Miljö och handikapp

Jag lovade att skriva något om det miljörelativa handikappbegreppet i anknytning till mina pågående funderingar om förhållandet mellan å ena sidan gruppstorlekar och personaltäthet och å andra sidan särskilda behov.

Min grundtes är att ju större gruppen är, desto högre blir andelen barn i behov av stöd.

När jag skrev om detta häromveckan, påpekade Maths mycket riktigt att jag var otydlig kring just den biten. Jag menar alltså inte att träffbilden blir större och att risken ökar för att ett funktionshindrat barn hamnar i gruppen (även om det förstås också är ett rimligt antagande). Det jag menar är alltså att varje barn som tillkommer i en grupp påverkar miljön i gruppen på ett sätt som i sin tur sänker ribban för vad som krävs för att särskilda behov skall uppstå. Det blir rörigare, helt enkelt. Och alla har vi olika trösklar för hur rörigt vi kan ha det omkring oss innan det påverkar oss negativt.

Det är när vi inte längre kan fungera normalt p.g.a. röran omkring oss som behovet av stöd uppstår. Det är precis samma sak för barn som för vuxna.

Min fru får ”mental krupp” och kan inte göra någonting konstruktivt när jag lyssnar på hårdrock i vardagsrummet. Det är ett särskilt behov.
Jag får ”mental krupp” och kan inte blogga när min fru står och läser vad jag skriver över axeln på mig. Det är också ett särskilt behov.

Det behöver inte handla om ADD eller NPF. Man behöver inte sitta i rullstol eller ha en CP-skada. Ett behov av stöd i en barngrupp eller skolklass är ett resultat av att det är för ”rörigt”. Det är tröskeln som är olika hög, och alla har vi en tröskel.

Det miljörelativa handikappbegreppet säger precis detta. Att det är miljön som avgör höjden på tröskeln, samt att ansvaret för att tröskeln inte blir för låg ligger hos den/de som skapar miljön.

Det är alltså mitt ansvar att hålla volymen på en för min fru tolererbar nivå, liksom det är min frus ansvar att inte hänga över min axel precis när jag skriver detta. Allt enligt det miljörelativa handikappbegreppets logik. Allt för att minska andelen särskilda behov i vårt hem.

Det jag kommer att klura på i några framtida inlägg är om det går att – med avstamp i det miljörelativa handikappbegreppet – ta fram en generell modell för förhållandet mellan gruppstorlek (miljö) och särskilda behov (handikapp).

En första fråga blir om man kan utgå från att andelen barn i behov av stöd (BBS) är 0% i en åldersblandad grupp med 15 barn och 3 pedagoger? Jag tänker mig då att de befintliga behov som existerar är hanterbara i vardagen och inte kräver extra insatser i form av enskild träning, handledning av specialpedagog eller liknande.

Vad säger ni?

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: