överhuvudtaget integritetskydd

Med argument om att värna barns integritet införs allt oftare fotoförbud på förskolor vid luciatåg och andra liknande evenemang. Många gånger är det befogat, då det blir allt vanligare att barn (och deras familjer) lever med skyddade identiteter. I dessa fall kunde det bli katastrofalt om fel bild visades för fel person – oavsett om det var avsiktligt eller inte. Men för det mesta handlar det främst om att man som pedagog i förskolan upplever sin skyldighet att värna barns integritet mot prospektet att utsättas för den okontrollerade användningen av bilder på barnet.

Vem vet var bilden hamnar (man menar ofta ”Internet”) och hur den används (man tänker antingen på pedofiler som med hjälp av något bildbehandlingsprogram klistrar in barnets huvud/ansikte på en porrbild, eller på elaka klasskompisar som något decennium senare googlar fram den där bilden och mobbar barnet med den).

Och visst kan bilder på nätet missbrukas. Det går inte att förneka. Men man kan inte heller förneka att det ligger ett visst mått av hysteri i de skräckscenarion som målas upp.

Jag är inte bara förskollärare, jag är också förälder till ett barn i förskoleåldern. När jag fotograferar mitt barns luciatåg ser jag bara honom. Visst noterar jag att det står barn bredvid, men varken när jag fotar eller efteråt är jag särskilt uppmärksam på dessa. De blir bakgrundsbrus. Jag ser bara mitt barn. Det är sådana som mig jag i egenskap av förskollärare vill stoppa i integritetens namn. Det är sådana som jag som antas vara de potentiella pedofilerna och fildelarna av detta integritetskränkande material. Det är faen inte hållbart att se på föräldragruppen på det sättet!

Jag har, i ett äldre inlägg, skrivit om detta i lite andra ordalag. Då låg fokus på de barn som levde under en faktisk hotbild och i de fallen är jag beredd att rentav låsa ute de föräldrar som inte är beredda att respektera ett fotoförbud. Men det är alltså inte samma sak som att vilja införa ett generellt förbud – och absolut inte på så svaga premisser som påståendet om att det skulle kränka barnens integritet att låta deras föräldrar fotografera dem i luciatåget på förskolan. Inte ens när man drar fram de mest extrema potentiella konsekvenserna av detta. För att det blir alltför långsökt och för att frågan egentligen handlar om något annat. Ett svartvitt antingen/eller tänk.

Jag läser ‘Vad berättas om mig‘ och brottas med utmaningen att konfrontera mig själv med ett vanemässigt fotograferande av verksamheten (läs: barnen) och de pedagogiska miljöerna (läs: barnen) utan en tidigare tanke på barns integritet och rätt att faktiskt själva avgöra om de vill dokumenteras eller ej. (Det gäller förstås inte bara fotografering, utan dokumentation i stort.) Här står barnets rätt att säga ”nej” till att dokumenteras mot min skyldighet att dokumentera. Det är uppenbarligen en annan aspekt av frågan – rentav en helt annan fråga, även om den rör sig inom samma sfär – men vid våra seminarier (hittills har vi haft ett par, tre, fyra) blandas den ändå alltid ihop med frågan ovan.

Och istället för att handla om respekten gentemot barnet, är vi tillbaka i värnandet, skyddandet av detsamma. Mot en otydlig, demonisk hotbild av okontrollerbar Internetpublicering av föräldrars bilder på de egna barnen rätt ner i händerna på pedofiler och mobbare. Och vårt upplevda eller självpåtagna ansvar för detta.

Men vårt ansvar ligger här och nu. I det aktuella luciatåget. Där bara föräldrar och syskon (och i mån av plats andra släktingar) sitter i publiken med kamerorna redo att dokumentera just sitt barn. Som i likhet med den skäggiga pappan bara ser sitt barn lysa klart som den starkaste stjärna i vintermörkret. Här sitter inga pedofiler eller mobbare. Eller, jo, det kanske det gör. Men vi kan inte utgå från det. Vi kan inte förvandla barnens föräldrar till potentiella sexualförbrytare utan att det måste få konsekvenser utöver ett simpelt fotoförbud.

Och såhär i slutet av inlägget slår det mig att jag inte ens berört den kanske viktigaste aspekten av alla. Barnets rätt att dokumenteras. Barnets rätt att säga nej måste rimligtvis också innebära barnets rätt att säga ja. Men jag kan inte dra mig till minnes att de här fotoförbudsdiskussionerna någonsin har förts tillsammans med barnen.

Kanske är det så att vi i vår iver att värna barnens integritet, kränker densamma?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: