Archive for februari, 2012

20 februari 2012

Hej, relationspedagogik!

Vi jobbar fortfarande med boken Lösningsinriktad pedagogik och läser inför nästa arbetsplatsträff kapitlen tre och fyra. Det handlar om förhållningssätt och samtalsmetodik.

Det förstnämnda handlar om relationspedagogik, respekt, positiv återkoppling samt fokus på kompetens, förmågor och den positiva förändringen. Självklarheter, alltså. Precis som vid förra läsningen. Med skillnaden att där jag då var problembaserad i mitt angreppsätt, är jag nu såpass lösningsinriktad att jag anser mig göra allt det här redan. Efter förmåga och möjlighet, men dock.

Kanske är det tydligare för oss som arbetar med barn (till skillnad från elever i en elevbaserad kontext) hur förhållningssättet inte bara underlättar en inlärningssituation i den mån man kan hitta sådana i förskolan, utan lägger grunden till hela vårt arbete?

Förskolan skall enligt läroplanen bland annat vara en trygg plats. Det kan den bara bli om vårt förhållningssätt till barn (och föräldrar) möjliggör en god relation, oss emellan.

Avsnittet om samtalsmetodik ger många handfasta förslag på hur man kan gå till väga för att leda in barn och vuxna på den lösningsinriktade vägen, även om bokens fokus på skolelever – och därtill inte genomsnittselever heller – gör att jag måste försöka tänka om för att applicera det på min situation i förskolan. Andemeningen går dock fram tydligt (den lösningsinriktade, relationella andemeningen) ändå.

Jag har redan länkat till Christermagisters inlägg om relationspedagogik i det här inlägget, så det gör jag inte igen. Men det slår mig när jag skriver detta att hans tankar om relationens betydelse för, ja, rubbet, sammanfaller mycket väl med det de två specialpedagogerna skriver i den här boken.

Lite lätt reviderad kunde den nästan bli en manual i relationspedagogik.

Annonser
07 februari 2012

Undantagstillstånd och etik

En av mina VFU-studenter skall ta med sig en etisk frågeställning från verkligheten till högskolan (tur för henne att hon inte VFU’ar på en övningsskola!) och jag passar förstås på att passa över en av de puckar jag själv brukar bolla med.

Vi är fyra avdelningar på min förskola. Ibland händer det att någon av oss som arbetar blir sjuk och då händer det även att vi inte får tag på någon vikarie, eftersom kommunens vikariesystem är så sinnessjukt konstruerat att det bara undantagsvis innehåller några vikarier. I sådana fall samarbetar vi mellan avdelningarna för att lösa personalbristen på annat sätt. Och det är då mitt etiska dilemma sätter fart.

Samarbete är bra. Jag tycker att ett positivt arbetsklimat bl.a. skall innehålla en vilja i kollegiet att se och stötta varandra. Och om en avdelning plötsligt får decimerad personalstyrka ser jag det som självklart att övriga avdelningar gör en insats för att stötta den kvarvarande personalen. Men, till vilket pris sker detta?

Den enkla modellen innebär att en person från en annan avdelning kommer in och ersätter den frånvarande kollegan.
Den andra, lite bökigare modellen innebär att man flyttar över barn från den drabbade avdelningen till övriga avdelningar.

Det är det här jag inte gillar. För hur vi än gör känns det bara som att vi flyttar eller sprider ut problemet istället för att lösa det. Inte för att vi kanske kan lösa det, men intrycket är att vi gör de här sakerna för att – på ett mikroplan, i alla fall – just lösa det. I alla fall för stunden.

Den enkla modellen innebär ju bara att man flyttar personalbristen till en annan avdelning, som i teorin är den avdelning som drabbas minst av det. Men i praktiken är det sällan så att man kan värdera kostnaden av personalbrist olika. Antingen har man tillräckligt med personal, eller så har man det inte. (Ett undantag till den regeln kan eventuellt vara om det saknas fler än en person på en och samma avdelning och man ”jämnar ut” det över avdelningarna.) Den drabbade avdelningen – oavsett om det är den med sjuk eller utlånad personal – måste lägga om sin planerade verksamhet i större eller mindre grad, vilket förstås drabbar barnen. (Ogilla!)

Den andra, lite bökigare modellen med att pytsa ut barn innebär även den en omläggning av verksamheten – men istället för att drabba en avdelning, påverkar det avdelningen med sjuk personal, samt alla avdelningar som tar emot barn. Än en gång påverkas verksamheten, eftersom de nyanlända barnen både utökar gruppstorleken och förändrar sammansättningen. Oavsett förändringens storlek, drabbas barnen. Och kanske främst de flyttade barnen. (Ogilla!)

Jag är införstådd med att det handlar om ett tillfällig lösning. Ett undantagstillstånd. Och jag ser inga alternativa handlingssätt – förutom att den drabbade avdelningen offrar livet för de andra avdelningarna i nåt slags martyrskap.

Men bara för att jag i viss mån accepterar tingens ordning, betyder det inte att jag gillar dem. Och det vore spännande att få veta om någon av modellerna känns ”bättre” än den andra.

Min student återkommer väl med ett referat av diskussionen i nästa vecka nån gång. Tills dess vore det skoj att få ta del av era tankar kring detta. Kanske har ni t.o.m. ett tredje och fjärde alternativ?

Etiketter:
%d bloggare gillar detta: