Archive for ‘Uncategorized’

22 april 2014

Karriärvägen 30D

För cirka tre veckor sedan fick jag ett mail från kommunens intressepool – den där det läggs ut lediga tjänster internt innan de hamnar i offentlighetens ljus och kreti & pleti kan söka dem. Det var en tjänst där i stort sett allt jag letade efter (utan att jag kanske visste det) serverades som i en liten buffé. Självklart sökte jag tjänsten, erbjöds den efter en kort intervju veckan därpå och tackade förstås ja efter ett par dagars betänketid som jag egentligen inte behövde. Två veckor senare – d.v.s. idag – tillträder jag som förskollärare på en nystartad (de första barnen kommer den 5 maj) förskola. Och allt är förstås både roligt och spännande. Jag ska dock försöka bespara er detaljerna, eftersom jag har tänkt skriva om något helt annat.

Två veckor innan jag slutade meddelade jag mina kollegor och min chef (som jag dock redan förvarnat i samband med att jag sökte tjänsten) och veckan därpå meddelade jag barnen och föräldrarna. Det var då fyra dagar kvar innan jag slutade. Mitt i terminen, lagom till påsklovet. Att det gick fort berodde på att uppstarten av den nya förskolan hade hög prioritet, p.g.a. lång barnomsorgskö i kombination med kommunens platsgaranti och försenade förskolebyggen.

Nåväl. Flytten, även om den gick väldigt fort, är onekligen en skjuts i min karriär. Jag har givits ett stort förtroende från nyckelpersoner på skolkontoret och i vissa avseenden räddar jag dem också ur en smått prekär situation (jag hänvisar än en gång till ärendets höga prioritet). Jag har visat mig tjänstvillig, driven, ambitiös… Listan av självhävdelse kan göras längre, men jag har min blygsamhet att vårda.

Bra för min karriär. Men hur gick det för barnen? Hur bra var det här för deras karriärer? Mitt i terminen, med kortast möjliga varsel, ersätts jag nu av en vikarie fram till sommaren. Till hösten anställs en ny förskollärare – kanske. Det beror på barnantalet (d.v.s. ekonomin) och andra faktorer. Arbetslaget har decimerats med en tredjedel och först till hösten kan mina gamla kollegor förvänta sig att börja bygga upp det nya arbetslaget med en ny kollega. Barngruppen har förlorat en tredjedel av de trygga vuxna de haft att tillgå. Många har kanske inte hunnit bearbeta förändringen ännu och kanske kan man t.o.m. (och fast det nästan känns förmätet) tala om en sorgeperiod. Och har de barn som saknar svenska språket ens förstått att jag inte kommer tillbaka mer?

Nåja. Det är barn. De kommer över det. Går vidare. Men hur bra är det att byta vuxna hela tiden? Vad gör det för kontinuiteten? Tryggheten? Relationerna till vuxna och det institutionella? Anknytningen?

Karriärvägen är de vuxnas väg. I alla fall så länge den bara är möjlig att gå genom att fysiskt förflytta sig från en plats till en annan. Eller genom att byta arbetsuppgifter – t.ex. handleda kollegorna istället för barnen.

Karriärvägen är de vuxnas väg. På sikt gynnas förstås andra barn. Men inte de som är här och nu (d.v.s. där och då).

Karriärvägen är #jagförst, istället för #barnenförst eller ens #skolanförst.

Karriärvägen är nog bra för din utveckling som pedagog. Glöm bara inte att stanna till alltsomoftast. Och lukta på blommorna. Annars går du den i onödan.

Annonser
Etiketter:
17 mars 2013

Vad ska vi med skolan till? #fskchatt

Veckans diskussionsämne på #fskchatt lyder i sin helhet ”Ur ett förskoleperspektiv – vad ska vi med skolan till?” och för tydlighets skull definieras även skolan som ”hela skolsystemet, fsk, sk, frit, gy”.

Jag ser direkt två parallella rörelser. Förskolan har sin naturliga förlängning i fritidshemmet – som nybliven förskoleklassförälder är det faktiskt främst fritidsfröknarna jag sätter min tillit till. Det är verksamheten efter ”skoldagen” som har det innehåll jag lägger störst vikt vid. Hur förvaltar ni arvet, vill jag fråga pedagogerna när jag hämtar min dotter på eftermiddagen. Det är intressant och relevant för mig som förskollärare, men också som förälder.

Den ”lekskola” som förekommer i förskoleklassen ser jag mer som ett träningsläger inför grundskolan. Öva att räcka upp handen, jobba i en bok, kika på läsning, skrivning och räkning. Det görs förvisso lustfyllt och min dotter är supertaggad inför hösten och att börja i ettan (även om det innebär att det blir skola även på fredagar). Och desto mindre skollikt, desto nöjdare är den skäggige pappan.

Jag försöker att inte polarisera vårt förhållande. Men jag vrider och vänder och kan ändå inte hitta en gemensam kärna. Vi har två agendor. Parallella. Och förskolans röda tråd löper inte in i skolan. Den fortsätter till fritidshemmet och senare till fritidsgården och därefter de ideella rörelserna. Musiklivet, amatörteatrarna, fotoklubbarna, jaktlagen, sport- och fritidssektorn… Allt det där som jobbar med att utveckla, snarare än utbilda. Som får människor att växa på insidan.

Missförstå mig rätt. Jag känner en viss stolthet över att vara en del av skolväsendet. Det är ett erkännande av att vårt parallella spår är viktigt. Att det har betydelse för skolspåret. Trygga barn blir lärande elever. Det förstod skolan och släppte in oss i gemenskapen. Men förståelse är inte alltid detsamma som insikt. Vilket inte minst de senaste årens folkpartistiska skolpolitik visat, med sitt ensidiga fokus på skolspåret. Förskolan ska bli mer skola för varje revidering av läroplanen eller nytt utspel från utbildningsministeriet.

Så frågan kvarstår. Vad ska vi med skolan till? Och hur värjer vi oss mot skolifieringen?

Kanske blir det nästa fråga på agendan? 😉

Etiketter:
15 september 2012

Sympathy for NPF

Jodå. Tiderna förändras. Det väl tolv år sedan Stefan Sundström spelade in den här låten, och då var det MBD och DAMP som gällde. Och idag är ADHD och AS mer eller mindre på väg ut till förmån för paraplybegreppet NPF.

Fick en tweet om en artikel i Wall Street Journal om ADHD-medicinering. Ur ett nordamerikanskt perspektiv vrids och vänds det på frågan om man övermedicinerar för sagda NPF-variant och en aspekt som nämns är risken för att det blir en enkel lösning på ett mer komplicerat problem:

”Many other problems, such as learning disabilities, anxiety, sleep apnea and child abuse, or a child being gifted, can cause symptoms that may be misdiagnosed as ADHD. Too often practitioners don’t take the time needed to make that distinction.” -Sanford Newmark, ur artikeln i WSJ.

Det jag tänker på är hur förskolan alltmer verkar luta sig mot diagnoser eller diagnosliknande bedömningar som ett sätt att försöka tvinga fram den egentligen lagstadgade rätt till stöd som finns för att kunna erbjuda varje barn en likvärdig förskola. Eller ens det. Stora barngrupper är stökigare barngrupper är svårare barngrupper är barngrupper med barn som visar upp NPF-problematik. Med andra ord, ”many other problems” definieras som NPF för att de som är satta att lösa problemen skall ha en möjlighet att lösa dem. Nu blev jag gnällig, så vi stoppar här och gör en nystart.

Att definiera förskolans svårigheter att anpassa verksamheten till varje barn som ett funktionshinder hos det enskilda barnet har sina logiska och förståeliga orsaker. Det innebär dock inte att det är rätt och riktigt. Tvärtom står det i direkt opposition till vårt uppdrag och till det miljörelativa handikappbegreppet. Ändå sker det, och jag misstänker att det blir vanligare.

Förskolans lärandeuppdrag har förtydligats i etapper sedan 1998, och då många kommuner fortfarande inte upptäckt att det tåget är i rörelse innebär redan detta att pressen på oss som arbetar i förskolan har ökat. Att barngrupperna därtill ökat i takt med det här förtydligandet har inte heller varit betydelselöst. Och därför tummar vi – medvetet och omedvetet – på principen om att förskolan är till för barnen istället för tvärtom. Plötsligt har vi skapat en mall för hur vi behöver ha det för att verksamheten (lärandeuppdraget) skall fungera och då gäller det för barnen att passa in i den.

Att jag har träffat kollegor som på allvar hävdat att barnen på deras avdelning är för små, borde vara en varningssignal som ringer högt nog för att nå skolnämnden. Att barn som tidigare varit ”vanliga barn” plötsligt förvandlas till barn i behov av särskilt stöd och man kallar in logopeder, BUP, BVC, specialpedagog m.m. borde även det väcka någon form av reaktioner uppåt i hierarkin. Är det verkligen barnen det handlar om? Eller är allt detta symtom på en miljö som inte längre går att anpassa, ens för normalavvikande barn? Jag är övertygad om att de kollegor jag skriver om i början av stycket inte på något sätt är dåliga pedagoger. Däremot sitter de i en sits där deras ansträngningar inte längre räcker till. Vem som helst kan framstå som dålig när man misslyckas. Kruxet är att i vår bransch blir konsekvenserna så mycket större.

Förskolan – i kontrast till skolan – är av tradition en plats där barn i gränslandet till det där NPF kan fungera väldigt bra. Så bra att det kanske inte ens märks att barnet i fråga ”har” ett funktionshinder. Så länge man inte skadar andra eller sig själv är det inte intressant huruvida det finns en fysisk eller psykisk förklaringsmodell att luta sig emot. Kanske inte ens då, om det går att anpassa miljön tillräckligt mycket. Jag skulle vilja påstå att det är en tradition vi är på väg att lämna bakom oss helt och hållet.

”Hör du vad han viskar
Har du barnasinnet kvar

Att vara fri som fågeln och göra som man vill
Som Pippi Långstrump kan man va, som en Samba i April
Och Lasse måste inte få uniform för att bli man
Han kan sätta sej bland blommorna som tjuren Ferdinand
Och om expertisen gnäller då om Damp och MBD
Om några år så har dom fel så –
Skit i det” -Stefan Sundström, Sympathy for MBD

Den där sista versen kunde gott skrivas in i LPFö.

09 april 2012

Miljö och handikapp

Jag lovade att skriva något om det miljörelativa handikappbegreppet i anknytning till mina pågående funderingar om förhållandet mellan å ena sidan gruppstorlekar och personaltäthet och å andra sidan särskilda behov.

Min grundtes är att ju större gruppen är, desto högre blir andelen barn i behov av stöd.

När jag skrev om detta häromveckan, påpekade Maths mycket riktigt att jag var otydlig kring just den biten. Jag menar alltså inte att träffbilden blir större och att risken ökar för att ett funktionshindrat barn hamnar i gruppen (även om det förstås också är ett rimligt antagande). Det jag menar är alltså att varje barn som tillkommer i en grupp påverkar miljön i gruppen på ett sätt som i sin tur sänker ribban för vad som krävs för att särskilda behov skall uppstå. Det blir rörigare, helt enkelt. Och alla har vi olika trösklar för hur rörigt vi kan ha det omkring oss innan det påverkar oss negativt.

Det är när vi inte längre kan fungera normalt p.g.a. röran omkring oss som behovet av stöd uppstår. Det är precis samma sak för barn som för vuxna.

Min fru får ”mental krupp” och kan inte göra någonting konstruktivt när jag lyssnar på hårdrock i vardagsrummet. Det är ett särskilt behov.
Jag får ”mental krupp” och kan inte blogga när min fru står och läser vad jag skriver över axeln på mig. Det är också ett särskilt behov.

Det behöver inte handla om ADD eller NPF. Man behöver inte sitta i rullstol eller ha en CP-skada. Ett behov av stöd i en barngrupp eller skolklass är ett resultat av att det är för ”rörigt”. Det är tröskeln som är olika hög, och alla har vi en tröskel.

Det miljörelativa handikappbegreppet säger precis detta. Att det är miljön som avgör höjden på tröskeln, samt att ansvaret för att tröskeln inte blir för låg ligger hos den/de som skapar miljön.

Det är alltså mitt ansvar att hålla volymen på en för min fru tolererbar nivå, liksom det är min frus ansvar att inte hänga över min axel precis när jag skriver detta. Allt enligt det miljörelativa handikappbegreppets logik. Allt för att minska andelen särskilda behov i vårt hem.

Det jag kommer att klura på i några framtida inlägg är om det går att – med avstamp i det miljörelativa handikappbegreppet – ta fram en generell modell för förhållandet mellan gruppstorlek (miljö) och särskilda behov (handikapp).

En första fråga blir om man kan utgå från att andelen barn i behov av stöd (BBS) är 0% i en åldersblandad grupp med 15 barn och 3 pedagoger? Jag tänker mig då att de befintliga behov som existerar är hanterbara i vardagen och inte kräver extra insatser i form av enskild träning, handledning av specialpedagog eller liknande.

Vad säger ni?

13 december 2011

Föräldramotverkan

Jag har många gånger funderat på den här balansakten mellan att vara en pedagogisk verksamhet för små barn och en serviceinrättning där föräldrarna lämnar in sina telningar för att de ska kunna jobba. Men det senaste dygnet eller två har faktiskt visat sig vara lite av en ögonöppnare vad beträffar just detta.

Det är luciatider och i lokalpressen skrivs det om förskolor i kommunen där det råder fotoförbud vid luciafirandet. Anledningen till detta är bland annat det ökade antalet barn som lever under hot (och har skyddad identitet). Dessa barn bör förstås i den mån det är möjligt hållas ”ur bild” så att säga. Säger väl sig självt, dessutom?

Andra föräldrar känner förstås irritation och besvikelse över detta, eftersom det är en ganska stor händelse i ett litet barns liv. Vem vill inte dokumentera sitt barns luciafirande? Men nu är det så, och det får man väl acceptera. Eller?

Nej. Andra barns trygghet är inget alls värt i relation till en förälders rättighet att fotografera sitt barn i luciatåget på dagis, kan man utläsa av kommentarerna till artikeln. Och tyvärr stannar resonemanget där. Det är mina rättigheter, mitt barn och resten skiter jag högaktningsfullt i. Lever man med skyddad identitet får man banne sig stanna hemma när det är luciafirande på dagis.

Men för vem är förskolan till?

Inbakat i de här kommentarerna är den oreflekterade uppfattningen att förskolan är en serviceinstitution till sista pepparkakan. Det vi gör, oavsett om det handlar om barnens lärande, utveckling eller allmänna stimulans, gör vi för/åt föräldrarna. Och när vi har luciatåg ses det som självklart att det är föräldrarnas önskemål som skall gälla. Och vill föräldrarna fotografera är det bara att gilla läget eller stanna hemma.

(Jag försöker skriva om det här inlägget i lugn samtalston efter att först ha skrivit det i stark affekt, men jag känner att den fortfarande ligger och lurar bakom hörnet…)

Men förskolans fokus skall vara på barnen. Inte föräldrarna.

Vår målsättning (med t.ex. ett luciafirande, men egentligen med allt vi gör) måste vara att varje inskrivet barn skall kunna vara med, oavsett. Vi har t.ex. muslimska barn med, vilket är möjligt eftersom fokus ligger på tradition och kulturarv istället för religion. Och vi har med de barn som lever med skyddad identitet, vilket är möjligt eftersom vi har fotoförbud.

Eller. Skulle kunna vara möjligt måste jag nog skriva. För det hänger helt och hållet på om de andra barnens föräldrar respekterar fotoförbudet eller ej. Och enligt kommentarerna till artikeln skedde nog inte så på kommentatorernas förskolor den här gången. Ingen som helst hänsyn tas till någon eller något utanför familjesfären. Rätten att fotografera sitt eget barn förs fram som en fasad för den egna bristen på empati och respekt. På bekostnad av de redan utsatta. Och den inställningen äcklar mig så oerhört!

Men, som jag redan har sagt. Förskolan är till för barnen, inte deras föräldrar. Så även våra luciatåg. I alla fall om man hårddrar det – och det verkar tyvärr behövas. Och när föräldrar saboterar förskolans verksamhet förverkar de på något sätt sin rätt att vara delaktiga vid den här typen av tillfällen.

Som förskollärare (och person) känner jag ett behov av att värna de svaga(ste)s rättigheter. I det här fallet barn som lever under skyddad identitet. De har rätt att delta i förskolans alla aktiviteter. Och det skall vara roligt, tryggt och lärorikt. Om det – för att kunna vara det – innebär att låsa vissa föräldrar ute från sina egna barns luciatåg, så är jag beredd att göra det.

Och efter att ha följt diskussionen efter artikeln jag hänvisar till, skulle jag dessutom göra det med ett leende.

Etiketter:
12 maj 2011

Skäggig dagisfröken i behov av särskilt stöd

Barn som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling ska ges det stöd som deras speciella behov kräver.

Om det genom uppgifter från förskolans personal, ett barn eller ett barns vårdnadshavare eller på annat sätt framkommer att ett barn är i behov av särskilt stöd, ska förskolechefen se till att barnet ges sådant stöd. Barnets vårdnadshavare ska ges möjlighet att delta vid utformningen av de särskilda stödinsatserna.

Hur svårt kan det vara? Ovanstående är taget direkt ur skollagen (8 kap. 9§) och är – i den egenskapen – inget man borde kunna slingra sig ur, tumma på eller rent ut sagt skita i. Ändå sker det så ofta att det är vardagsmat. Ett annat klipp:

Den pedagogiska verksamheten ska anpassas till alla barn i förskolan. Barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd än andra ska få detta stöd utformat med hänsyn till egna behov och förutsättningar.

Förskolans läroplan (från vilket detta är plockat) förtydligar detta med att förskolechefen har ett särskilt ansvar för att ”verksamheten utformas så att barn får det särskilda stöd och den hjälp och de utmaningar de behöver”.

Jag känner till ett fall där arbetslaget, specialpedagogen, förskolechefen, föräldrarna, distriktsläkaren och habiliteringen samtliga är överens om att ett visst barn är i stort behov av särskilt stöd. Ändå utgår inget specifikt stöd till barnet ifråga, utan arbetslaget förväntas lösa situationen med redan befintliga resurser.

Jag vet också att arbetslaget anser att situationen inte går att lösa utan att andra, likartade situationer uppstår i andra delar av barngruppen. Att det inte handlar om att sänka kraven på sig själva, utan om att i bästa fall stödja ett barn genom att dra bort mattan under fötterna på ett annat barn.

Varför då inget stöd?

Finns inga pengar. Säger specialpedagogen. Säger förskolechefen. Säger kommunen.

Det här handlar om en organisation designad för att läcka ut så lite pengar som möjligt från kassakistan till verksamheterna. Det är inget olyckligt fall av att ramla mellan stolarna. Det fungerar precis som det är tänkt.

En skäggig dagisfröken trollar med knäna och vips! har han slagit knut på sig själv. Det är den slutgiltiga lösningen.

30 april 2011

Korten på bordet

Äntligen förklarar Zoran Alagic sin utgångspunkt i förskolefrågan och äntligen får jag en chans att testa det här med att stoppa in tweets i ett blogginlägg (tack, Mats):

02 oktober 2010

Rapport från ett alternativt universum

Ibland testar jag gränserna för vad som är möjligt genom att t.ex. skriva sådana här inlägg och skicka dem lite varstans i cyberuniversum och se om de ger några reaktioner…

16 juni 2010

Nystart

Imorgon börjar jag jobba igen efter ett års pappaledighet. Ny förskola, nya kollegor, ny rektor, nya barn…

Varför inte göra ett nytt försök med den här bloggen också?

11 augusti 2009

Varför det är så tyst

Min avdelning är nedlagd.

Mitt arbetslag är splittrat.

Min rektor har gått i pension.

Jag är föräldraledig.

%d bloggare gillar detta: