Veckans ämne i #fskchatt lyder ”Fsk ska motverka trad könsmönster och -roller. Hur? Öppet för olika tolkningar o arb.sätt.” och nytt fr.o.m. nu är att man inbjuds att blogga om ämnet under veckan, som en förberedelse inför chatten som äger rum på Twitter på torsdagar, kl. 21-22. För mig, som sällan har ro, ork eller tid att sitta framför Twitter den där timmen (och nej, jag äger varken platta eller smartphone och tycker det är mer jobb än nöje att sitta med laptopen i knät) innebär det en möjlighet att ändå delta i diskussionen på nåt sätt. Dels genom att formulera mig i ett blogginlägg och kanske diskutera detta i kommentarsfältet, men också genom att vara med och bygga upp en viss förförståelse för vilka infallsvinklar och tolkningar som kan komma att avhandlas under den där timmen. Kanske ger vi på detta sätt fler chansen att delta i diskussionen?
Nåja, veckans ämne var det:
”Vuxnas sätt att bemöta flickor och pojkar liksom de krav och förväntningar som ställs på dem bidrar till att forma flickors och pojkars uppfattning om vad som är kvinnligt och manligt. Förskolan ska motverka traditionella könsmönster och könsroller. Flickor och pojkar ska i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller.” -LPFö 10
Så lyder den fulla beskrivningen av veckans ämne. Det står inskrivet i kapitel 1, Förskolans värdegrund och uppdrag, under rubriken Saklighet och allsidighet. Det handlar alltså inte om ett regelrätt mål, utan mer om en golvplanka att stå på. Jag tolkar det som att vi som arbetar i förskolan, liksom den verksamhet vi bedriver, ska se till att inte reproducera de könsmönster och -roller som av tradition förmedlas till barn i Sverige. (Jag skriver ”Sverige” för att det här blir en intressant ingång till ett sidospår om svenskhet och tradition som kunde vara spännande att utforska i ett annat sammanhang.) Meningen som följer ser jag som ett förtydligande; vi skall alltså ge varje barn likvärdiga möjligheter att kliva utanför sitt köns roll genom att delta i aktiviteter eller beteenden som kan uppfattas som tillhörande det ”andra” könet.
@MiaESa skriver om olika strategier för detta i sitt inlägg på Skollyftet och jag känner spontant att vi på vår avdelning mest nog arbetar med en kombination av könsneutralitet och erbjudandet av ”vidgade möjligheter”. Det finns ingen del av vårt pedagogiska rum som är mer avsedd för flickor eller pojkar. Vi har faktiskt aldrig tänkt i de banorna så länge vi arbetat ihop. Istället ligger fokus på vad vi gör i det pedagogiska rummet; väver, bygger, spelar spel, dansar, leker rollekar… Och att alla ska känna sig inbjudna i alla delar av rummet.
Det är klart att vissa aktiviteter lockar fler pojkar än flickor, och vice versa (just på grund av de traditionella mönster och roller som barnen bär med sig utifrån), men det är ju då vi träder in. Det är då vi bjuder in flickorna att delta i brottningen eller bollmatchen. Eller pojkarna att ta hand om de sjuka dockorna. Jag tänker nog att det stora bidraget vi kan ge är att vara lyhörda för barnens nyfikenhet och skapa en miljö av experimenterande. I det här fallet med könsroller och -mönster. Bejaka varje ansats då en pojke visar nyfikenhet på något ”flickigt” och igen vice versa. Att själva vara om inte ambivalenta i vår egen könsidentitet, så åtminstone lekfulla med den.
Äh, jag vet inte. Det är lite för lätt att göra genus till en för stor eller för liten fråga. Som Pappa Kim säger:
Det är förstås viktigt att vi har det här stycket inskrivet i läroplanen och det är viktigt att vi bär med oss en medvetenhet om vilka begränsningar av en människas utvecklingsmöjligheter könsroller och könsmönster kan innebära. Men vi måste också vara på vår vakt så vi inte tippar över vågskålen och skapar någon slags motsatsmiljö där vi tvingar in killarna i syhörnan och hetsar tjejerna att börja slåss med varandra, bara för att det ”motverkar traditionella könsmönster”.
Vi ska vara sakliga och allsidiga i den här frågan. Kanske är det inte svårare än att visa barnen att man inte behöver välja att vara ”pojkig” eller ”flickig” överhuvdtaget? Det räcker ju faktiskt – och är betydligt viktigare – att de kan se sig som individer. Med namn. Och en egen vilja, egna intressen.
Genus – och frågan om könsroller – handlar faktiskt väldigt mycket om jante. Hur man ska och inte ska vara. Att man inte får ha flätor i skägget om man är kille. Eller gilla Hello Kitty. Och att man inte kan ha Star Wars-tröja om man är tjej. Det är på den nivån det egentligen ligger. Att ingen har rätt att kritisera dig för vad du gillar eller vad du har på dig. Könet – genus – är egentligen inte mer än en dålig ursäkt för vuxnas sätt att bemöta och ställa krav på barns beteende. Vuxnas sätt att förmedla värderingar till barnen. Pojkar, vars stora mål i livet är att bli lika stora och starka som sina pappor. Flickor som leker frisör och vill bli sjuksköterskor när de blir stora. Det är jante.
”Du ska inte tro att du kan strunta i könet.”
Jo, det kan du. Och det är den uppmaningen jag lägger i Läroplanens text. ”Utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller.” Det finns inget genus. Du bestämmer själv vad du vill göra och bli. Se bara på mig. Jag är en skäggig dagisfröken!
Skäggig dagisfröken 