21 november 2013

Längtan som en hägring i horisonten

Vad handlar Pedagogisk Dokumentation om, egentligen?

Jag tänker att det kanske inte är svårare än att den ska tjäna som ett incitament att börja prata om/fördjupa sig i den egna verksamheten. Antingen börja göra det, eller göra det ännu mer/gräva lite djupare.

För varje ytterligare barn som pressas in någonstans på avdelningen där vi har ett litet mellanrum ledigt minskar möjligheten för oss att prata om vår egen verksamhet. Alltså prata på allvar – inte de här frågorna i stunden om någon redan har sagt något om att skriva ut fler målarbilder eller inte, och sade vi att hela gruppen skulle gå ut, eller delar vi på dem så att de där som inte var med igår kunde måla sina granar? De frågorna räknas inte. fler barn tar mer tid och mer energi och allt mindre blir kvar till det där andra. Som t.ex. den Pedagogiska Dokumentationen.

Som jag tror att jag förstår den, i alla fall.

Å andra sidan kan Pedagogisk Dokumentation vara lite vad som helst, ungefär som Reggio Emilia. Det är ju inte heller en specifik metod eller lära (säger de lärda i alla fall, men kritiserar sedan gärna de som inte är Reggio ”på riktigt”, men ändå kallar sig Reggio). Det handlar om att gå vidare. Att t.ex. ta befintlig dokumentation och fördjupa sig i den. Analysera, vrida och vända, ta den ett steg längre och utveckla verksamheten. Men dokumentation kan ju vara lite vad som helst det med, när jag tänker på saken. Från foto/video till en teckning på väggen eller en gubbe gjord i lera eller en hög med pinnar eller något jag sett/hört barnen göra en gång eller pratat om vid matbordet häromdagen. Whatever, bara det stammar ur barngruppen på ett eller annat sätt.

Så vi tar det här lite vad som helst och gör något med det – lite vad som helst – och så låter vi det påverka verksamheten på något sätt – lite vad som helst och vips! har vi gjort Pedagogisk Dokumentation.

Man kan också benämna det som att ”utgå från barnen”. Men det har kanske inte samma statushöjande klang? (Dessutom låter det subversivt, eftersom vi förstås ska utgå från läroplanen, inte barnen.)

Oavsett läsarens terminologiska preferenser är knäckfrågan hursomhelst inte just terminologin, eller ens syftet med Pedagogisk Dokumentation, utan snarare möjligheterna att genomföra den. Man kan förstås göra det på det där ytliga sättet där man med hjälp av just dokumentation (sån där snygg som går att visa upp närhelst det behövs) låter påskina att man använder Pedagogisk Dokumentation på riktigt, men det funkar inte för alla. Och då är vi tillbaka där jag började. Med frågan om tid och energi.

Ju större barngrupper, ju större behov av struktur.
Ju mer struktur, ju mindre utrymme för flexibilitet.
Ju mindre utrymme för flexibilitet, ju mindre möjlighet att utgå från barnen.

Det är en ond cirkel. Och inte bara det. Det signalerar i värsta fall en avsaknad av insikt om de givna förutsättningarna hos de som ger förutsättningarna.

Att låta verksamheten kontinuerligt utgå från den aktuella (barn-)gruppens intressen och behov är en dygd. Oavsett om man kallar det Pedagogisk Dokumentation och leker att det är något nytt, fräscht och italienskt, eller om man ser det för vad det är – ett självklart utgångsläge i allt pedagogiskt arbete. Så långt är jag med på tåget.

Men det låter sig knappast göras genom dekret uppifrån. Inte i en verksamhet som av nödvändighet blivit allt mer allergisk mot flexibilitet.

Jag drar en avslutande parallell till det nästan löjligt stora genomslag Reggio Emilia fått i förskolan (och som Pedagogisk Dokumentation är en del av). Är det kanske hägringen i horisonten? Drömmen om en tid då superstrukturerna samlas på högar och bränns till aska för att spridas med vinden och glömmas bort för alltid, till förmån för en verksamhet som åter styrs av dem den är till för. Barnen.

Är Pedagogisk Dokumentation månne ett uttryck för denna längtan?

(Maths har också skrivit om Pedagogisk Dokumentation.)

Annonser
02 september 2013

Va bene

Jag är hemma med sjukt barn idag. Och knappt har jag ringt jobbet och meddelat att jag blir hemma (och hjälpt till att fatta beslut om huruvida det behövs vikarie eller inte), loggat in på jobbets Intranät och anmält min frånvaro i PS Självservice, loggat in på Försäkringskassan.se och anmält VAB’en, ringt Skola24 och anmält dotterns frånvaro (det tog 4 samtal innan det gick upp för mig att jag ringde fel nummer), samt ringt sonens dagbarnvårdare och meddelat att han kommer efter frukost istället för klockan 7, förrän jag börjar tänka på jobbet igen.

Ser det där arbetsmaterialet om Likabehandling (hej Lundsberg! Hur ser er likabehandlingsplan ut?) och tänker att nu är ett gyllene tillfälle att sätta tänderna i det, samt slutföra utvärderingen av förra årets plan. Låter tankarna osökt ramla in på planering av verksamheten. Hur ska vi göra med tisdagsgrupperna? Och Ska vi göra uppdelningen i 3- och 5-åringar som vi tänkt på onsdagar och torsdagar redan den här veckan, eller hur vill vi ha det? Och hur ska jag egentligen lägga upp arbetet i min grupp – vilka barn ska jag ha, förresten!? Och jag har veckan på mig att läsa och reflektera över de första tre kapitlen i Vad berättas om mig?, som är den bok vi ska utgå från under höstens processtödjar-arbete.

Men vafan, liksom. Jag VAB’ar ju. Jag har precis meddelat min arbetsgivare att jag INTE kommer att arbeta idag. Så då ska jag inte göra det heller. Eller?

För det är ju nu jag har tid. Ena ungen hos dagmamman till 14:30 och andra ungen halvdöd i soffan framför Bolibompa eller slött pillande på surfplattan.

Förvisso, jag har 3,5 timmes barnfri tid till förfogande denna vecka. Men 1,5 timmar är redan bokat för IT-handledning med en av småbarnsavdelningarna (jag ska lära dem visa sina digitalkamerafilmade filmer med projektorn), sedan är det två timmars obligatorisk kvällsföreläsning. Så ska jag göra något av det jag nämnde tidigare får det väl bli nästa vecka då. Men inte på måndag, för då har vi det där processtödjarmötet jag talade om (som stjäl två av mina 3,5 timmar) och efter det är jag antagligen slut som människa för resten av dagen. Månne kan jag sitta på tisdag kväll, men jag skulle föredra att kunna göra det på jobbet ifall jag behöver kolla upp saker. Alltså på onsdag eftermiddag. Men nej! Då har jag bokat in VFU-handledning med studenten som börjar den veckan. NEJ! Det har jag inte alls, för då är det informationsmöte (angående VFU’n) på högskolan. Det tar för övrigt två timmar om jag minns rätt (har inte haft tid att föra in mötet i kalendern, ens). Jag ligger alltså redan minus på planeringstiden och har inte ens börjat med verksamhetsplaneringen ännu.

Men jag är van, och slänger en kärleksfull blick mot min korsstygnsbonad ovanför datorn med Andrej Vysjinskijs inspirerande ord om det magiska arbetet, ”som förvandlar människan från noll och intet till en hjälte”. Det som säger att arbete måste ske under omöjliga odds (eller hot om arkebusering) för att upplevas som meningsfullt.

Men just idag tänker jag inte lyfta ett förbenat finger till förmån för min ”att göra”-lista.

Etiketter:
16 april 2013

Ego is not a dirty word

If I did not have an ego I would not be here tonight
If I did not have an ego I might not think that I was right
If you did not have an ego you might not care the way you dressed
If you did not have an ego you’d just be like the rest

Häromdagen när jag kom till jobbet möttes jag av en lapp på närvaropärmen. De hade ringt från en avdelning på förskolan bredvid och undrat om jag ville komma över till dem och prata struktur. De menade att de var ett nytt arbetslag, med både nya och nya kollegor, och de tyckte det var rörigt, stökigt, stojig och svårt att få någon ordning på verksamheten. Och efter förra veckan, då några av dem varit på besök hos oss, hade de fått intrycket att vi på ”min” avdelning verkade ha en bra struktur och… ja, ordning och reda på ett eller annat sätt. Och det har vi nog.

Vi ska ha 25 barn i åldrarna 4-5 år (eller, om man ska vara jättenoga, 3-6 år), men har f.n. bara 24 inskrivna. Den 25’e – en nybliven 3-åring – kommer om någon vecka. Dessa barn är fördelade på tre pedagoger, vilket förstås redan där innebär att vi behöver vara ett tryggt arbetslag med gott samarbete och en fungerande grundstruktur. Och det har vi.

Samma dag fick jag och mina kollegor beröm för hur vi skapat en pedagogisk miljö i vår ”lekhall”. Lekhallen är ett genomgångsrum och har varit notoriskt svårt att få till på ett sätt som får det att fungera utan att det blir tummel-lek. (Inget ont om tummel-lek, den förekommer också på vår förskola, men just det här rummet fungerar ypperligt dåligt för den sortens aktivitet.) Så jag ägnade torsdagkvällen åt att möblera rummet, medan mina kollegor kompletterade med material på fredagen. Och det var roligt att först se att min möblering blivit godkänd av de ena kollegorna och sedan få beröm för den av de andra kollegorna.

Den dagen fick jag bekräftelse på att jag är bra på struktur och pedagogiska miljöer.

If Jesus had an ego he’d still be alive today
And if Nixon had no ego he might not be in decay
If you did not have an ego you might not care too much who won
If I did not have an ego I might just use a gun

Veckan innan det här stod jag på gården i den begynnande vårvädret och såg barnen återupptäcka den förskolegård som legat gömd under snö i ett halvår. Sandlådor, cyklar, gräsmattor, gungor… Då kommer en kollega fram till mig och berömmer mig för min förmåga att gå ner på barnens nivå. Det var särskilt tydligt, menade hon, när jag kom till ”hennes” 1-2 åringar i något ärende, men alltid tog mig tid att först hälsa på barnen och lyssna till det de hade att säga eller visa, och sedan framförde mitt ärende sittande på golvet, fortfarande med barnen i ett slags centrum. Det var något hon och hennes kollegor sett hos mig och som de uppskattade.

Och en annan tillfällig kollega, som jag dagen innan råkat träffa på stan, ropade till mig när jag passerade hennes förskola att hon hade velat att jag skulle vara hennes barns förskollärare. För att jag är den jag är. ”Mina” barns föräldrar – en del av dem – har sagt samma sak. Att de är glada att just jag är ”fröken” åt deras barn.

De gångerna fick jag bekräftelse på att jag har ett bra förhållningssätt till barn.

Some people keep their egos in a bottom drawer
A fridge full of Leonard Cohen
Have to get drunk just to walk out the door
Stay drunk to keep on goin’
So if you got an ego
You better keep it in good shape
Exercise it daily
And get it down on tape

Jag läser det jag skrivit ovan. Det finns fler exempel på min förträfflighet i andras ögon. Men det här får räcka.

Jag är ovan, nämligen. Ovan att lyfta de här gåvorna och visa dem för andra. Som i sången tenderar jag att samla dem i en byrålåda och inte riktigt vilja kännas vid dem. Som den usla kärlekspoesi jag skrev i tonåren. Jante har förstås sitt inflytande, han med. Men främst är det ovanan.

För jag har inga problem med att ta emot beröm och uppskattning.

Det är det där med att använda sig av det. Att lyfta sig själv så att även andra ser det. Det är svårt. Men ego is not a dirty word, som Skyhooks uttrycker det; att tycka att man är bra är inte fult. Det fula ligger i att tycka att andra är sämre.

Och det undviker man bäst genom att även själv ge komplimanger. Något jag vet att jag behöver träna på. Jag ska därför ge mig själv i läxa att säga något bra om var och en av mina kollegor – till var och en av mina kollegor – under de kommande veckorna.

Gör det du med. Det lönar sig, ska du se.

Etiketter:
17 mars 2013

Vad ska vi med skolan till? #fskchatt

Veckans diskussionsämne på #fskchatt lyder i sin helhet ”Ur ett förskoleperspektiv – vad ska vi med skolan till?” och för tydlighets skull definieras även skolan som ”hela skolsystemet, fsk, sk, frit, gy”.

Jag ser direkt två parallella rörelser. Förskolan har sin naturliga förlängning i fritidshemmet – som nybliven förskoleklassförälder är det faktiskt främst fritidsfröknarna jag sätter min tillit till. Det är verksamheten efter ”skoldagen” som har det innehåll jag lägger störst vikt vid. Hur förvaltar ni arvet, vill jag fråga pedagogerna när jag hämtar min dotter på eftermiddagen. Det är intressant och relevant för mig som förskollärare, men också som förälder.

Den ”lekskola” som förekommer i förskoleklassen ser jag mer som ett träningsläger inför grundskolan. Öva att räcka upp handen, jobba i en bok, kika på läsning, skrivning och räkning. Det görs förvisso lustfyllt och min dotter är supertaggad inför hösten och att börja i ettan (även om det innebär att det blir skola även på fredagar). Och desto mindre skollikt, desto nöjdare är den skäggige pappan.

Jag försöker att inte polarisera vårt förhållande. Men jag vrider och vänder och kan ändå inte hitta en gemensam kärna. Vi har två agendor. Parallella. Och förskolans röda tråd löper inte in i skolan. Den fortsätter till fritidshemmet och senare till fritidsgården och därefter de ideella rörelserna. Musiklivet, amatörteatrarna, fotoklubbarna, jaktlagen, sport- och fritidssektorn… Allt det där som jobbar med att utveckla, snarare än utbilda. Som får människor att växa på insidan.

Missförstå mig rätt. Jag känner en viss stolthet över att vara en del av skolväsendet. Det är ett erkännande av att vårt parallella spår är viktigt. Att det har betydelse för skolspåret. Trygga barn blir lärande elever. Det förstod skolan och släppte in oss i gemenskapen. Men förståelse är inte alltid detsamma som insikt. Vilket inte minst de senaste årens folkpartistiska skolpolitik visat, med sitt ensidiga fokus på skolspåret. Förskolan ska bli mer skola för varje revidering av läroplanen eller nytt utspel från utbildningsministeriet.

Så frågan kvarstår. Vad ska vi med skolan till? Och hur värjer vi oss mot skolifieringen?

Kanske blir det nästa fråga på agendan? 😉

Etiketter:
03 mars 2013

Genusmedvetslös #fskchatt

Veckans ämne i #fskchatt lyder ”Fsk ska motverka trad könsmönster och -roller. Hur? Öppet för olika tolkningar o arb.sätt.” och nytt fr.o.m. nu är att man inbjuds att blogga om ämnet under veckan, som en förberedelse inför chatten som äger rum på Twitter på torsdagar, kl. 21-22. För mig, som sällan har ro, ork eller tid att sitta framför Twitter den där timmen (och nej, jag äger varken platta eller smartphone och tycker det är mer jobb än nöje att sitta med laptopen i knät) innebär det en möjlighet att ändå delta i diskussionen på nåt sätt. Dels genom att formulera mig i ett blogginlägg och kanske diskutera detta i kommentarsfältet, men också genom att vara med och bygga upp en viss förförståelse för vilka infallsvinklar och tolkningar som kan komma att avhandlas under den där timmen. Kanske ger vi på detta sätt fler chansen att delta i diskussionen?

Nåja, veckans ämne var det:

”Vuxnas sätt att bemöta flickor och pojkar liksom de krav och förväntningar som ställs på dem bidrar till att forma flickors och pojkars uppfattning om vad som är kvinnligt och manligt. Förskolan ska motverka traditionella könsmönster och könsroller. Flickor och pojkar ska i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller.” -LPFö 10

Så lyder den fulla beskrivningen av veckans ämne. Det står inskrivet i kapitel 1, Förskolans värdegrund och uppdrag, under rubriken Saklighet och allsidighet. Det handlar alltså inte om ett regelrätt mål, utan mer om en golvplanka att stå på. Jag tolkar det som att vi som arbetar i förskolan, liksom den verksamhet vi bedriver, ska se till att inte reproducera de könsmönster och -roller som av tradition förmedlas till barn i Sverige. (Jag skriver ”Sverige” för att det här blir en intressant ingång till ett sidospår om svenskhet och tradition som kunde vara spännande att utforska i ett annat sammanhang.) Meningen som följer ser jag som ett förtydligande; vi skall alltså ge varje barn likvärdiga möjligheter att kliva utanför sitt köns roll genom att delta i aktiviteter eller beteenden som kan uppfattas som tillhörande det ”andra” könet.

@MiaESa skriver om olika strategier för detta i sitt inlägg på Skollyftet och jag känner spontant att vi på vår avdelning mest nog arbetar med en kombination av könsneutralitet och erbjudandet av ”vidgade möjligheter”. Det finns ingen del av vårt pedagogiska rum som är mer avsedd för flickor eller pojkar. Vi har faktiskt aldrig tänkt i de banorna så länge vi arbetat ihop. Istället ligger fokus på vad vi gör i det pedagogiska rummet; väver, bygger, spelar spel, dansar, leker rollekar… Och att alla ska känna sig inbjudna i alla delar av rummet.

Det är klart att vissa aktiviteter lockar fler pojkar än flickor, och vice versa (just på grund av de traditionella mönster och roller som barnen bär med sig utifrån), men det är ju då vi träder in. Det är då vi bjuder in flickorna att delta i brottningen eller bollmatchen. Eller pojkarna att ta hand om de sjuka dockorna. Jag tänker nog att det stora bidraget vi kan ge är att vara lyhörda för barnens nyfikenhet och skapa en miljö av experimenterande. I det här fallet med könsroller och -mönster. Bejaka varje ansats då en pojke visar nyfikenhet på något ”flickigt” och igen vice versa. Att själva vara om inte ambivalenta i vår egen könsidentitet, så åtminstone lekfulla med den.

Äh, jag vet inte. Det är lite för lätt att göra genus till en för stor eller för liten fråga. Som Pappa Kim säger:

Det är förstås viktigt att vi har det här stycket inskrivet i läroplanen och det är viktigt att vi bär med oss en medvetenhet om vilka begränsningar av en människas utvecklingsmöjligheter könsroller och könsmönster kan innebära. Men vi måste också vara på vår vakt så vi inte tippar över vågskålen och skapar någon slags motsatsmiljö där vi tvingar in killarna i syhörnan och hetsar tjejerna att börja slåss med varandra, bara för att det ”motverkar traditionella könsmönster”.

Vi ska vara sakliga och allsidiga i den här frågan. Kanske är det inte svårare än att visa barnen att man inte behöver välja att vara ”pojkig” eller ”flickig” överhuvdtaget? Det räcker ju faktiskt – och är betydligt viktigare – att de kan se sig som individer. Med namn. Och en egen vilja, egna intressen.

Genus – och frågan om könsroller – handlar faktiskt väldigt mycket om jante. Hur man ska och inte ska vara. Att man inte får ha flätor i skägget om man är kille. Eller gilla Hello Kitty. Och att man inte kan ha Star Wars-tröja om man är tjej. Det är på den nivån det egentligen ligger. Att ingen har rätt att kritisera dig för vad du gillar eller vad du har på dig. Könet – genus – är egentligen inte mer än en dålig ursäkt för vuxnas sätt att bemöta och ställa krav på barns beteende. Vuxnas sätt att förmedla värderingar till barnen. Pojkar, vars stora mål i livet är att bli lika stora och starka som sina pappor. Flickor som leker frisör och vill bli sjuksköterskor när de blir stora. Det är jante.

”Du ska inte tro att du kan strunta i könet.”

Jo, det kan du. Och det är den uppmaningen jag lägger i Läroplanens text. ”Utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller.” Det finns inget genus. Du bestämmer själv vad du vill göra och bli. Se bara på mig. Jag är en skäggig dagisfröken!

17 februari 2013

Det här är ingen saga

Maths skriver fantastiskt bra om lärarleget i form av en liten saga, som för övrigt är på väg att bli sann om vi inte lyckas stoppa den här idiotin snart. Klicka och läs!

Etiketter:
11 januari 2013

De snälla fröknarnas tid är förbi

Låt det vara sagt att barngrupperna i förskolan generellt sett är alldeles för stora.
Låt det även vara sagt att personaltätheten i de för stora barngrupperna är alldeles för låg.

Låt ropen ljuda över nejderna och bära med sig sanningen om några av konsekvenserna därav.

Vi nyanställer på min arbetsplats och jag handleder VFU-studenter i samma veva. Kraven på båda dessa kategorier är tuffa, och då tänker jag inte på deras förtrogenhet med läroplanen eller förmåga att knyta an till barnen, utan på det lite mer Björklundskt doftande kravet på att kunna ta kommandot.

Jag har på sistone jobbat med en student som gör om en del av sin senaste VFU. Hen har klarat alla moment i kursplanen som handlar om lärarkompetensen, men brustit i den del som handlar om ledarskapet. Att visa upp en personlighet som signalerar Lyssna och Lyd. Det är för övrigt den egenskap vi är mest måna om att vår nyanställning skall besitta.

Att man med mjukhet kan nå samma mål över tid och måhända t.o.m. på ett mer kvalitativt sätt är inte längre lika intressant. De snälla och mysiga fröknarnas tid är förbi.

Det här hänger på det jag skriver inledningsvis. I en för stor barngrupp med underbemanning blir de auktoritära värdena allt viktigare. Att kunna peka med hela händer och dressera barnen att göra si eller så med hjälp av enkla kommandon blir önskvärt av den enkla anledningen att det gör det lättare att få grundverksamheten att fungera i den kontinuerliga nödsituation många (för stora) barngrupper utgör.

Min VFU-student har den nödvändiga kompetensen och hen är en bra lärare och ledare i sin egen rätt, med sin egen ledarstil som bygger på hens personlighet, vilket gör ledarstilen naturlig och trovärdig (så klart, den är ju äkta!). Men hen saknar det auktoritära draget. Och av den enkla och rätt äckliga anledningen att hen är för snäll och mysig för att bli godkänd, måste jag nu drilla den här studenten i att a) Höja rösten och b) Styra upp.

För på bedömningskonferensen i slutet av månaden måste jag besvara frågan om jag skulle kunna tänka mig personen som kollega. Om jag skulle våga lämna över barngruppen i hens händer och gå därifrån. Och då vet jag att trots att hen besitter all nödvändig formell kompetens och därtill har en högst önskvärd och lämplig personlighet för att arbeta med barn i förskola, så kan jag inte annat än att svara ett ytterst tveksamt ”ja” på den frågan, om inte hen river i lite mer innan VFU’n är över. Och det tycker jag är för jävligt. Både för studenten och barnen.

Det kan ju inte vara meningen att de här ”yttre förutsättningarna” ska sätta spår i vilken sorts förskollärare man utbildar. Eller?

P.S. Jag känner ett behov av en disclaimer. Jag är inte såhär negativ och bitter i vanliga fall. (JO, det är jag, men inte hela tiden och inte när jag är med barnen, som jag älskar och som blir ett slags motgift till all sån skit. Då är jag en snäll och mysig och busig och knasig och rolig fröken så mycket jag bara kan.) Den här bloggen är en ventil. Det kan vara bra att ha i åtanke innan man ifrågasätter det konstruktiva i att lyfta en sån här fråga på ett sånt här sätt.

Etiketter: ,
23 november 2012

Fredagsdekadens?

Musikrummet öppnat före frukost. Eric Saade blasting through the pre-school. Ska det vara så? Va? Va?

Etiketter:
18 oktober 2012

Äpplen som päron

Maths håller med Malin om att förskolan är till för föräldrarna. Han är förstås, liksom jag och antagligen även Malin, medveten om att det inte är hela sanningen om förskolan. Men det är en viktig del som ofta underkommuniceras i den anda av kunskap, lärande och undervisning som råder idag.

Förskolan kan förstås som en tjänst; samhället erbjuder förvärvsarbetande och andra nyttiga vårdnadshavare en möjlighet att – starkt subventionerat – lämna in barnen på barnpassning. Barnpassningens öppettider anpassas i stor utsträckning till vårdnadshavarnas arbetstider och erbjuder en slags ”all inclusive”-verksamhet med mat, vila och rekreation för de små. Fem dagar i veckan. Det går för det mesta t.o.m. att ordna med dygnet-runt-barnpassning under veckans alla dagar, om behov finnes.

Sett ur det här perspektivet är förskolan onekligen till för föräldrarna. Eller om vi ska leka med termer och säga att barnomsorgen eller dagis är till för föräldrarna och särskilja förskolan (med sitt pedagogiska uppdrag) från detta? Men det skapar nog mer förvirring än tydlighet. Bara själva dikotomin ”omsorg – lärande” är besvärande, eftersom det egentligen handlar om en evig integrering av dessa poler till ett paket som innehåller allt på samma gång.

Tjänsten förskola är till för föräldrarna. Om det bör det inte råda några oklarheter. Men tjänsten – som den skattesubventionerade verksamhet den är – är inte självklar för alla. Bidrar du inte till samhället genom t.ex. förvärvsarbete eller studier har du bara rätt till (minst) 15 timmars barnpassning i veckan. En del får mer, beroende på vilken kommun man bor i, men femton timmar är ett absolut minimum. Och det innebär motkrav. Du måste i princip vara arbetssökande eller föräldraledig.

Ser man förskolan som en tjänst, torde det vara svårt att motivera mer än de lagstadgade 15 timmarna. Om du ändå bara ”går hemma”, varför ska stat och kommun betala din barnpassning? Som Maths skriver, så är redan de 15 timmarna en lyx.

Debattören Ebba talar om barn som måste vänta utanför medan de andra äter upp sin frukost, eller vänta i hallen medan de andra barnen börjar äta sin lunch. Hon talar också om att stängas ute från sina kompisar. Det är förstås en huvudsakligen (och till sitt syfte) känslomässig argumentation. Den beskriver dessutom en strukturell felbedömning gjord av förskolans kommunala huvudmän, som i sin spariver velat undanta dessa barn från måltiderna, vilket tvingat fram ohållbara vistelsetider (vi äter ganska ofta i förskolan) som nästan alltid inneburit att barnen kommer i slutet av frukosten eller hämtas i början av lunchen. Alternativet hade varit att få stanna över t.ex. lunch, men tvingas ta med matlåda istället.

Inte bra, och en lösning som lyckligtvis börjat överges, främst eftersom den inte verkade leda till några större besparingar. På min förskola går de här barnen vanligtvis mellan 9 och 14, tisdag till torsdag. De kommer en halvtimme efter att frukosten avslutats, deltar i förmiddagens aktiviteter, den s.k. pedagogiska lunchen och hinner dessutom med en stunds rekreation/vila innan hemgång. För mig – oavsett om jag ser förskolan som tjänst, pedagogiskt uppdrag eller både och – ser jag inget som motiverar mer vistelsetid än så.

Det är inte orättvist att vissa barn får mer tid i förskolan än andra. Det ska inte ge några avgörande fördelar senare i livet – vore det så, skulle förskolan snart vara obligatorisk. Det viktiga är att när barnen är i förskolan, möts de av en trygg, rolig och lärorik verksamhet som stimulerar till utveckling.

Sedan – slutligen – bör man sätta saker i perspektiv. Ebba (som jag länkar till ovan, och som är ordförande i utbildningsnämnden i Botkyrka) ger alltså föräldrarna rätt att ha barnen i förskola 35 timmar i veckan. Men vilket är värdet i att sätta en ett-, två-, tre- fyra- eller femåring på institution sju timmar om dagen, fem dagar i veckan? Och hur menar Ebba Östlin att det värdet är större än värdet i att tillbringa delar av den här tiden med sin familj istället?

Jo, hon talar om förskolans pedagogiska uppdrag. Hon talar om barnperspektivet(!). Hon talar om det livslånga lärandet och de pedagogiska verktyg förskolan tillhandahåller och implicerar deras enorma vikt och värde.

Visst, men ändå… Sätta saker i perspektiv, skrev jag. Utbildningsnämnden i Botkyrka anser alltså (utifrån ett påstått pedagogiskt perspektiv) att det är bra om förskolebarn kan vistas i förskolan upp till 7 timmar/dag. I samma kommun bedriver förskoleklasserna verksamhet ca tre timmar/dag. Och jag tvivlar starkt på att man, ens i Botkyrka, under sina första år i grundskolan har 7-timmarsdagar.

Jag borde väl känna mig stolt över den starka tilltro Botkyrka har när det gäller förskolans verksamhet i relation till förskoleklass och grundskola. Men mest känns det som att man överkommunicerar vårt pedagogiska uppdrag för att kunna bygga ut tjänstedelen så att föräldrarna slipper ta med barnen till affären.

Visst, jag tycker också det ska vara ok för en förälder att emellanåt kunna smita in på affären på väg från jobbet.

Det jag inte tycker är ok är när man, som Ebba Östlin, kallar äpplen för päron och vice versa.

15 september 2012

Sympathy for NPF

Jodå. Tiderna förändras. Det väl tolv år sedan Stefan Sundström spelade in den här låten, och då var det MBD och DAMP som gällde. Och idag är ADHD och AS mer eller mindre på väg ut till förmån för paraplybegreppet NPF.

Fick en tweet om en artikel i Wall Street Journal om ADHD-medicinering. Ur ett nordamerikanskt perspektiv vrids och vänds det på frågan om man övermedicinerar för sagda NPF-variant och en aspekt som nämns är risken för att det blir en enkel lösning på ett mer komplicerat problem:

”Many other problems, such as learning disabilities, anxiety, sleep apnea and child abuse, or a child being gifted, can cause symptoms that may be misdiagnosed as ADHD. Too often practitioners don’t take the time needed to make that distinction.” -Sanford Newmark, ur artikeln i WSJ.

Det jag tänker på är hur förskolan alltmer verkar luta sig mot diagnoser eller diagnosliknande bedömningar som ett sätt att försöka tvinga fram den egentligen lagstadgade rätt till stöd som finns för att kunna erbjuda varje barn en likvärdig förskola. Eller ens det. Stora barngrupper är stökigare barngrupper är svårare barngrupper är barngrupper med barn som visar upp NPF-problematik. Med andra ord, ”many other problems” definieras som NPF för att de som är satta att lösa problemen skall ha en möjlighet att lösa dem. Nu blev jag gnällig, så vi stoppar här och gör en nystart.

Att definiera förskolans svårigheter att anpassa verksamheten till varje barn som ett funktionshinder hos det enskilda barnet har sina logiska och förståeliga orsaker. Det innebär dock inte att det är rätt och riktigt. Tvärtom står det i direkt opposition till vårt uppdrag och till det miljörelativa handikappbegreppet. Ändå sker det, och jag misstänker att det blir vanligare.

Förskolans lärandeuppdrag har förtydligats i etapper sedan 1998, och då många kommuner fortfarande inte upptäckt att det tåget är i rörelse innebär redan detta att pressen på oss som arbetar i förskolan har ökat. Att barngrupperna därtill ökat i takt med det här förtydligandet har inte heller varit betydelselöst. Och därför tummar vi – medvetet och omedvetet – på principen om att förskolan är till för barnen istället för tvärtom. Plötsligt har vi skapat en mall för hur vi behöver ha det för att verksamheten (lärandeuppdraget) skall fungera och då gäller det för barnen att passa in i den.

Att jag har träffat kollegor som på allvar hävdat att barnen på deras avdelning är för små, borde vara en varningssignal som ringer högt nog för att nå skolnämnden. Att barn som tidigare varit ”vanliga barn” plötsligt förvandlas till barn i behov av särskilt stöd och man kallar in logopeder, BUP, BVC, specialpedagog m.m. borde även det väcka någon form av reaktioner uppåt i hierarkin. Är det verkligen barnen det handlar om? Eller är allt detta symtom på en miljö som inte längre går att anpassa, ens för normalavvikande barn? Jag är övertygad om att de kollegor jag skriver om i början av stycket inte på något sätt är dåliga pedagoger. Däremot sitter de i en sits där deras ansträngningar inte längre räcker till. Vem som helst kan framstå som dålig när man misslyckas. Kruxet är att i vår bransch blir konsekvenserna så mycket större.

Förskolan – i kontrast till skolan – är av tradition en plats där barn i gränslandet till det där NPF kan fungera väldigt bra. Så bra att det kanske inte ens märks att barnet i fråga ”har” ett funktionshinder. Så länge man inte skadar andra eller sig själv är det inte intressant huruvida det finns en fysisk eller psykisk förklaringsmodell att luta sig emot. Kanske inte ens då, om det går att anpassa miljön tillräckligt mycket. Jag skulle vilja påstå att det är en tradition vi är på väg att lämna bakom oss helt och hållet.

”Hör du vad han viskar
Har du barnasinnet kvar

Att vara fri som fågeln och göra som man vill
Som Pippi Långstrump kan man va, som en Samba i April
Och Lasse måste inte få uniform för att bli man
Han kan sätta sej bland blommorna som tjuren Ferdinand
Och om expertisen gnäller då om Damp och MBD
Om några år så har dom fel så –
Skit i det” -Stefan Sundström, Sympathy for MBD

Den där sista versen kunde gott skrivas in i LPFö.

%d bloggare gillar detta: