De äckliga flugorna

Jag har precis börjat läsa en bok om lösningsinriktad pedagogik som en del i vår interna fortbildning. Till att börja med ska vi läsa de första två kapitlen och sedan reflektera över dessa i tvärgrupper på nästa arbetsplatsträff.

Egentligen är det inget nytt under solen för mig som förskollärare att försöka lyfta det positiva istället för det negativa. Det barnet kan istället för det det inte kan. Överlag är det väl en strömning inom såväl för- som grundskola, skulle jag kunna tänka mig. Och när jag gick min ICDP-kurs förra läsåret (dock utan diplom eftersom min frånvaro var för hög – fokuserades det minsann på det negativa!) var det en central punkt i det så kallade vägledande samspelet att omdefiniera (visst kallade vi det så?) barn och sådant som kan hända runt barn på ett sätt som förklarar skeendet ur en konstruktiv synvinkel.

Ändå är det så svårt att hålla fast vid det lösningsinriktade tänket.

Jag möter dagligen barn som det stormar kring på olika sätt, och beroende på mina förutsättningar att hantera de här stormarna hamnar jag på olika platser i den lösningsinriktade skalan. Om jag upplever maktlöshet inför en uppkommen situation kan det få mig att skjuta över skulden (eller delar av den) på barnet eller föräldrarna. För att teoretisera lite externaliserar jag alltså min maktlöshet och manifesterar den i barngruppen eller kollegiet. Skapar en mental bild av en äcklig fluga som jag sedan ger mig till att krossa.

Istället för att krossa min egen maktlöshet. Rädslan och osäkerheten som kommer med maktlösheten. Det förestående misslyckandet.

På sidorna 28 och 29 i boken listar författarna 13 exempel på frågor som tar fokus från den äckliga flugan och istället omdefinierar den till en intressant och värdefull varelse. Som hjälper mig återvinna den professionella nyfikenhet jag måste besitta för att göra ett bra jobb. Det känns bra att få listan framför sig, i svart på vitt, även om jag vet att jag redan vet det här. För det det handlar om är inte att vi ska lära oss något nytt genom att läsa den här boken, utan om att vi alla skall påminnas om att vi vet det här och att det är viktigt att inte släppa den här vetskapen, bara för att den där äckliga flugan dyker upp i ett svagt ögonblick.

Vi behöver påminnas om att maktlöshet, rädsla och osäkerhet inte är giltiga argument. Aldrig. Och att vinsterna är så mycket större om vi göder den intressanta insekten istället för att mosa den äckliga flugan. Perspektiv.

För i slutet av dagen. När allt kommer omkring. Då är det vår uppgift att lära den där eventuellt mosade flugan att flyga.

Advertisements

7 kommentarer to “De äckliga flugorna”

  1. Det här verkar vara ett klassiskt exempel på hur man inte skiljer på barnet och den handling barnet utför eller underlåter att utföra. Att inte när det hettar till kunna känna barnets självklara rätt att finnas. Även vid en rejäl utskällning är det alltid handlingen som orsakar problem, inte barnet. Det tog mig flera år av träning och en vända i terapi innan det satt hyfsat för mig.

    Sedan kan man ju också dra in arbetssituationen. För om jag har flyt i arbetet, det finns vikarier och bra arbetskamrater, jag kan hinna plannera och även genomföra det jag tänkt mig, när jag fått barngruppen i balans, då finns det en chans att jag kan ha ett känslomässigt överskott som kan komma barnen tillgoda. Alla stressade fröknar som bara ser barnen när det ställer till med saker, dom klarar inte av att förhålla sig goda och medkännande.

    Det är intressant att det dyker upp ”pedagogiska metoder” om sånt här. Det är som boken ”Lyssnandets pedagogik”. Jag har inte läst, men min dotter har berättat om den. Den utgår från ett antal tanter i branschen som tröttnat på jobbet. Då får dom för sig att bara sätta sig ner och lyssna på barnen. Man kan då undra vad dom har gjort under hela tiden dom arbetet så långt? Lyssnar man inte på barn? Hur som helst, det blir till en ”pedagogisk metod”! Jag slår mig för pannan!

    Har man läst den riktiga psykologin, inte den där kvasi som pedagogikforskningen verkar luta sig mot, då lär mig sig barn och deras behov. Man förstår också vikten av att lyssna och visa reskpekt. Hur svårt kan det bli?

    • Jag sätter ofta och gärna arbetssituationen i främsta rummet, för jag anser att det känslomässiga underskott som en dålig arbetssituation kan medföra, också får mina kunskaper/insikter att regrediera.

      Sedan tar det förstås tid att behärska i praktiken, som du säger. Och eftersom verkligheten är så komplex som den är, blir varje uppkommen situation ett snår av aspekter och situationsbundenheter; en spark mot ansiktet kan i det avseendet vara lika svår att förhålla sig lösningsinriktad till som en ej uppäten portion mat – i alla fall innan man fått hyfsat bra häng på det hela.

      Grejen med ”Lyssnandets Pedagogik” som jag förstår den är uppmaningen att anpassa verksamheten efter barnen istället för tvärtom. Även det en självklar tanke, men inte lika självklar när det kommer till kritan. Hur mycket förändrar vi i början av varje nytt läsår och hur mycket av förra året sitter kvar i väggar, tak och golv? Oavsett våra intentioner?

      Det som gör den här frågan så intressant och brännande är att vi pratar om en självklarhet (se barnen, respektera barnen, lyssna på barnen) som inte alltid är så självklar, ens i en verksamhet som förskolan. Det kräver ödmjukhet inför sig själv att se när man brister och försöka göra något åt det, istället för att försvara sig med ett ”men…”.

      Jag har inte alltid den ödmjukheten.

  2. Den som orkar se sig själv med ”fel” och ”brister” och ändå vara förlåtande, har det nog lättare. Ett engelskt ord jag sett de senaste dagarna är self-compassion.

    Self-compassion, […], has three aspects: mindfulness, common humanity and kindness.

    Ett problem är att man är lite för uppvarvad för att vara mindful. Man hinner inte tänka/känna efter. Och i jobbet ska man ha en plan för terminen ganska tidigt. Det innebär att man inte hinner fånga upp det barnen gör och bygga vidare på det, utan tar till något man tror barnen uppskattar.

    • Jo, ”mindlessness” ligger ofta närmare tillhands i de höga hastigheter vi rör oss. 😉

      Bra ord annars, det där ”self-compassion”.

      Jag gör lite av en grej av att försöka vara i nuet, vilket inte alltid uppskattas/förstås av mina kollegor. I stunden, alltså. Jag tror att vi alla uppskattar idén om att fånga upp barnens görande och tänkande, men att det höga tempot gör det svårt att omsätta idén i handling. Det påverkar så mycket och det påverkar främst den där planen man gjort i förväg, innan man hade minsta susning om barnen.

      Jag börjar se så många rigida strukturer i verksamheten. Småsaker – men ändå stora, eftersom de påverkar helheten underifrån. Placeringskorten vid matborden och hur vi använder dem. Valstunden efter lunch och hur den skall gå till (i detalj). Rutinmässighet för rutinmässighetens egen skull. men också trygghet för trygghetens egen skull. Min/vår trygghet, alltså.

      Överlag tänker jag på strukturer som i sig kunde vara guldlägen för att utöva sin ”self-compassion” och införliva den i verksamheten. Just för att de är centrala, men ändå inte.

      • Jag vill absolut inte döma ut strukturer och rutiner. Man kan hantera flugorna med sådana också. Blir det för ostrukturerat läcker du energi för att du hela tiden måste uppfinna hjulet. Dessutom är rutinen den 7:e pedagogen, typ. När även flugorna får in det till större delen, då flyter också livet mer friktionsfritt, trots att dom kanske sur(r)ar lite.

        Vet jag att jag har arbetskamrater som har spelförståelse och att det finns rutiner som följs, då kan jag slappna av och var här och nu med barnen. Då kan jag vara lösningsinriktad, eller vad man nu vill kalla det. Jag kan då också ha lite self-compassion om något inte blev så bra, eftersom jag då ändå gjort mitt bästa på flera olika plan.

        • Jag håller med dig. Ramarna behövs för att förtydliga och även förenkla. Där finns det en balans att hitta – mellan struktur och ostruktur – som är unik för varje barngrupp och tid på läsåret.

  3. Hej Janne! Jag är dig evigt tacksam om du kunde finna tid att läsa och kommentera detta:

    http://frokenbella.se/vem-ar-forskolan-till-for/

    Kram//Bella

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: