Protesten som tradition

Förskoleupproret rasar över landet. Tusentals förskollärare, barnskötare, föräldrar och andra sympatisörer – men främst förstås de av oss som arbetar i förskolan – samlas i den gemensamma tanken att bara vi lyckas finna Orden, så kommer problemet att lösas; barngrupperna att minska till resonabla nivåer, personaltätheten öka i motsvarande takt, planeringstiden nå balans med arbetet i barngruppen och allt kommer att bli bra. Som att det handlar om att formulera sig på precis rätt sätt för att ”politikerna” (skrivet inom citationstecken, som ett representativt ord, snarare än en beskrivning av vilka det gäller. Ingen av oss vet nog exakt vilka det handlar om.) ska nå den där djupare insikten som krävs för att de också skall skrida till handling.

Vi vet vad problemet är och vi vet att vi gör det bästa vi kan med det vi har. Och vi vet att även om det inte är så bra som vi egentligen – när omständigheterna är sådär teoretiskt perfekta – kan och vill att det ska vara, så är det överlag tillräckligt bra för att det ska fungera någorlunda. Vi vet också att ”tillräckligt bra” inte nödvändigtvis är detsamma som ”hög kvalitet”, men är samtidigt bra på att få det som ofta – ärligt talat – är ganska dåligt att se ganska bra ut. Kanske är vi för bra på det där sistnämnda? Men våra chefer och deras chefer i oligarkierna uppe på skolförvaltningarna är också bra på att få saker att verka bättre än de är – och har dessutom en högre motivation (läs: lön) än oss andra. Tillsammans förvandlar vi lera till kattguld. Och även om de klagar och går till tidningarna med jämna mellanrum, så visst fasen säger sig föräldrarna ändå vara nöjda när det kommer till kritan. Verksamhetsbesök av politiker kan förvisso visa upp en verksamhet som måhända verkar stökig och rörig, men det är ju barn och de ser glada ut. Det ser bra ut – såvida det inte är oppositionspolitiker som dyker upp. Då ropas det istället om kris och katastrof. (Är man folkpartist är det förstås alltid kris och katastrof så fort man går från det livmodertrygga ”förr i tiden” till ”nu”.) Men snart nog är oppositionen i styrande ställning, och då ser det bra ut igen. Och verksamhetsbesök av oligarkerna på kontoret är knappast mer konstruktiva. De resulterar sällan till aldrig i någon förbättring av problemet. Istället hålls vi pedagoger plötsligt som (huvud-)ansvariga för bristande struktur, för rigid struktur eller ren ovilja att ta tag i saken. Och accepterar vi inte den förklaring som ges, då är vi rent illojala. Så har man ett någorlunda fungerande arbetssätt gör man bäst i att hålla käft och huka sig när man passerar vilket hus det är Skolförvaltningen nu flyttat in i. Annars skickar de en specialpedagog med rätt att strukturera (om). Och sedan orkar vi inte klaga mer förrän nästa termin.

Men är det verkligen det som är problemet?

Är det våra stora barngrupper? Den låga personaltätheten? Bristande struktur (läs: kompetens) på förskolorna? Okunniga politiker? Oligarkin på skolförvaltningen? Och så vidare.

Eller är problemet det faktum att ingen faktiskt kan lösa det vi tror är problemet? Att vårt hopp om en lösning vilar på en omåttligt naiv föreställning om tingens ordning? Om att det finns en tydligt ansvarig att ställa upp mot väggen och skjuta. Men det gör det knappast.

Ingen trycker in mer än 15 barn på en avdelning på ren jävelskap. Ingen håller personaltätheten så låg det är praktiskt möjligt bara för att det är kul. Ingen kan genom att knäppa med fingrarna trolla fram planeringstid eller andra förutsättningar för oss att klara av vårt läroplansstyrda arbete. Ingen.

Vi befinner oss alla inom ramarna för ett system. Jag kallar det mitt egna lilla GULAG, andra kallar det kommunal verksamhet eller något annat. Oavsett namnet utgörs det av ett ram- och regelverk som styr oss alla, från den lägst utbildade pedagog till den högst upphöjde politiker. Vi rör oss i systemet, enligt systemets regler och vi agerar inom dess ramar. Systemet gör också saker med oss. Skapar beteenden, tankesätt. Och vi reproducerar systemet genom att leva och verka inom det. Och så länge vi lever och verkar inom det blir förändring svår, för att inte säga omöjlig.

Det, skulle jag vilja säga, är problemet.

De symtom jag räknar upp i början. Gruppstorlekarna och det. De ingår förstås också i systemet. De är – trots vårt engagemang i att få någon att åtgärda dem – inte avvikelser som kan (eller ens bör?) korrigeras. De är tingens ordning. Att t.ex. sänka barngruppernas storlekar till att ligga i linje med Skolverkets f.d. rekommendationer skulle skapa oerhörda effekter – och säkerligen skador – på systemet. I första hand och mest uppenbart ekonomiskt, men även på andra sätt. Det skulle förändra maktbalansen på närmast oförutsägbara vis. Synen på pedagogerna (”klarar inte större grupper än 15 barn”). Verksamhetens upplevda fokus (”gruppstorlekar framför innehåll”). Och så vidare. Det sistnämnda visade Skolverket upp med föredömlig tydlighet när de plockade bort taket för just gruppstorlekarna – argumentationen var som bekant att det varken är konstruktivt eller realistiskt att bygga upp något så organiskt, levande och heterogent som en barngrupp i förskolan på en rigid siffra (”15”). Lika lite som meningen med livet är 42, är 15 en magisk siffra. Eller med andra ord: Kravet på ett tak för barngruppernas storlek – om det skulle följas – skulle ge effekter som skakade om de kommunala grundvalarna och riskerade att förgöra civilisationen. I alla fall på lokal nivå. Samma rädsla som inför det första atombombsprovet eller varför inte millennieskiftet.

Vad är problemet, undrar jag inledningsvis.

Vill vi verkligen ha en förändring, undrar jag sedan. Eller är våra naivistiska protester en del av spelet? Något som hör till, men som inte ska tas på fullt allvar. Lite som en tradition som firas år ut och år in, utan att vi egentligen tror på innehållet.

Annonser

7 Responses to “Protesten som tradition”

  1. I början var ordet, kan man läsa i en känd skrift, och aldrig har väl det varit mer sant. Men sanningen är det inte. Vi vränger ordet för att få verkligheten att passa de visioner som finns, inte tvärtom. Ordet borde beskriva verkligheten, vara ett verktyg för förståelse, men inte ens ord av protest blir något annat än bara ord, yttranden rakt ut i luften eller cyberrymden. För det krävs inte bara ord, det krävs också handling för att förändra.

    Och vem vill känna sig misslyckad? Trots att oddsen att lyckas är nästan obefintlig? Ingen. Alltså döljer man sitt misslyckande i tjusiga ord, på vilken nivå man än är i systemet. Alla har blivit väldigt bra på det. Men jag tror att verkligheten kommer ikapp, för det går inte att dölja bristerna längre.

    Förändring kan kännas jobbig och att börja själv skapar ångest hos de flesta. Men tänk om vi alla kollektivt skulle börja säga nej till obetalt övertid? Den där tiden man tar sig för att skyla över att det inte finns tid och resurser. Tänk om vi skulle börja vår protest med att återgå till 40 timmars arbetsvecka? Alla? Man gör det man hinner på den tiden och ser till att prioritera så barnen får sitt för att känna sig trygga, sedda och bekräftade. Men vågar någon bryta med ordet, det där tjusiga ordet som ger sken av att allt är mer än bra?

    Jag minns en skämtteckning från 70-talet. En person står med foten i kläm i en dörr. En annan person går förbi och säger: ”Foten i kläm?”. Personen med foten i dörren svarar med ett leende: ”Jajamen!”. Är det där vi är?

    • Jag tror iofs att rörelser som Förskoleupproret är ett sätt att försöka bryta med ordet. Och jag har mina metoder – t.ex. den här bloggen. Kanske nyckelordet (och förhoppningen) på den nivån är ”synliggörande”?

      Men det jag börjat se alltmer, både inom min förskolevärld, men också i skolvärlden/-debatten i stort, är hur de här ”bristerna” blivit norm. Alternativt att organisationen ser ut och fungerar på ett sätt där våra alternativ helt enkelt inte är realistiska.

      Förra valet vann en rödgrön allians mitt kommunval, delvis på löftet att få ner barngruppstorlekarna från 21 till 17. Ändå har vi den här vårterminen ett snitt på 20 barn/avdelning. Och alla som visste något förstod ju redan 2010 att det var ett orealistiskt mål. ”Jajamen!”

      Ändå fortsätter folk att gasta om de där barngrupperna. Även jag, förstås. (För det är – objektivt sett – dåligt, skadligt, farligt, ohälsosamt m.m.) Jag har lagt upp det här inlägget på min Medium-sida. Där illustrerar jag det med en bild från en demonstration i Falun någon gång i början av december 2008. Hur mycket har hänt? Inget. Hur mycket har t.o.m. blivit sämre? En hel del. (Fast hon som ledde demonstrationen har iofs blivit rektor. Alltid nåt, kanske…)

      Jag pladdrar och tappar fokus, märker jag. Godnatt. 😉

      • Vem synliggör? Och vad är det som synliggörs? Vad är det egentligen Förskoleupproret gör? Vad man gör är att prata. ”Synliggör” man någonting? Ärligt talat. För inom det rådande paradigmet, där även sossarna hör hemma, har man sina trosuppfattningar klara. Man ser inte det som somliga vill synliggöra. Det är inget problem för dem. Och så länge som det inte händer något konkret som hotar att slå undan fötterna på dem, så kommer de inte att byta fot.

        Och så länge som det finns så många statuskåta och giriga förskollärare som inte kan se att det inte beror på dem att de misslyckas, kommer ingen att slå undan fötterna på någon. Folk kommer bara själva att springa in i vägg och deras egna ben att vika sig. Men det är den enskildes problem, enligt tidens paradigm.

        Skulle det däremot bli så att många börjar gå ihop och säga att de tänker återinföra 40-timmarsarbetsvecka, som är det vi faktiskt har, då skulle det börja gunga. För vem skulle göra alla tjusiga planer och berättelser, vem skulle göra dessa undergörande dokumentationer och vem skulle hinna med att skriva alla dessa kontrolluppgifter? Jag har ytterst sällan några problem med att fylla mina arbetsdagar med att hjälpa och prata lugnande med barnen och göra alla dessa praktiska och logistiska sysslor som krävs för att dagen ska fungera på ett bra sätt.

        Det var faktiskt flera år sedan jag slutade jobba mer än 40 timmar/vecka. Śånt som ska vara rutineruppgifter ska gå in under de timmar jag har. Men de gör de inte. Jag ”misslyckas” alltså, beroende på hur man ser det. Jag vet vad jag kan och vad jag skulle vilja göra, men dit når jag aldrig. Men det gör också att jag relativt bra står ut med detta ”misslyckande”. Men hur många gör det? Hur många inom Förskoleupproret gör det? Inte många! Men snacka går ju. Ord är billiga.

        • Jag säger inte att synliggörandet lyckas, utan att det är en strävan. Jag bloggar ju inte (bara) för att navelskåda, utan i någon slags förhoppning att någon annan ska läsa det och helst också hålla med. Och på tal om det inser jag plötsligt hur den här bloggen i ganska stor utsträckning är ett offentligt samtal mellan dig och mig. 😉

          Jag vet inte om du varit inne och kikat på Förskoleupprorets grupp på Facebook (den jag länkar till ovan). Jag blev genast (och är fortfarande) skeptisk till just det där naiva anslaget om att skicka protestlistor, skriva tillbudsrapporter och föra statistisk över bemanning och barngruppstorlekar m.m. Jag har gjort det sedan jag började arbeta i branschen och den enda utveckling jag sett har gått i rakt motsatt riktning. Det finns fog för att ifrågasätta effektiviteten i dylika aktiviteter, om man säger så.

          • Så kan det nog vara, men det är nog några stycken som lurkar lite men aldrig själva kommenterar. Det krävs trots allt en liten insats för att skriva något annat än: ”Åh så bra!”. Och försöker man vara nyanserat kritisk då hänger vissa inte med, eftersom de vill ha antingen eller. Men det är inte så illa att vi åtminstone är två som pratar offentligt, om bara några besöker våra sidor och får något att tänka på. Sedan vet jag bara för egen del att det inte är så ofta jag läser kommentarer, även om det händer.

            Nej, jag har inte varit inne på Förskoleupprorets sida på Facebook. Anledningen är att jag hoppar Facebook. Jag ser bara på min fru, som var så anti i början, hur hon blivit beroende av att kolla. Det får liksom räcka med WordPress.com och deviantart.com. 😉

            • Visst är det väl så. Och var vi ute efter bekräftelse skulle vi nog både sträva efter att marknadsföra oss (bättre). Vilket är farligt nära att få in mig på ett annat spår. Så det får räcka som svar. På återseende! 🙂

Trackbacks

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: