Lösningsinriktat tänkande i kommunal praktik

Förra veckan fick vi köpa en hylla med lådor. Det är 24 lådor – en till varje barn – att förvara sina pyssel och projekt i. Det kändes bra, för tidigare har de fått använda gamla ruttna möbler med olika stora fack och det har inte känts som att barnen – vare sig de barn som fått ett fack, eftersom vi inte lyckats skrapa ihop tillräckligt många möbler med tillräckligt många fack, och de som blivit utan och fått – ja, ni vet de där bilderna på lärarlegitimationsansökningar i lådor på golvet – det är ungefär så det har funkat för en del av barnen och även om det i och för sig är en fin koppling till Skolverket (hej, hej!) så har alltså barnen har inte riktigt velat använda dem. Dessutom har de (möblerna och lådorna) fått rummet att kännas som en knarkarkvart. Så det var med ganska stor glädje vi tog emot beskedet att vi skulle få köpa hem den nya möbeln.

Så idag fick vi beskedet att varje avdelning i kommunen med omedelbar verkan måste skriva in fler barn så att antalet barn blir 21 (tjugoett) per avdelning. I hela kommunen. I snitt, alltså. För vår del innebär det lite mer, eftersom vi på vår förskola har fattat beslut om att sätta stopp vid 17 barn i småbarnsgrupperna. Det innebär att de två ”storbarnsavdelningarna” kommer att få två extra barn var, och småbarnsavdelningarna behåller sina gruppstorlekar. (Matten ser alltså ut som följer: 17+17+24+26/4=21)

De här nya barnen kommer inte att få någon av de nya, fina lådorna, eftersom det inte finns lådor så det räcker (hej igen, knarkarkvart!). De kommer inte att ha någonstans att hänga sina kläder, eftersom krokarna redan är slut (de räcker inte ens till de befintliga barnen – jag tror det är tre stycken som f.n. får dela krok med ett syskon eller hänga sina kläder på kroken där vi tidigare hängde såna där blå skoskydd). De nya barnen kommer inte att hinna bli en del av gruppen, eftersom de (enligt uppgift) kommer att försöka erbjudas plats så sent på terminen som möjligt. (Fråga mig inte varför. Det där känns som kommunalt politisk-ekonomiskt mumbo-jumbo.) Och få se… Ja, om inga vuxna sitter med barnen när vi äter, får det plats 22 barn vid de ordinarie borden. Så kan vi sätta fyra vid det runda bordet (bredvid knarklådorna). Då får alla plats. Utom personalen.

Inskolningar i slutet av vårterminen känns förresten som ett spännande koncept, det också. ”Kom in i gruppen lagom till semestern, så börjar vi om från scratch igen i augusti.” ”Kom in och hälsa på i vår femårsgrupp med 24 barn och tre fröknar som är slutkörda – fysiskt och mentalt – efter ett hundår och försök känna dig trygg med att lämna ditt barn ensamt där.” ”Kom in vår barngrupp med 24 barn, varav 21 kommer att sluta om ett par veckor för att börja i förskoleklass och försök lista ut vilka du bör försöka bli kompis med innan semestern.” Eller den här varianten, som är min favorit: ”Kom in i vår barngrupp och bli trygg lagom till semestern och börja sedan om på nytt i augusti när du fått plats på den förskola du egentligen ville gå på.”

Men vi har ju läst in oss på lösningsinriktad pedagogik den här terminen.

Ett sätt att lösa det här på är ju att låta halva gruppen vara ute, så kan den andra halvan använda deras krokar. Sedan byter man efter lunch – så att när grupp A ätit och gått ut, går grupp B in och äter och stannar sedan inne resten av dagen. Då löser man två av mina probleminriktade punkter ovan i ett svep. Hej hopp!

En annan lösning på ett problem som knappt antyds ovan är att säga upp kontorsytan för all adminstrativ personal och placera dem ute på förskolorna istället. Då ökar man personaltätheten utan att behöva vare sig anställa mer personal eller minska gruppstorlekarna. Och kontorsmaterialen går utmärkt att leka med. Kopieringspapper är t.ex. synonymt med ritpapper. Tejp är hårdvaluta på en av de andra avdelningarna. Och jag har hört att kommunens skolchef har en uppblåsbar krokodil liggande nånstans (han berättade om den när han som nytillträdd föreläste för all förskolepersonal om sin vision för kommunens skol- och förskoleverksamhet). Kan det rymmas mer potential i ett förslag? Tjosan! Och vi vill ha krokodilen!

En idé vi bollade på husmötet (det var då/där vi fick beskedet) var att istället för bara fyra barn, skriva in en sisådär tjugo-tjugofem barn (tydligen står det ”hundra barn” i kö för att få plats) och använda förskolepengen till att köpa ett stort partytält där de kan vara. Resten av pengarna blir ren vinst åt förskolan. Vi har en stor gård, så de skulle lätt få plats. Ka-tching! Och det räcker att fyra förskolor till nappar på idén, så har vi eliminerat kön också.

Nä, jag känner mig riktigt taggad, faktiskt. Nu går jag och lägger mig. Kanske drömmer jag fram fler geniala idéer om hur vi kan revolutionera den kommunala barn(om)sorgen?

Det känns som löneförhöjningen lurar runt hörnet.

Liksom våren.

Advertisements

11 Responses to “Lösningsinriktat tänkande i kommunal praktik”

  1. Det här tragiskt!!! Hur tänker landets kommuner kring kvalitet, tror du? Det dom kallar för kvalitetsarbete är inget annat än att ett kontrollsystem.

    Säg inte det här till någon 😉 men det skulle var fullt möjligt att omvandla er till ett I Ur och Skur dagis. Då är ni alltid ut. Vem behöver klädhängare och lådor? Pratar vi inte lösningsinriktat? 😉

    Det här är faktiskt något man gjorde i min förra enhet. Lokalerna var små, så man skapade utegrupper. Grupperna byggdes alltså inte pga någon pedagogisk tanke, utan av lokalmässiga hänsyn. Det fanns inte ens några hänsyn till barnen.

    Annars gillar jag den ironiska tonen i inlägget. 🙂

    • Ha ha! Glömde jag nämna ”ur och skur”-förslaget? I höstas byggde 5-årsgruppen en koja i skogen. Jag sade på mötet att vi kunde flytta gruppen dit, bara det blir lite varmare ute först.

      Och så har vi förslaget med en grill på gården. Då kan halva gruppen grilla korv medan de andra äter inomhus…

      Nä… Barnperspektiv är något förbehållet oss pedagoger på golvet, misstänker jag.

      • Barnperspektivet gäller bara oss som har med barnen att göra, inte politiker och andra. Men vi ska ha det ”i ur och skur” även om vi ska slå knut på oss själva och sitta där med pannan kaklet. Är det sånt som kallas för dubbelmoral?

  2. Detta är sjukt och måste spridas!

  3. Två toaletter på 26 barn. Det slår mig plötsligt.

  4. Kan bara hålla med.
    Ge oss 10.000 i lönepåslag, så slutar vi klaga, eller?

Trackbacks

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: