Posts tagged ‘Expressen’

11 december 2014

Jakten

Det finns en utsatthet jag lever i som manlig förskollärare. Det är en utsatthet så stor att redan oron för att någon helt utan grund för det, skall misstänka att… Leder till att kollegor gör sig redo att lämna yrket.

Det finns en utsatthet jag lever i som manlig förskollärare, som bygger på just det – att jag är man och jobbar med små barn.

Varje gång det händer – och nu har det hänt igen – att nyheten briserar om att en man som jobbar med små barn misstänks ha förgripit sig på ett eller flera av dem. Misstänks, skriver jag. För det enda vi vet i nuläget är att pappan till ett av barnen tror att det är så. Varje gång det händer omfamnas jag av en slags kollektiv skuld. För jag är ju också en man som jobbar med små barn. Precis som han. Den som vi tror att han kanske är pedofil.

För det mesta blir jag ledsen och orolig. Jag vet hur lätt det är att kategorisera människor och jag vet att vi män som arbetar med små barn blir ihopbuntade och lite mer misstänkliggjorda för varje gång något sånt här äger rum. Och vi samlas i våra små manliga nätverks-/stödgrupper och klappar varandra på axlarna och har det gemensamt (förutom att vi brinner så mycket för vårt yrkesval att vi trots allt – de flesta av oss – ändå fortsätter jobba med de små barnen) att vi alla är lika utsatta. Lika misstänkliggjorda. Och vi är alla ledsna och oroliga, för vi kan aldrig veta när det ska hända oss.

För det enda som krävs är misstanken. Ja, egentligen oron för att det kanske finns en misstanke. En slarvig kommentar vid fel tillfälle i fel sällskap: ”Men är det inte lite konstigt ändå, att han så gärna är med de där småbarnen?”

Det kan faktiskt räcka för att ödelägga ett helt liv. Jag får flytta. Sälja huset och dra någon annanstans, dit ingen hört talas om mig. Antagligen byta namn. Förhoppningsvis få med mig min familj, som även de i så fall måste byta arbete och skola, lämna umgängeskretsen och klasskompisarna. Börja om från ruta ett och för egen del dessutom jobba med något helt annat än det jag brinner för och är utbildad till. För man vet aldrig när det här skelettet hoppar fram ur garderoben igen. Allt detta, och jag behöver inte ens vara skyldig till ett annat brott än att jag valde att bli förskollärare.

Jag är inte säker på att det här går att förstå om man inte är just en man som jobbar med små barn.

Jag har kollegor som inte vågar vara inomhus ensamma med barnen. Som vill ha vittnen – eller åtminstone dörren öppen – när de byter blöja. Som får en ack så liten, men ändock, klump i magen när det är deras tur att ha småbarnsvilan.

Allt på grund av den där jävla misstanken.

För det mesta blir jag ledsen och orolig, men den här gången blev jag faktiskt arg. Ska jag behöva gå till jobbet imorgon och vara beredd på att få stryk av första bästa idiot till pappa som fått för sig att jag är pedofil? Ska jag behöva gå beväpnad på jobbet ifall någon impulsstyrd dumfan ska ge mig på käften för att jag byter blöja på hans nerskitna unge? Ska jag behöva utstå detta och dessutom få läsa hur apskaftet hyllas som hjälte i kommentarsfält och andra virtuella kloaker?

Nåja, jag förstår självklart pappan i det här fallet också. Jag har själv barn och kan mycket väl föreställa mig vilken mardröm han befinner sig i just nu. Han har mina fulla sympatier i egenskap av pappa. (Se där, ytterligare en kategorisering!)

Men för att jag ska kunna ta ställning för honom, måste jag först komma tillrätta med det här att jag, för varje gång något sådant här dyker upp i media, blir en slags ovillig representant för den misstänkte förövaren. Jag är ju också en man som jobbar med små barn.

Det är dels i mitt eget huvud, men inte bara. De ifrågasättande rösterna om män i förskolan är det inte bara jag som hör.

Annonser
%d bloggare gillar detta: