Karriärvägen 30D

För cirka tre veckor sedan fick jag ett mail från kommunens intressepool – den där det läggs ut lediga tjänster internt innan de hamnar i offentlighetens ljus och kreti & pleti kan söka dem. Det var en tjänst där i stort sett allt jag letade efter (utan att jag kanske visste det) serverades som i en liten buffé. Självklart sökte jag tjänsten, erbjöds den efter en kort intervju veckan därpå och tackade förstås ja efter ett par dagars betänketid som jag egentligen inte behövde. Två veckor senare – d.v.s. idag – tillträder jag som förskollärare på en nystartad (de första barnen kommer den 5 maj) förskola. Och allt är förstås både roligt och spännande. Jag ska dock försöka bespara er detaljerna, eftersom jag har tänkt skriva om något helt annat.

Två veckor innan jag slutade meddelade jag mina kollegor och min chef (som jag dock redan förvarnat i samband med att jag sökte tjänsten) och veckan därpå meddelade jag barnen och föräldrarna. Det var då fyra dagar kvar innan jag slutade. Mitt i terminen, lagom till påsklovet. Att det gick fort berodde på att uppstarten av den nya förskolan hade hög prioritet, p.g.a. lång barnomsorgskö i kombination med kommunens platsgaranti och försenade förskolebyggen.

Nåväl. Flytten, även om den gick väldigt fort, är onekligen en skjuts i min karriär. Jag har givits ett stort förtroende från nyckelpersoner på skolkontoret och i vissa avseenden räddar jag dem också ur en smått prekär situation (jag hänvisar än en gång till ärendets höga prioritet). Jag har visat mig tjänstvillig, driven, ambitiös… Listan av självhävdelse kan göras längre, men jag har min blygsamhet att vårda.

Bra för min karriär. Men hur gick det för barnen? Hur bra var det här för deras karriärer? Mitt i terminen, med kortast möjliga varsel, ersätts jag nu av en vikarie fram till sommaren. Till hösten anställs en ny förskollärare – kanske. Det beror på barnantalet (d.v.s. ekonomin) och andra faktorer. Arbetslaget har decimerats med en tredjedel och först till hösten kan mina gamla kollegor förvänta sig att börja bygga upp det nya arbetslaget med en ny kollega. Barngruppen har förlorat en tredjedel av de trygga vuxna de haft att tillgå. Många har kanske inte hunnit bearbeta förändringen ännu och kanske kan man t.o.m. (och fast det nästan känns förmätet) tala om en sorgeperiod. Och har de barn som saknar svenska språket ens förstått att jag inte kommer tillbaka mer?

Nåja. Det är barn. De kommer över det. Går vidare. Men hur bra är det att byta vuxna hela tiden? Vad gör det för kontinuiteten? Tryggheten? Relationerna till vuxna och det institutionella? Anknytningen?

Karriärvägen är de vuxnas väg. I alla fall så länge den bara är möjlig att gå genom att fysiskt förflytta sig från en plats till en annan. Eller genom att byta arbetsuppgifter – t.ex. handleda kollegorna istället för barnen.

Karriärvägen är de vuxnas väg. På sikt gynnas förstås andra barn. Men inte de som är här och nu (d.v.s. där och då).

Karriärvägen är #jagförst, istället för #barnenförst eller ens #skolanförst.

Karriärvägen är nog bra för din utveckling som pedagog. Glöm bara inte att stanna till alltsomoftast. Och lukta på blommorna. Annars går du den i onödan.

Annonser
Etiketter:

4 kommentarer to “Karriärvägen 30D”

  1. Jag hoppas det finns anledning att gratulera dig. På en del sätt är det alltid mer intressant och utmanande att bygga upp något nytt. Om det är en karriärväg, vet jag inte, men det ger en bra erfarenhet när det gäller vad som är viktigt att få på plats för att saker ska fungera. Själv är jag på mitt 4:e ställe. som förskollärare, och har fått ägna 3 av dem åt ett slags nybyggande, trots att det inte varit nybyggda stugor.

    En flytt ger också perspektiv på tillvaron. För varje ställe har sitt unika fingeravtryck. Och även om jag jobbat i samma kommun, Stockholm, så är det vissa skillnader även mellan de olika stadsdelarna. De har liksom olika ”företagskulturer”. (Fy vad jag ogillar företagstänket inom välfärdssektorn!) Man blir liksom tag ur sin villfarelse att allt är lika samma. Till slut blir det folks attityder och tolkningar som fäller avgörandet.

    Och barnen då? Ja, inte är det bra när personalen kommer och går. Det visste man redan på 80-talet, men jag antar att det finns många som har förträngt det idag. Själv tänker jag, att jag kan bara ha en anknytning till de barn jag träffar till vardags. Barnen på de föregående 3 ställena kan jag bara hoppas att det finns kompetenta vuxna (kompetenta i mänsklig omsorg) som har haft empatin och kunskap nog att fylla det mänskliga tomrum jag lämnade.

    Nu har du säkert mycket att göra, så jag vill bara skicka tillbaka dina egna ord och hoppas att du kan ta dig till att lyckta på blommorna. Det är vår nu och man behöver balans i livet. Som du vet är lärare/förskolärare yrken som lett leder till psyiska problem på grund av att man inte tar sig tid att lukta på tillvaron. 🙂

    • Som sagt tänkte jag bespara er detaljerna (inte minst eftersom jag häromveckan blev tydligt påmind om att jag inte är den ende i organisationen som läser det jag skriver i ”sociala medier”), men förutom det bättre geografiska läget handlar det om en nystart av den förskola/avdelning jag en gång startade upp som nyexad förskollärare och som stängde för fem år sedan (jag tillträdde min nya tjänst lustigt nog exakt på dagen fem år efter föräldramötet då vi meddelades att förskolan skulle stänga).

      Jag är medveten om att det kommer att bli svettigt (i alla fall fram till sommaren och antagligen en bit in på hösten, då all personal och alla barn äntligen finns på plats) och vi svänger förbi jobbet i eftermiddag för lite fixande och trixande innan våra första inskolningar imorgon. Därtill har leveransen med tallrikar, bestick, mikrovågsugn, kaffebryggare(!) m.m. försvunnit spårlöst, så vi har inget att äta på när vi börjar servera lunch på onsdag. För att inte tala om stora delar av övrigt material (inklusive möbler) som enligt ryktet ska levereras under dagen imorgon (förutom stolarna som kommer V. 21). Vi kan bara hoppas att det stämmer. Och igår SMS’ade chefen om att inskolningsbreven vi skickat till de barn som börjar på måndag inte verkar ha kommit fram…

      Men vi är införstådda med att saker kan strula vid en ganska snabb uppstart och tar det förhoppningsvis med jämnmod. Jag har mitt uppdrag, och inget av det som hittills strulat ligger ju egentligen på mitt ansvar. Vi anknyter till barnen och luktar på blommorna – det andra (tråkiga) får någon annan göra. 😉

      • Låter lite som spänning i varda’n, om man säger så. Det är nästan så ni skulle behöva röka på de där blommorna för att hålla humöret uppe. 😉 Jag kommer att hålla tummarna för dig, dina arbetskamrater och de nya barnen. 🙂

        • Tack Maths! 🙂

          Än så länge är det mer roligt än jobbigt. Vi får väl se hur det känns när den riktiga vardagen sätter in…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: