Archive for april, 2011

30 april 2011

Korten på bordet

Äntligen förklarar Zoran Alagic sin utgångspunkt i förskolefrågan och äntligen får jag en chans att testa det här med att stoppa in tweets i ett blogginlägg (tack, Mats):

19 april 2011

Hur man förvandlar 15 till 21

Läroplanen framhåller att barngruppen ska ses som en viktig del i barns utveckling och lärande. För att en grupp ska fungera positivt måste dock vissa förutsättningar vara uppfyllda. Till det viktigaste hör att gruppen har en lämplig sammansättning och storlek. Dessa krav ställs också i skollagen. Vad som är ”lämpligt” ska sättas i relation till förskolans uppdrag.

Så börjar avsnittet om gruppstorlekar i Skolverkets allmänna råd för kvalitet i förskolan. Det fortsätter med en förhandsnyansering – i Internetsammanhang känt som en disclaimer – där man gör klart att det inte finns några ”belägg för att det skulle finnas någon gruppstorlek eller personaltäthet som är den optimala i alla sammanhang” och att ”förutsättningarna varierar från grupp till grupp och från tid till annan”, samt att ”en gruppstorlek eller personaltäthet som är lagom i en förskola behöver inte vara det i en annan.”

Det stämmer förstås. Men man kan i samma andetag hävda att alla bananer inte är gula och att man kan köra bil även om man inte har körkort.

Det är sant, men är det relevant?

Frågan om den optimala barngruppsstorleken handlar inte om ett barnantal som innebär att alla eventuella resursbehov som kan tänkas uppstå går att lösa i gruppen med befintlig personal. Det handlar om att hitta ett gemensamt golv att stå på och utgå från när man tittar på sin, för läsåret/terminen/månaden/veckan/dagen, aktuella barngrupp med allt vad den kan erbjuda i form av utmaningar.

En kunskapsöversikt som Skolverket tagit fram (2001 a) visar dock att riktmärket för en gruppstorlek om ca 15 barn [på tre heltidstjänster – min anm.] är att föredra, för att barnen ska utvecklas på ett optimalt sätt. Man lyfter även fram att de yngsta barnen och barn i behov av särskilt stöd har behov av att ingå i mindre grupper än så för att få sina behov tillgodosedda.

Där har vi det! Golvet! Klipp ut och sätt upp i hallen, personalrummet och lägg en lapp i varje barns fack. (Bra idé! Det ska jag fanimej göra redan i eftermiddag…)

Femton barn/grupp ”för att barnen ska utvecklas på ett optimalt sätt”. Eller, för att tala klarspråk, ”för att kunna följa läroplanen”. Varje barn utöver detta är ett krokben framför mina fötter, utsträckt av den person – den fysiska person – som fattar beslutet att släppa in barnet i fråga i gruppen.

Än en gång är jag som enskild förskollärare personligen ansvarig – för att inte vara tillräckligt tydlig och konsekvent när jag försöker säga ”nej”. För att tillåta (under mumlade protester) 21 barn i gruppen.

Men ansvaret är förstås kollektivt. Föräldrar bär också ansvar – för att tillåta kommunen att placera deras barn i för stora grupper. Chefer för att på olika sätt pressa personalen att ta emot för många barn. Politiker och huvudmän för att nonchalera Skolverket och de många statliga styrdokument som existerar. Och förstås berörda statliga myndigheter för att inte ställa tydligare (och hårdare) krav på huvudmännen.

Skolverkets skrift fortsätter med att rada upp en mängd faktorer som kan påverka förutsättningarna (och vilken gruppstorlek som kan anses lämplig):

– barnens ålder och kön
– behov av särskilt stöd
– andelen barn med annat modersmål än svenska
– kontinuiteten i barn- och personalgrupp
– personalens kompetens
– lokalernas och utemiljöns beskaffenhet
– upptagningsområdets sociala karaktär
– barnens närvarotider

Viktigt att komma ihåg när man talar om dessa faktorer är dock att taket fortfarande enligt Skolverket är 15 barn och tre heltidsanställda/grupp, och att beroende på hur dessa faktorer ser ut kan gruppen bli mindre eller personaltätheten högre.

I teorin blir inte grupperna större än såhär.

I praktiken är de flesta grupper större än såhär.

Varför?

Enkelt. För att kommunerna/huvudmännen inte är skyldiga att följa råden.

De är ju bara råd.

Och på det sättet kan man förvandla 15 till 21.

18 april 2011

”Det finns inget tak”

”Det finns inget tak,” sade han och fortsatte, som om det var en förklaring eller kanske en ursäkt: ”Det är en politisk fråga.”

Det finns en nedre gräns. Ett minimiantal barn som måste vara inskrivna för att ekonomin skall gå runt. Betala för lokaler och personal och sånt. Men det finns inget tak. Och det är redan där ett moment 22.

För varje barn utöver minimiantalet rinner det till lite mer pengar till verksamheten. Men för varje barn utöver minimiantalet ökar behovet av mer personal. Och eftersom varje ny personal kostar mer än ett barn, måste det till ännu fler barn för att bekosta den nya personalen, vilket ökar behovet av ännu mer personal. Och så vidare.

Det finns inget tak.

Och det mest tragiska i det hela är att redan minimiantalet oftast är högre än vad som anses optimalt ur lärandesynpunkt enligt Skolverket…

Detta i en förskolevärld med en reviderad läroplan med förtydligat fokus på barnens lärande. Med en ny skollag där förskolan formellt lyfts fram som en del i skolväsendet. I ett politiskt och medialt klimat som å det skarpaste framhäver lärande och kunskaper som skolväsendets huvudsakliga uppgift.

I denna värld letar jag en strid att utkämpa. Men vad skall jag kämpa för?

Mindre grupper? Inte med det höga minimiantalet – det blir ju som att kämpa för för stora grupper.
Högre måluppfyllelse? I en struktur som motverkar lärande är en sådan kamp lönlös, eller i alla fall främst symbolisk.

Nej, jag vet inte. Jag blir mest förbannad, trött och uppgiven.

Det verkar förresten inte finnas något tak för det heller.

Etiketter:
15 april 2011

Pudlarnas sammansvärjning

Jag har lyssnat på reportageserien Förskolan – omsorg eller förvaring? och blivit mer förbannad för varje halvtimmesinslag.

Det är förstås inget nytt under solen. Alla, och jag menar alla, inser problematiken och riskerna med de redan nu stora barngrupperna i förskolan. Alla förstår att det är skadligt och många ser både de kort- och långsiktiga konsekvenserna av att låta barn vistas i de här miljöerna. Alla säger sig vilja se en förändring.

Men där tar det stopp.

De mest våghalsiga ger sig på att komma med mildrande beskrivningar för att ge intrycket att det nog inte är så farligt som det kan låta i debatten. Men ingen, och jag menar ingen, är beredd att på allvar börja göra något för att få ner barnantalet i grupperna. Inte ens barnens egna föräldrar eller vi som arbetar i förskolan.

De som vet hur det ser ut slätar över det på olika sätt. Man kan tala om personalens pedagogiska ambitioner eller organisationens kompensatoriska betydelse – sak samma. Det man menar är att ”jag vill inte ta i den här frågan, ens med tång”.

De som kan göra något åt det skyller på andra/annat. Det är inte min sak att detaljstyra verksamheten. Ibland fungerar en barngrupp med mer än 15 barn riktigt bra, ibland är 12 barn för mycket. Dåliga pedagoger kan vara en faktor, liksom antalet barn i behov av särskilt stöd.

Ingen av de som kan och skall, tar sitt ansvar. Och jag upprepar att det även gäller barnens föräldrar och personalen på förskolorna.

Vi ger vårt tysta medgivande genom att acceptera tingens ordning och insikten om detta slår ner i mig som en smärre bomb.

Jag blir upprörd och kan inte tänka klart. Får tankar som blixtnedslag om revolutioner och protester. Om att sätta ned foten och inte lyfta den igen, bara för att insändaren publicerades eller chefen uttrycker sitt deltagande över de stora barngrupperna. Inte acceptera annat än en förändring.

Sista ordet har inte sagts i den här frågan.

UPPDATERING: Jag är ouppmärksam. Därför är det inte förrän nu jag upptäcker och länkar till Maths samlande inlägg om stora barngrupper. Det bekräftar den dystra bild jag redan ser framför mig.

Etiketter:
%d bloggare gillar detta: