För cirka tre veckor sedan fick jag ett mail från kommunens intressepool – den där det läggs ut lediga tjänster internt innan de hamnar i offentlighetens ljus och kreti & pleti kan söka dem. Det var en tjänst där i stort sett allt jag letade efter (utan att jag kanske visste det) serverades som i en liten buffé. Självklart sökte jag tjänsten, erbjöds den efter en kort intervju veckan därpå och tackade förstås ja efter ett par dagars betänketid som jag egentligen inte behövde. Två veckor senare – d.v.s. idag – tillträder jag som förskollärare på en nystartad (de första barnen kommer den 5 maj) förskola. Och allt är förstås både roligt och spännande. Jag ska dock försöka bespara er detaljerna, eftersom jag har tänkt skriva om något helt annat.
Två veckor innan jag slutade meddelade jag mina kollegor och min chef (som jag dock redan förvarnat i samband med att jag sökte tjänsten) och veckan därpå meddelade jag barnen och föräldrarna. Det var då fyra dagar kvar innan jag slutade. Mitt i terminen, lagom till påsklovet. Att det gick fort berodde på att uppstarten av den nya förskolan hade hög prioritet, p.g.a. lång barnomsorgskö i kombination med kommunens platsgaranti och försenade förskolebyggen.
Nåväl. Flytten, även om den gick väldigt fort, är onekligen en skjuts i min karriär. Jag har givits ett stort förtroende från nyckelpersoner på skolkontoret och i vissa avseenden räddar jag dem också ur en smått prekär situation (jag hänvisar än en gång till ärendets höga prioritet). Jag har visat mig tjänstvillig, driven, ambitiös… Listan av självhävdelse kan göras längre, men jag har min blygsamhet att vårda.
Bra för min karriär. Men hur gick det för barnen? Hur bra var det här för deras karriärer? Mitt i terminen, med kortast möjliga varsel, ersätts jag nu av en vikarie fram till sommaren. Till hösten anställs en ny förskollärare – kanske. Det beror på barnantalet (d.v.s. ekonomin) och andra faktorer. Arbetslaget har decimerats med en tredjedel och först till hösten kan mina gamla kollegor förvänta sig att börja bygga upp det nya arbetslaget med en ny kollega. Barngruppen har förlorat en tredjedel av de trygga vuxna de haft att tillgå. Många har kanske inte hunnit bearbeta förändringen ännu och kanske kan man t.o.m. (och fast det nästan känns förmätet) tala om en sorgeperiod. Och har de barn som saknar svenska språket ens förstått att jag inte kommer tillbaka mer?
Nåja. Det är barn. De kommer över det. Går vidare. Men hur bra är det att byta vuxna hela tiden? Vad gör det för kontinuiteten? Tryggheten? Relationerna till vuxna och det institutionella? Anknytningen?
Karriärvägen är de vuxnas väg. I alla fall så länge den bara är möjlig att gå genom att fysiskt förflytta sig från en plats till en annan. Eller genom att byta arbetsuppgifter – t.ex. handleda kollegorna istället för barnen.
Karriärvägen är de vuxnas väg. På sikt gynnas förstås andra barn. Men inte de som är här och nu (d.v.s. där och då).
Karriärvägen är #jagförst, istället för #barnenförst eller ens #skolanförst.
Karriärvägen är nog bra för din utveckling som pedagog. Glöm bara inte att stanna till alltsomoftast. Och lukta på blommorna. Annars går du den i onödan.
Skäggig dagisfröken 