. Som Pappa Kim säger:

Det är förstås viktigt att vi har det här stycket inskrivet i läroplanen och det är viktigt att vi bär med oss en medvetenhet om vilka begränsningar av en människas utvecklingsmöjligheter könsroller och könsmönster kan innebära. Men vi måste också vara på vår vakt så vi inte tippar över vågskålen och skapar någon slags motsatsmiljö där vi tvingar in killarna i syhörnan och hetsar tjejerna att börja slåss med varandra, bara för att det ”motverkar traditionella könsmönster”.

Vi ska vara sakliga och allsidiga i den här frågan. Kanske är det inte svårare än att visa barnen att man inte behöver välja att vara ”pojkig” eller ”flickig” överhuvdtaget? Det räcker ju faktiskt – och är betydligt viktigare – att de kan se sig som individer. Med namn. Och en egen vilja, egna intressen.

Genus – och frågan om könsroller – handlar faktiskt väldigt mycket om jante. Hur man ska och inte ska vara. Att man inte får ha flätor i skägget om man är kille. Eller gilla Hello Kitty. Och att man inte kan ha Star Wars-tröja om man är tjej. Det är på den nivån det egentligen ligger. Att ingen har rätt att kritisera dig för vad du gillar eller vad du har på dig. Könet – genus – är egentligen inte mer än en dålig ursäkt för vuxnas sätt att bemöta och ställa krav på barns beteende. Vuxnas sätt att förmedla värderingar till barnen. Pojkar, vars stora mål i livet är att bli lika stora och starka som sina pappor. Flickor som leker frisör och vill bli sjuksköterskor när de blir stora. Det är jante.

”Du ska inte tro att du kan strunta i könet.”

Jo, det kan du. Och det är den uppmaningen jag lägger i Läroplanens text. ”Utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller.” Det finns inget genus. Du bestämmer själv vad du vill göra och bli. Se bara på mig. Jag är en skäggig dagisfröken!

%d bloggare gillar detta: