Råkade läsa en tweet på torsdagkvällen:
https://twitter.com/emmlof/status/535534406531039232
Jag visste att klockan var lite för mycket för att inleda en konversation, men svarade i alla fall med något om hur förskola blivit norm, även när det gäller de riktigt små barnen (ettåringarna), och att de här artikelförfattarna ofta bemöter (ibland både missriktat och prematurt) ifrågasättanden av deras normbrytande med ganska hårda argument.
Det vill säga att jag menade att det är ovanligare att inte sätta sin ettåring i förskola än att göra det.
Nu blev det en diskussion i alla fall och även om den var intressant drog den också ut på tiden och jag ångrade mig bittert under första halvan av mitt öppningspass dagen därpå. Emma, som twittraren heter, hänvisade till statistik som sade att knappt hälften av ettåringarna skrivs in i förskolan och det visade sig stämma när även jag tittade på Skolverkets statistik från 2013. 49,2% av ettåringarna var inskrivna, jämfört med 88,9 av tvååringarna.
Men det kändes skevt. Under mina nästan åtta år som yrkesverksam har jag tagit emot betydligt fler ettåringar än tvååringar och äldre. Och i de fall jag ändå gjort det har det oftast handlat om s.k. överflyttar från andra enheter och inga nyinskrivningar. Alltså förflyttningar av barn som redan borde finnas med i statistiken. Och även om Emma hade en viktig poäng när hon i vår diskussion svarade att ”vi måste ju utgå från statistiken, inte från din förskola” så kändes det som att någonting borde förklara varför mina upplevelser under åtta år på tre olika förskolor och med insyn i sammanlagt 7 avdelningar (förutom den insyn jag förstås har och har haft i andra förskolors situation via mitt utökade kollegium både lokalt och nationellt) skilde sig så markant från Skolverkets statistiska bild.
Jag lovade att återkomma när jag tänkt vidare på saken.
Det som till slut slog mig – på hemväg från jobbet dagen efter – var att jag och Emma nog blandat ihop begreppen ”ålder” och ”födelseår” lite grand. För se, när Skolverkets statistik talar om ettåringar, menar man inte ettåringar, utan de som är födda året innan de börjar i förskola. På samma sätt talar man om tvååringar; de är alltså födda två år innan de börjat i förskola, men behöver inte ha fyllt två år då de började.
Jag förtydligar: Bara för att du är född 2012, betyder det inte att du hunnit fylla ett när du börjar på förskola 2013. Och bara för att du är född 2011, betyder inte det att du hunnit fylla två. Men du kan förstås ha gjort det och du kommer så småningom att göra det.
(Jag antar förresten att det kunde vara värdefullt att samköra förskolestatistiken med föräldraledighetsstatistiken, eftersom dessa borde stå i samband med varandra, men jag har gränser för vad jag vill göra av mina lördagkvällar.)
Jag tar mina barn som exempel. Min äldsta dotter skrevs in i barnomsorgen 2008. Enligt Skolverkets sätt att föra statistik var hon två år, eftersom hon föddes 2006. Men i verkligheten var hon fortfarande bara ett år gammal. Däremot stämmer siffrorna för min son, som föddes 2008 och skrevs in 2010, strax efter sin tvåårsdag.
Jag har fortfarande inga godtagbara statistiska belägg för detta, det är fortfarande anekdotisk bevisföring. Men kanske får jag bekräftelse när Skolverket nu börjar samla in statistik på individnivå och kan se exakt hur gamla barnen är när de börjar i förskolan – eller så får jag hitta på ett sätt att pudla bort det här.
För jag tänker att min dotter bara är en i ett stort mörkertal av ettåringar som i statistiken ser ut som tvååringar, bara för att de skrivits in i förskolan samma år som de fyller två år.
Jag presenterar siffrorna igen, men med nytt ordval: 49,2% av barnen skrivs in samma år som de fyller ett, medan 88,9% av barnen går i förskola det år de fyller två. Det får en lite annan innebörd än när man kallar dem ett- respektive tvååringar.
Det handlar om ca 45 000 barn som tillkommer under ”år två”. Jag förutspår att Skolverkets nya statistik kommer att visa att en stor del – många mer än hälften – av dessa har skrivits in före sin tvåårsdag.
Sedan kan vi börja nysta i den egentliga frågan. Den som Emma också ställde, men som tappades bort nästan omgående: Vad menar vi egentligen med att vara hemma ”länge” med våra barn? Hur länge är länge?
Det tar vi en annan gång.
Skäggig dagisfröken 