Kl. 06:30 på tisdagar vill jag skilja det pedagogiska huvudet från den omsorgsgivande kroppen

För kännedom: Jag har uppdaterat delar av inlägget under lördagkvällen efter kritik från min kära hustru angående vissa delar i mitt förslag som ofelbart skulle leda till ökade samhällsklyftor. Den delen har nu omformulerats. /Janne

När jag sitter i smeten och degar och nån äter av degen (ej nyttigt) och nån annan klättrar upp på en hylla och lägger sig och en tredje biter en fjärde i huvudet utan synbar anledning eller förvarning och de andra sköter sig rätt bra – d.v.s. de degar som jag har tänkt att de skall dega; med intresse, engagemang och fantasi – då hinner jag ibland tänka att det är rätt klurigt, det här med att förskolan är både en pedagogisk verksamhet och en omsorgsinstitution.

Vi i förskolan vill gärna framhäva den här unika sammanblandningen av ovanstående aspekter. Att blöjbyten, luncher och i stort sett vilken situation som än kan tänkas uppstå – oavsett hur vardaglig – kan besjälas av en pedagogisk ande när jag som skäggig dagisfröken bippeti-boppeti-boar mig fram på avdelningen. Sant är att även i dessa situationer pågår lärande och sant är även att det är en av våra specialitéer som förskollärare och barnskötare att synliggöra detta lärande. Men det är problematiskt.

Kl. 06:30 varje tisdagmorgon, efter att jag cyklat till jobbet genom en halvdöd stad, sitter jag på plats och tar emot våra tidigaste besökare. Jag är dödens trött, liksom barnen. Tro fan att jag ägnar mig åt något kvalitativt förskollärarvärv då. Pyttsan! Kaffe, ja. Lärande, nej. I alla fall inte mer lärande än som redan sker av bara farten och ”av sig själv”. Eller, jag vet inte. Jag får bara den väldigt bestämda känslan av att min förskollärarutbildning inte har någon större betydelse just i den stunden.

Kl. 06:30 varje tisdagmorgon ägnar jag mig uteslutande åt barnomsorg av det slag Zoran Alagic talar om när han twittrar om min verksamhet som ”en serviceinrättning för att föräldrar ska kunna jobba” (från Zorans Twitterflöde). Och faktiskt. Även om jag lätt provoceras av Zorans utspel och starkt misstänker att det också är hans huvudsakliga syfte, så har han en poäng i det han säger. I alla fall kl. 06:30 varje tisdagmorgon. Har en förskollärare verkligen där att göra just då?

Så skriver Vänsterpartiets Rossana Dinamarca en debattartikel som publiceras i Dala-Demokraten. Där driver hon vidare en av partiets hjärtefrågor: Barnomsorg på obekväm arbetstid.

Kortfattat vill hon att jag skall jobba kvällar, nätter och helger så att andra inom servicesektorn också skall kunna göra det. Och det är ändå – även om det liknar en liten kullerbytta i logikens utkanter – ett rimligt krav. Och hon slutar med det lika felaktiga som slagkraftiga: ”Förskolan ska vara till för alla, inte bara för dom som jobbar vardagar mellan nio och fem.”

Det är felaktigt eftersom vi har s.k. allmän förskola från tre års ålder, vilket innebär att alla barn från det år de fyller tre har rätt att vistas i förskolan under en viss del av veckan och ta del av det pedagogiska uppdrag som utförs där, oavsett föräldrarnas arbetstider. Men det är ett sidospår. Jag är just nu inte ute efter att såga Rossanas bristande kunskaper om förskola. Det handlar om hennes syn på verksamheten.

I mina svagaste stunder känner jag det som att det bara är vi förskollärare som ser och värderar det pedagogiska uppdraget. En förskolechef i min kommun har av sin chef givits prioritetsordningen ”1. Ekonomin, 2. Verksamheten, 3. Personalen”. Detta i ett läge då vi redan har för stora barngrupper och för låg personaltäthet för att kunna utföra vårt pedagogiska uppdrag tillfredsställande. Då barns lagstadgade behov av stöd underordnas skolförvaltningens ekonomiska intressen. Och så vidare.

Dagen innan Rossanas debattartikel publicerades tänkte jag ut skelettet till ett radikalt förslag som jag tänkte att man kunde presentera för kommunen som ett sätt för dem att dels kunna fortsätta låta ekonomin prioriteras högst inom barnomsorgen, och dels satsa rejält på förskolan. Jag tänkte såhär:

Låt oss skilja förskola och barnomsorg åt. Låt föräldrarna välja om de vill sätta sina barn i en omsorgsverksamhet eller en pedagogisk verksamhet. Barnomsorgen skulle kunna ha större grupper än vad förskolan har idag, eftersom den inte behöver bekymra sig om någon läroplan. Samtidigt kunde den pedagogiska verksamheten (för enkelhets skull kallar jag det ”förskola” hädanefter) kunna följa Skolverkets allmänna råd om gruppstorlekar och personaltäthet. Barnomsorgs- och förskoletaxorna kunde förhoppningsvis ligga kvar på samma nivå som idag, eftersom den mer resurskrävande förskoleverksamheten kunde bekostas av den mer kostnadseffektiva barnomsorgen. Barnomsorgen skulle vara öppen dygnet runt, sju dagar i veckan, medan förskolan bara skulle ha öppet på ”bekväma” tider. Och förskolan skulle bara bestå av förskollärare, medan det i barnomsorgen kunde rymmas såväl fskl som barnskötare. Det enda som skulle få förslaget att stjälpa vore om landets småbarnsföräldrar är mer kräsna än kommunerna tror. (Å andra sidan finns det absolut ingenting som visar att de – med vissa obligatoriska undantag – faktiskt har några önskemål/krav på förskolan utöver den mest basala barnomsorg.)

Rossanas artikel stärkte mig i mina funderingar kring detta. Samtidigt finner jag den provocerande tydlig. För ingenting i hennes debattartikel handlar i mina ögon om förskolan. Hon gör redan – medvetet eller omedvetet – den åtskillnad jag börjar fundera på är den enda lösningen på förskolans dilemma: En barnomsorg och en förskola.

För vilken lärare är beredd att ta på sig pedagoghatten kl. 03:00 en vardagsnatt? Jag klarar det knappt kl. 06:30 på tisdagmorgnar…

Advertisements

10 kommentarer to “Kl. 06:30 på tisdagar vill jag skilja det pedagogiska huvudet från den omsorgsgivande kroppen”

  1. För mig handlar det om torsdagar klockan 6:30. Det brukar vara ganska lugnt då, tack och lov.

    Som sagt: barn lär i alla situationer och hela tiden. Att göra barnomsorgen till ett slags skola kallar jag hybris. Du kan inte ägna dig åt att lära barnen matematik och naturkunskap (eller samhällskunskap med tanke på den senaste rapporten) hela tiden och hela dagen. Och fram för allt inte på natten, då barn förväntas sova. 😉 Man kan behöva fundera över mer grundläggande mänskliga behov och hur barnet utvecklas. Om man tar på sig ansvaret att ta hand om barn, så finns det rent mänskliga krav på dig. Krav som är viktigare än både tjänsten och uppdraget.

    Jag kan rekommendera ett program på Kunskapskanalen ikväll (110604) 18:00. Det gick igår också och jag kom in en bit in i programmet. Det ger lite perspektiv på hur det är att vara människa, hur vi lär oss och hur otroligt sociala vi är, egentligen, de allra flesta av oss i alla fall.

    Den mänskliga gnistan: Apan i oss

    Del 2 av 3. Genetiskt är människan lik aporna, men vi-känslan och viljan att lära verkar vara nyckeln till våra framgångar som art. Här möter vi forskare som från olika infallsvinklar studerat schimpansen, vår närmast levande släkting.

    • På en av de kurser jag gått under det senaste läsåret talades det bl.a om just arbetstider. Att bilden av det integrerade omsorgslärandet inte håller fullt ut. Bl.a. p.g.a. det jag skriver om ovan.

      Oavsett hur svårt det kan vara att skilja det ”naturliga” lärandet från det konstruerade, finns det kvalitéer i det senare som jag inte vill riskera att underkommunicera. Och redan nu kan man se hur detta lärande är koncentrerat till mellan ca. 9 – 14 (i en renodlad småbarnsgrupp kanske bara mellan 9 – 10:30) .

      Så tänk vad skönt om jag, i egenskap av lärare, kunde koncentrera min tid i barngrupp till dessa tider och lämna över resten av barngruppstiden till barnskötarna, till förmån för egen tid till ”planering”. Jag vet att jag ger uttryck för ruggigt skolifierande tankar, men känner mig också ganska bekväm i tanken på att det inte främst handlar om en skolifiering av barnen(s tid i förskolan), utan av vårt yrke och sättet vi utövar det på.

      Sedan skulle jag förstås inte säga nej till att ändå ta en öppning eller stängning emellanåt. Jag behöver det för att kunna hålla en hög kvalitet på mina relationer till barnen.

      • Problemet är bara att med små barn är releationen en del av lärandet. Och du behöver ha en närvaro i barngruppen som gör att barnen lyssnar till dig och tycker att du är intressant. Jag kan märka det här på samlingar. Jag jobbar på min närvaro hos barnen och filar ständigt på relationerna. Därför brukar det funka på just samlingarna. Barnen har en förväntan av att det jag gör där är något kul. Men om jag är urslag, inte riktigt orkar, då börjar ungarna pilla på varandra eller visa tecken på att lyfta på rumpan och gå! På grund av att jag skaffat mig ett förtroende kaptial hos barnen, tål det ändå att jag är lite off ibland. Jag märker skillnaden hos andra som inte har den relationen med ungarna.

        Och vad tar du upp mellan 9 och 10:30? Hur mycket bidrar det till barnens utveckling? Jag vill inte vara taskig, utan bara ge perspektiv. Det handlar om ynka 1½ timme. Tror du inte att barnet lär sig något de andra 5 – 10 timmarna det är hos dig? Det lär sig genom samspelet med dig, ditt samspel som med andra barn som det kan iakta och även av alla andra barn. Din ”undervisning” kanske ligger på en högre nivå (kanske även en för hög nivå?) men det är ändå inte så lång tid den tar. Så med småbarnen håller det integrerade omsorgslärandet (eller vad man nu vill kalla det) full ut.

        Det är nog samma sak i skolan. Eleverna lär sig vissa saker i klassrummet, men de lär sig även på rasten och på fritiden. Men där är kunskapen som ska läras ut mer kodifierad, så det är lättare att peka på den. Och så har vi ett ämne som livskunskap, som försöker omfatta det som elever i alla tide har lärt sig hemma och utanför skolan mest.

        • Relationen är en del av helheten. Visst är det så. Utan den sker överhuvudtaget inget ”förhöjt” lärande i förskolan. Vi måste nå en relationsnivå i närheten av föräldrarnas för att kunna nå ännu längre med hjälp av vår lärarkompetens. Det är den svagaste länken i mitt förslag om separation av omsorg och lärande.

          Å andra sidan är det ett till stora delar retoriskt förslag, vilket också gör att jag inte är i närheten av att ta dina försök att ge perspektiv som taskighet. Istället ser jag möjligheten att fortsätta bolla tankar med dig.

          Jag kan t.ex. inte släppa idén om att det under den här stunden av organiserad gruppverksamhet (som ju ändå är det vanligaste sättet att tillbringa förmiddagarna i förskolan) sker något läranderelaterat som har såväl en koppling till min lärarkompetens som till barnens lärande/utveckling. Att valet eller utbudet av aktiviteter under den här stunden på dagen har betydelse. Jag inbillar mig inte att det har avgörande eller kanske ens stor effekt i småbarnsgruppen, jämfört med vistelsen i förskolan på det stora hela taget, men att det trots allt gör skillnad.

          • Visst kan gruppaktiviteten ha en stark påverkan. Men jag har jobbat nära folk som knappt gör något avtryck hos barnen alls. Jag har suttit med på samlingar där jag själv nästan somnat. Likaså kan man när kvinnorna i bransch ska ha skapande, undra lite vilka ämneskunskaper de faktiskt har och om barnen ”lär sig något”. Så den vuxnes personlighet och närvaro, kunskapsnivå och förmåga att ta hänsyn till motagaren är viktiga parametrar.

            Under några veckor tog jag fasta på det aktuella ämnet fåglar. Det är ju vår och i skogen sjunger fåglarna för full. Jag skrivit lite om det i Möte med fåglar i skogen. Resultatet kan jag se/höra nästan dagligen! Jag lyckades där att utvidga barnens medvetenhet om vad som händer omkring dom. Förhoppningsvis har de nu en rikare upplevelse av vad som händer omkring dom. Där tror jag att jag träffade rätt. Men hur många gånger lägger vuxna inte sina ambitioner helt fel? Man har inte lyssnat in barnen eller kan tillräckligt mycket om dom för att få en realistisk uppfattning.

            Jag inbillar mig inte för en minut att jag med det här skulle ha skapat en framtida forskare eller nobelpristagare. Jag inbillar mig inte heller att barnen ska komma ihåg det här om några år. Men jag har förhoppningsvis gett dom en känsla av något och att jag fått dom att se världen med, vad en del kallar, förundran och nyfikenhet. Och vi har inte använt vare sig penna, pensel eller papper. 😉

            • Det är ett bra inlägg, det där om fåglarna. Önskar jag kunde samla mig till att skriva några sådan själv. (Det var faktiskt tanken när jag först startade bloggen.) Ja, ja… Den som lever får se, som det heter.

              I egenskap av ”fokushållare” vill jag dock ta tillbaka kommentarsutrymmet till förmån för huvudspåret: ”Förskola vs. barnomsorg”.

              Skollag och läroplan lägger allt större fokus på lärandet, även om omsorgen måste vara närvarande hela tiden. Och då det finns ett glapp i många kommuners förskoleverksamhet, där verksamheten många gånger har problem med att kombinera läroplanslärandet med omsorgen på ett tillräckligt bra sätt, tänker jag fortfarande att det kunde vara en intressant idé att göra en slags uppdelning.

              Och jag tänker på det du återkommer till ovan, med dina ifrågasättanden av det formella lärandets betydelse relativt det informella (i förskolan). Vore det inte spännande att köra två verksamheter prallellt – en ”förskola” och ett ”dagis” – och sedan över tid jämföra barnen för att påvisa eventuella skillnader?

              Lite som den där undersökningen som påstod visa att elever som gått i förskola blev bättre på matte i högstadiet…

              • Ja, man kan ju alltid leka. 🙂 Men vi skulle ha en del praktiska problem.

                Vad i skulle det lärandet bestå? Läs- och skrivträning, matematik, naturvetenskap? Vilka är kunskaperna vi ska lära ut?
                Skulle vi då har prov? Vi behöver ju veta om barnen lär sig något. 😉
                Skulle vi då ha en yrkesgrupp som är lärare i samma betydelse som den i skolan?
                Skulle den yrkesgruppen ha ”lektioner” 9 – 9:30 för alla åldersgrupper och även 13 – 15 för de äldre, de som inte sover på vilan?
                Vem skulle ta hand om och ansvara för barnen den övriga tiden?
                Skulle vi lärare inte sitta med vid lunch?
                Skulle vi lärare inte vara med på vilan? Jag menar, vi skulle ju behöva utvärdera och planera mera.

                Men om vi nu leker, så skulle två parallella verksamheter innebära att kommunerna skulle behöva anställa mer folk. Vi lärare skulle då flyta ovan på den nuvarande organisationen på något sätt. Det skulle bli som förhållandet skola och fritis. För tänk dig att du försvann från avdelningen utom när du skulle ha ”lektion”? Vad skulle hända?

                Och vad är det egentligen som gör att barn klarar skolan bättre? Om nu det skulle vara målet. Med tanke på den studie du nämner. I våras skrevs det lite om hjärnforskningen och skolan. Vad jag tror mig ha snappat upp av det är att det inte är fel att öva upp arbetsminnet. Det där med att, som mina föräldrars generation gjorde, träna i psalmverser och annat, kanske inte var så fel. Och då gör det inte så mycket vad vi gör, bara vi försöker träna barnen i att hålla många saker i minnet samtidigt. Det känns lite som om den förmågan utvecklas med åren, men att en del har mer av det än andra.

                • Ponera att legitimerade förskollärare är i barngrupp mellan ca. 9 – 15 (=4,5 tim + 30 min lunchrast). Därutöver har vi 3 timmar till ”planering”, möten, föräldrakontakter/utvecklingssamtal och administration.

                  Tid före 9:00 och efter 15:00 tas barnen omhand av kvalificerad omsorgspersonal, alltså utbildade barnskötare och olegitimerade förskollärare.

                  Inom tidsramen ”barngrupp” deltar leg. fskl på sedvanligt sätt vid lunch, vila och det för förskoldagen avslutande mellanmålet, då vi sammanfattar och återkopplar till dagens undervisning. De tre timmarna ”planering” utgör förtroendetid och det är upp till den enskilde pedagogen att lägga det schemat. Själv hade jag nog siktat på att jobba 8-17 och sedan modifierat tiderna efter behov.

                  Innehållet i verksamheten skulle förstås styras av läroplanen, eftersom verksamheten är förskola. Det torde även besvara eventuella frågor om innehåll och förekomst av regelrätta prov/bedömningar. Jag talar alltså inte om några större förändringar av innehållet, utan snarare en ökad kvalitet/pedagogisk måluppfyllelse. Jag tänker mig också att Skolverkets råd för kvalitet i förskolan skall vara styrande för verksamhetens struktur (gruppstorlekar, personaltäthet m.m.).

                  Eftersom antalet barn i barnomsorg/förskola inte skulle fördubblas, så löses detta enklast genom att införliva ett antal förskolor i begreppet ”pedagogisk omsorg” (där bl.a. familjedaghem ingår). Här är läroplanen endast rådgivande och det är frivilligt att följa skrivelserna däri. Här arbetar all personal hierarkilöst och du arbetar de tider som erbjuds (grovt uttryckt), oavsett om du är barnskötare eller förskollärare. Legitimationen spelar inte heller någon roll här.

                  Medan jag skrivit detta har jag tänkt att mitt förslag skulle tydliggöra skillnaden mellan legitimation och olegitimation. Det skulle innebära att mitt nuvarande val att högaktligen skita i att skaffa legitimation fick praktisk betydelse. Jag tänker också att läroplanen i sig måste implicera ett visst sätt att ”göra det” på – alltså att man i den texten borde kunna extrahera formuleringar som faktiskt säger ”hur” – både beträffande innehåll och övergripande struktur…

                  Sedan, angående det här med att ”flyta ovanpå”. Jag har en kollega som jobbar 8-13 nästan varje dag. Jag ser inte att hennes plats i/för gruppen är mindre förankrad än t.ex. min. 🙂

  2. Alla barn lär sig någonting, alltid, men mellan 9.30-10.30 (i vårt fall) handlar det om att tillhandahålla redskap som utvecklar barnens intressen och tankar och som kan leda till ett lärande. Allt handlar om att lägga det på en nivå som passar barnen. Vad är rimligt att ”lära” en 3-åring? Inte att utföra ekvationer eller att skriva uppsatser men att kanske kunna räkneramsan och att känna igen sitt namn. Tycker att diskussionen huruvida det ska finnas både dagis och förskola är en intressant tanke att ta upp på föräldrarmöten, kanske för att slippa ordet DAGIS hela tiden på vår förskola.

    • För oss (idag) handlar det om 9-11 (ungefär och i bästa fall), och jag förstår vad du menar.

      Det sker något lite mer ”kvalificerat” under den här stunden av verksamhet som har legat och dragit lite extra länge i pedagogisk utvecklingsmarinad, men det är samtidigt väldigt svårt att sätta fingret exakt på det där mer kvalificerade.

      Diskussionerna om förskollärares och barnskötares olika yrkesroller blir mer frekventa, känns det som, och jag tror att vi förskollärare med den reviderade läroplanen, legitimationen och andra vägledande beslut på såväl lokal som nationell nivå snart måste ta steget fullt ut och bli en annan yrkesgrupp (än barnskötarna). Jag tror också att vi måste titta på organisation och strukturer för att ytterligare skilja våra respektive yrkesroller åt för att underlätta genomförandet av vårt förskolläraransvar.

      Nu kom jag från ämnet i din kommentar. Men det visar å andra sidan bara att den var inspirerande. 🙂

      Att förklara skillnaden mellan dagis och förskola på ett f-möte kan vara intressant. ”Vad vill ni ha för verksamhet?”

      Det är värt att filosofera över…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: