Archive for mars, 2012

12 mars 2012

Lösningsinriktat tänkande i kommunal praktik

Förra veckan fick vi köpa en hylla med lådor. Det är 24 lådor – en till varje barn – att förvara sina pyssel och projekt i. Det kändes bra, för tidigare har de fått använda gamla ruttna möbler med olika stora fack och det har inte känts som att barnen – vare sig de barn som fått ett fack, eftersom vi inte lyckats skrapa ihop tillräckligt många möbler med tillräckligt många fack, och de som blivit utan och fått – ja, ni vet de där bilderna på lärarlegitimationsansökningar i lådor på golvet – det är ungefär så det har funkat för en del av barnen och även om det i och för sig är en fin koppling till Skolverket (hej, hej!) så har alltså barnen har inte riktigt velat använda dem. Dessutom har de (möblerna och lådorna) fått rummet att kännas som en knarkarkvart. Så det var med ganska stor glädje vi tog emot beskedet att vi skulle få köpa hem den nya möbeln.

Så idag fick vi beskedet att varje avdelning i kommunen med omedelbar verkan måste skriva in fler barn så att antalet barn blir 21 (tjugoett) per avdelning. I hela kommunen. I snitt, alltså. För vår del innebär det lite mer, eftersom vi på vår förskola har fattat beslut om att sätta stopp vid 17 barn i småbarnsgrupperna. Det innebär att de två ”storbarnsavdelningarna” kommer att få två extra barn var, och småbarnsavdelningarna behåller sina gruppstorlekar. (Matten ser alltså ut som följer: 17+17+24+26/4=21)

De här nya barnen kommer inte att få någon av de nya, fina lådorna, eftersom det inte finns lådor så det räcker (hej igen, knarkarkvart!). De kommer inte att ha någonstans att hänga sina kläder, eftersom krokarna redan är slut (de räcker inte ens till de befintliga barnen – jag tror det är tre stycken som f.n. får dela krok med ett syskon eller hänga sina kläder på kroken där vi tidigare hängde såna där blå skoskydd). De nya barnen kommer inte att hinna bli en del av gruppen, eftersom de (enligt uppgift) kommer att försöka erbjudas plats så sent på terminen som möjligt. (Fråga mig inte varför. Det där känns som kommunalt politisk-ekonomiskt mumbo-jumbo.) Och få se… Ja, om inga vuxna sitter med barnen när vi äter, får det plats 22 barn vid de ordinarie borden. Så kan vi sätta fyra vid det runda bordet (bredvid knarklådorna). Då får alla plats. Utom personalen.

Inskolningar i slutet av vårterminen känns förresten som ett spännande koncept, det också. ”Kom in i gruppen lagom till semestern, så börjar vi om från scratch igen i augusti.” ”Kom in och hälsa på i vår femårsgrupp med 24 barn och tre fröknar som är slutkörda – fysiskt och mentalt – efter ett hundår och försök känna dig trygg med att lämna ditt barn ensamt där.” ”Kom in vår barngrupp med 24 barn, varav 21 kommer att sluta om ett par veckor för att börja i förskoleklass och försök lista ut vilka du bör försöka bli kompis med innan semestern.” Eller den här varianten, som är min favorit: ”Kom in i vår barngrupp och bli trygg lagom till semestern och börja sedan om på nytt i augusti när du fått plats på den förskola du egentligen ville gå på.”

Men vi har ju läst in oss på lösningsinriktad pedagogik den här terminen.

Ett sätt att lösa det här på är ju att låta halva gruppen vara ute, så kan den andra halvan använda deras krokar. Sedan byter man efter lunch – så att när grupp A ätit och gått ut, går grupp B in och äter och stannar sedan inne resten av dagen. Då löser man två av mina probleminriktade punkter ovan i ett svep. Hej hopp!

En annan lösning på ett problem som knappt antyds ovan är att säga upp kontorsytan för all adminstrativ personal och placera dem ute på förskolorna istället. Då ökar man personaltätheten utan att behöva vare sig anställa mer personal eller minska gruppstorlekarna. Och kontorsmaterialen går utmärkt att leka med. Kopieringspapper är t.ex. synonymt med ritpapper. Tejp är hårdvaluta på en av de andra avdelningarna. Och jag har hört att kommunens skolchef har en uppblåsbar krokodil liggande nånstans (han berättade om den när han som nytillträdd föreläste för all förskolepersonal om sin vision för kommunens skol- och förskoleverksamhet). Kan det rymmas mer potential i ett förslag? Tjosan! Och vi vill ha krokodilen!

En idé vi bollade på husmötet (det var då/där vi fick beskedet) var att istället för bara fyra barn, skriva in en sisådär tjugo-tjugofem barn (tydligen står det ”hundra barn” i kö för att få plats) och använda förskolepengen till att köpa ett stort partytält där de kan vara. Resten av pengarna blir ren vinst åt förskolan. Vi har en stor gård, så de skulle lätt få plats. Ka-tching! Och det räcker att fyra förskolor till nappar på idén, så har vi eliminerat kön också.

Nä, jag känner mig riktigt taggad, faktiskt. Nu går jag och lägger mig. Kanske drömmer jag fram fler geniala idéer om hur vi kan revolutionera den kommunala barn(om)sorgen?

Det känns som löneförhöjningen lurar runt hörnet.

Liksom våren.

11 mars 2012

Enigmat ”lösningsinriktad pedagogik” löst!

Det börjar med en besvikelse. Min recension av boken Lösningsinriktad Pedagogik på Goodreads finns inte. Jag måste ha glömt spara eller nåt. Den är borta. Har aldrig funnits. Och så vidare. Och jag som skrev så bra saker…

Nya friska tag, då!

Det som stör mig, om vi börjar i den änden, är att författarna mörkar det faktum att den lösningsinriktade pedagogik de beskriver har utvecklats (av dem) på en skola som ”vänder sig till elever i grundskolan som har ett extra stort behov av stöttning, speciellt utformad pedagogik och social träning”, vilket man förtydligar med parentesen ”(Aspergers syndrom, ADHD, Tourette, OCD mm)”. Det ska väl inte ha någon betydelse ur pedagogisk-ideologisk synvinkel – alla elever har särskilda behov heter det ju, och det skriver man även i boken – men jag känner mig ändå lite lurad, som trodde att Mellansjö skola i Täby var en ”vanlig” skola.

Jag var därför inte lite imponerad när jag läste om elever som klev in genom fönster eller inte behärskade gängse sociala beteenden, och som bemöttes såpass lösningsinriktat som det beskrevs. Jag tänkte att ”jösses, här var man på hugget” när jag såg framför mig slöjdläraren bemöta tokigheterna med stoiskt lugn och lösningsinriktad pedagogik. Och jag tänkte att det här kan nog vara nyttigt för skolan att ta del av. Det normkritiska. Och jag tänkte att det var nyttiga påminnelser för mig själv, trots att förskolan – vågar jag påstå att det sker av tradition? Att vi utgår från ett lösningsinriktat synsätt i vårt arbete. I vår verksamhet.

Och det är det ju. Och så förblir, även om min bild av skolan i boken inte stämde överens med verkligheten.

Styrkan i denna, min tredje och sista läsning, ligger i kapitlet om handlingsprogram och pedagogiska kartläggningar. Kanske för att det är dags att köra igång vårens utvecklingssamtal och förbereda överlämningssamtal till förskoleklass. Det var några praktiska pointers att använda som stöd i att strukturera upp samtalen och arbetet inför dessa. Kartläggningens sju punkter (sid. 145 för er som har boken framme) kan med fördel användas som mall inför utvecklingssamtalen. (Ska ta upp det med Ulla imorgon, tror jag.) Det och det om föräldrakontakt/-samverkan. Där finns det material att plocka från.

Annars säger jag som jag redan gjort om boken: Bra påminnelser om något vi redan gör, men som vi alltid kan göra bättre.

%d bloggare gillar detta: