Posts tagged ‘Förskoleupproret’

12 januari 2014

Protesten som tradition

Förskoleupproret rasar över landet. Tusentals förskollärare, barnskötare, föräldrar och andra sympatisörer – men främst förstås de av oss som arbetar i förskolan – samlas i den gemensamma tanken att bara vi lyckas finna Orden, så kommer problemet att lösas; barngrupperna att minska till resonabla nivåer, personaltätheten öka i motsvarande takt, planeringstiden nå balans med arbetet i barngruppen och allt kommer att bli bra. Som att det handlar om att formulera sig på precis rätt sätt för att ”politikerna” (skrivet inom citationstecken, som ett representativt ord, snarare än en beskrivning av vilka det gäller. Ingen av oss vet nog exakt vilka det handlar om.) ska nå den där djupare insikten som krävs för att de också skall skrida till handling.

Vi vet vad problemet är och vi vet att vi gör det bästa vi kan med det vi har. Och vi vet att även om det inte är så bra som vi egentligen – när omständigheterna är sådär teoretiskt perfekta – kan och vill att det ska vara, så är det överlag tillräckligt bra för att det ska fungera någorlunda. Vi vet också att ”tillräckligt bra” inte nödvändigtvis är detsamma som ”hög kvalitet”, men är samtidigt bra på att få det som ofta – ärligt talat – är ganska dåligt att se ganska bra ut. Kanske är vi för bra på det där sistnämnda? Men våra chefer och deras chefer i oligarkierna uppe på skolförvaltningarna är också bra på att få saker att verka bättre än de är – och har dessutom en högre motivation (läs: lön) än oss andra. Tillsammans förvandlar vi lera till kattguld. Och även om de klagar och går till tidningarna med jämna mellanrum, så visst fasen säger sig föräldrarna ändå vara nöjda när det kommer till kritan. Verksamhetsbesök av politiker kan förvisso visa upp en verksamhet som måhända verkar stökig och rörig, men det är ju barn och de ser glada ut. Det ser bra ut – såvida det inte är oppositionspolitiker som dyker upp. Då ropas det istället om kris och katastrof. (Är man folkpartist är det förstås alltid kris och katastrof så fort man går från det livmodertrygga ”förr i tiden” till ”nu”.) Men snart nog är oppositionen i styrande ställning, och då ser det bra ut igen. Och verksamhetsbesök av oligarkerna på kontoret är knappast mer konstruktiva. De resulterar sällan till aldrig i någon förbättring av problemet. Istället hålls vi pedagoger plötsligt som (huvud-)ansvariga för bristande struktur, för rigid struktur eller ren ovilja att ta tag i saken. Och accepterar vi inte den förklaring som ges, då är vi rent illojala. Så har man ett någorlunda fungerande arbetssätt gör man bäst i att hålla käft och huka sig när man passerar vilket hus det är Skolförvaltningen nu flyttat in i. Annars skickar de en specialpedagog med rätt att strukturera (om). Och sedan orkar vi inte klaga mer förrän nästa termin.

Men är det verkligen det som är problemet?

Är det våra stora barngrupper? Den låga personaltätheten? Bristande struktur (läs: kompetens) på förskolorna? Okunniga politiker? Oligarkin på skolförvaltningen? Och så vidare.

Eller är problemet det faktum att ingen faktiskt kan lösa det vi tror är problemet? Att vårt hopp om en lösning vilar på en omåttligt naiv föreställning om tingens ordning? Om att det finns en tydligt ansvarig att ställa upp mot väggen och skjuta. Men det gör det knappast.

Ingen trycker in mer än 15 barn på en avdelning på ren jävelskap. Ingen håller personaltätheten så låg det är praktiskt möjligt bara för att det är kul. Ingen kan genom att knäppa med fingrarna trolla fram planeringstid eller andra förutsättningar för oss att klara av vårt läroplansstyrda arbete. Ingen.

Vi befinner oss alla inom ramarna för ett system. Jag kallar det mitt egna lilla GULAG, andra kallar det kommunal verksamhet eller något annat. Oavsett namnet utgörs det av ett ram- och regelverk som styr oss alla, från den lägst utbildade pedagog till den högst upphöjde politiker. Vi rör oss i systemet, enligt systemets regler och vi agerar inom dess ramar. Systemet gör också saker med oss. Skapar beteenden, tankesätt. Och vi reproducerar systemet genom att leva och verka inom det. Och så länge vi lever och verkar inom det blir förändring svår, för att inte säga omöjlig.

Det, skulle jag vilja säga, är problemet.

De symtom jag räknar upp i början. Gruppstorlekarna och det. De ingår förstås också i systemet. De är – trots vårt engagemang i att få någon att åtgärda dem – inte avvikelser som kan (eller ens bör?) korrigeras. De är tingens ordning. Att t.ex. sänka barngruppernas storlekar till att ligga i linje med Skolverkets f.d. rekommendationer skulle skapa oerhörda effekter – och säkerligen skador – på systemet. I första hand och mest uppenbart ekonomiskt, men även på andra sätt. Det skulle förändra maktbalansen på närmast oförutsägbara vis. Synen på pedagogerna (”klarar inte större grupper än 15 barn”). Verksamhetens upplevda fokus (”gruppstorlekar framför innehåll”). Och så vidare. Det sistnämnda visade Skolverket upp med föredömlig tydlighet när de plockade bort taket för just gruppstorlekarna – argumentationen var som bekant att det varken är konstruktivt eller realistiskt att bygga upp något så organiskt, levande och heterogent som en barngrupp i förskolan på en rigid siffra (”15”). Lika lite som meningen med livet är 42, är 15 en magisk siffra. Eller med andra ord: Kravet på ett tak för barngruppernas storlek – om det skulle följas – skulle ge effekter som skakade om de kommunala grundvalarna och riskerade att förgöra civilisationen. I alla fall på lokal nivå. Samma rädsla som inför det första atombombsprovet eller varför inte millennieskiftet.

Vad är problemet, undrar jag inledningsvis.

Vill vi verkligen ha en förändring, undrar jag sedan. Eller är våra naivistiska protester en del av spelet? Något som hör till, men som inte ska tas på fullt allvar. Lite som en tradition som firas år ut och år in, utan att vi egentligen tror på innehållet.

%d bloggare gillar detta: