Undantagstillstånd och etik

En av mina VFU-studenter skall ta med sig en etisk frågeställning från verkligheten till högskolan (tur för henne att hon inte VFU’ar på en övningsskola!) och jag passar förstås på att passa över en av de puckar jag själv brukar bolla med.

Vi är fyra avdelningar på min förskola. Ibland händer det att någon av oss som arbetar blir sjuk och då händer det även att vi inte får tag på någon vikarie, eftersom kommunens vikariesystem är så sinnessjukt konstruerat att det bara undantagsvis innehåller några vikarier. I sådana fall samarbetar vi mellan avdelningarna för att lösa personalbristen på annat sätt. Och det är då mitt etiska dilemma sätter fart.

Samarbete är bra. Jag tycker att ett positivt arbetsklimat bl.a. skall innehålla en vilja i kollegiet att se och stötta varandra. Och om en avdelning plötsligt får decimerad personalstyrka ser jag det som självklart att övriga avdelningar gör en insats för att stötta den kvarvarande personalen. Men, till vilket pris sker detta?

Den enkla modellen innebär att en person från en annan avdelning kommer in och ersätter den frånvarande kollegan.
Den andra, lite bökigare modellen innebär att man flyttar över barn från den drabbade avdelningen till övriga avdelningar.

Det är det här jag inte gillar. För hur vi än gör känns det bara som att vi flyttar eller sprider ut problemet istället för att lösa det. Inte för att vi kanske kan lösa det, men intrycket är att vi gör de här sakerna för att – på ett mikroplan, i alla fall – just lösa det. I alla fall för stunden.

Den enkla modellen innebär ju bara att man flyttar personalbristen till en annan avdelning, som i teorin är den avdelning som drabbas minst av det. Men i praktiken är det sällan så att man kan värdera kostnaden av personalbrist olika. Antingen har man tillräckligt med personal, eller så har man det inte. (Ett undantag till den regeln kan eventuellt vara om det saknas fler än en person på en och samma avdelning och man ”jämnar ut” det över avdelningarna.) Den drabbade avdelningen – oavsett om det är den med sjuk eller utlånad personal – måste lägga om sin planerade verksamhet i större eller mindre grad, vilket förstås drabbar barnen. (Ogilla!)

Den andra, lite bökigare modellen med att pytsa ut barn innebär även den en omläggning av verksamheten – men istället för att drabba en avdelning, påverkar det avdelningen med sjuk personal, samt alla avdelningar som tar emot barn. Än en gång påverkas verksamheten, eftersom de nyanlända barnen både utökar gruppstorleken och förändrar sammansättningen. Oavsett förändringens storlek, drabbas barnen. Och kanske främst de flyttade barnen. (Ogilla!)

Jag är införstådd med att det handlar om ett tillfällig lösning. Ett undantagstillstånd. Och jag ser inga alternativa handlingssätt – förutom att den drabbade avdelningen offrar livet för de andra avdelningarna i nåt slags martyrskap.

Men bara för att jag i viss mån accepterar tingens ordning, betyder det inte att jag gillar dem. Och det vore spännande att få veta om någon av modellerna känns ”bättre” än den andra.

Min student återkommer väl med ett referat av diskussionen i nästa vecka nån gång. Tills dess vore det skoj att få ta del av era tankar kring detta. Kanske har ni t.o.m. ett tredje och fjärde alternativ?

Annonser
Etiketter:

10 Responses to “Undantagstillstånd och etik”

  1. Ett tredje alternativ är att försklechefen råkar komma på besök… och får stanna 🙂

    Kul läsning jag upptäckte idag och ska följa den…

  2. Jag förstår inte hur jag i över en månad har kunnat missa det här inlägget! För det är så jag tänker också. Jag säger att det handlar om att sprida kaos. En avdelning får problem pga sjukdom och då ska man se till att även minst en annan avdelning inte kan utföra sina planerade aktiviteter. Så där man hade kunna låta en avdelning få ett avbrott i planeringen, så blir det nu fler avdelningar.

    Jag får det också till två alternativ: flytta runt personal eller flytta runt barn.

    Vi har den här veckan fått en ny chef, men på ett medarbetarsamtal med förra chefen tog jag upp det. Hon noterade det men inget hände. Reglerna för att få ta in vikarier är höga och ändå har vi varje höst riskerat att gå back i budgeten.

    Min chef på förra arbetsplatsen kunde ibland stötta om det inte gick att få vikarier. Men det var innan hennes enhet förvandlades till en jätteenhet. Då blev det inte längre praktiskt möjligt.

    • Sen tillkommer ju provokationen när det hävdas att vi ska göra det för att inte boka vikarier ”i onödan”. Jag är införstådd med dilemmat med en (för) tajt budget, men när det blir ett argument för att medvetet sprida kaos har jag svårt att sympatisera med det.

      Min chef har månne ingen jätteenhet, men den är utspridd över ett jätteområde, geografiskt sett. Så även om han också skulle vara öppen för att gå in och stötta vid behov, så har inte heller han de möjligheterna.

      Roligt i kråksången att vi tänker lika, i alla fall! 😉

      • Vi borde nog ta tag i det där ordet onödan. För vad står det för? Och hur är det relaterat till någon form av kvalitativt arbete?

        Vi lever i liknande verkligheter. Men jag har börjat förstå att vi på en del sätt kan ha det något bättre i Stockholm, både när det gäller arbetsmiljö och löner. Jag har en före detta arbetskamrat som hälsade på idag. Hon har flyttat ut i landet. När hon beskriver sin arbetssituation känns det inte bra. Hon sa, att på den yta som finns på min avdelning, där har hon dubbelt så många barn.

        Jag skrev om det här med storleken på barngrupperna i Kreativ bokföring och barnantal och Ekonomin och organisationen av barngrupperna .

        För om barngrupperna vore mindre, man med bibehållen personalstat, så vore en sjuk personal inte så kännbart. Då skulle det kunna fungera ändå, i alla fall för det mesta, skulle jag tro.

        • Precis. Om gruppen är mindre, är det generellt lättare att hantera personalfrånvaro.

          Det verkar inte vara helt uppenbart på de högre nivåerna i organisationen hur gruppstorleken påverkar känsligheten i verksamheten. Kaoset som uppstår vid personalfrånvaro är en sak. Barnens ökade behov av stöd är en annan – och då talar jag inte bara om otrygghet, utan också om koncentrationsförmåga, social och kognitiv utveckling,…

          Kort sagt är det så att i takt med att barngruppen ökar i storlek, ökar också varje enskilt barns behov av stöd, vilket lägger till ytterligare belastning på den redan ökade belastning det innebär att arbeta i en stor barngrupp. Det blir exponentiellt svårare att arbeta (i betydelsen ”följa läroplanen”) för varje barn som tillkommer.

          På samma sätt minskar varje enskilt barns behov av stöd i takt med att barngruppen minskar, ner till en nivå där de beprövade siffrorna 12 för småbarn och 15 för åldersblandat sätter någon slags ribba. Där har vi en rimlig (hanterbar) arbetsbelastning där förmåga att möta enskilda barns behov står i balans/samklang med våra möjligheter att arbeta med gruppen.

Trackbacks

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: