Summan av en mansålder

Idag var var det ytterligare ett par indignerade förskollärare som protesterade mot de stora barngrupperna och idag var det ytterligare ett par chefer på skolkontoret som blev förvånade över protesterna. Som om protesterna varit nya. Oväntade. Opåkallade. Kanske är deras spelade förvåning bara ytterligare en beståndsdel i det jag kallade ”protesten som tradition” häromsistens? Eller så är de komplett imbecilla.

2005 publicerade Skolverket de ökända (och numera bortplockade) råd om kvalitet i förskolan som sade att en grupp på 15 barn var ”att föredra, för att barnen skall utvecklas på ett optimalt sätt” och att ”de yngsta barnen och barn i behov av särskilt stöd har behov av att ingå i mindre grupper än så för att få sina behov tillgodosedda”. Slutsatsen byggde på en kunskapsöversikt från 2001, genomförd av Maj Asplund Carlsson, Gunni Kärrby och Ingrid Pramling Samuelsson. Den klargjorde att den optimala utveckling som avses i de allmänna råden dels handlade om förskolans måluppfyllelse samt de långsiktiga effekterna av verksamheten.

Det vill säga att rådet 15 barn/grupp gäller om man vill att verksamheten når målen i läroplanen samt lägger en god grund för skolans fortsatta arbete med barnet (som då blivit elev).

Är man inte intresserad av det kan man förstås ha fler barn per grupp. Det får vara hur det vill med det. Men det motiverar ändå inte att man lägger sig till med förvåning när förskollärare protesterar mot detta bristande intresse, såtillvida att det inte är just det bristande intresset som gör att man blir förvånad – att man helt enkelt inte sett verksamheten tidigare och varken förstår vilka de protesterande är eller vad de protesterar emot.

De allmänna råden är cirka tio år gamla. Kunskapsöversikten fyller 13 i år. Förskolan som vi känner den idag har existerat i sexton år, räknat från läroplanens tillblivelse. Och det är lite drygt 20 år sedan barngrupperna i förskolan/daghemmet hade 15 barn eller färre. Därtill kommer de återkommande protesterna mot för stora barngrupper, som pågått av och till i runt 30 år – alltså långt innan 15 blev det förment magiska tal det idag är.

Under dessa 30 år har alla argument använts otaliga gånger. Alla möjliga påtryckningsmetoder – från demonstrationer till strejker till jag vet inte vad – har testats. Och vad har det resulterat i? Att snittet för barngruppstorlekarna gått från 13,4 barn år 1985 (då hade man redan protesterat ett tag mot att gruppstorlekarna passerat 12) till 16,9 år 2012. Det kan tolkas som att protesterna är verkningslösa. Vill man tänka positivt kan man föreställa sig att ökningen varit större om man inte protesterat, vilket jag i och för sig håller för sannolikt. Men syftet var väl inte att bromsa ökningen, utan att stoppa den helt. Sedan 2005 vid 15 barn.

Och trots dessa eviga protester från förskollärare och föräldrar kan kommunpolitiker vinna val på löften om t.ex. ett tak för gruppstorlekarna om 17 barn. Detta skedde i Falun vid förra valet, då rikssnittet om 16,9 barn – märk väl – var lägre än det givna löftet. Ändå misslyckades man genomföra sänkningen (eller om det var en höjning?) och kommunen har idag ett snitt på 19 barn/avdelning (som egentligen är 20, eftersom vi efter årsskiftet tvingades ta in ytterligare ett barn per avdelning, om än ”tillfälligt”).

Trettio år har gått. Trettio år av protester. Och fortfarande möts protesterna av förvåning. Efter trettio år! Tre decennier! En mansålder, för Guds skull! En mansålder av kontinuerliga protester mot för höga barngruppstorlekar, med hänvisningar till forskning i vitt skilda discipliner, känslomässig argumentation, studiebesök, skrivelser hit och dit, demonstrationer och stridsåtgärder. Av att stånga våra kollektiva pannor blodiga mot skolkontorens lyckta dörrar. (Facklig kamp bör väl också nämnas, även om t.ex. lärarförbundet aldrig vågat använda skrivningen i de allmänna råden för att stödja oss förskollärare och föräldrar.)

En mansålder har passerat. Ingenting har hänt.

Vill vi verkligen ha en förändring kanske det är dags att byta strategi?

Advertisements

2 kommentarer to “Summan av en mansålder”

  1. Så du menar att ni i alla fall går upp till era politiker och protesterar?

    • Det är främst en generell betraktelse. För visst uppvaktar vi fortfarande våra politiker till höger och vänster i den här förhoppningen, även om kanske du och jag inte är lika benägna att göra det? 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: