Jag har lyssnat på reportageserien Förskolan – omsorg eller förvaring? och blivit mer förbannad för varje halvtimmesinslag.
Det är förstås inget nytt under solen. Alla, och jag menar alla, inser problematiken och riskerna med de redan nu stora barngrupperna i förskolan. Alla förstår att det är skadligt och många ser både de kort- och långsiktiga konsekvenserna av att låta barn vistas i de här miljöerna. Alla säger sig vilja se en förändring.
Men där tar det stopp.
De mest våghalsiga ger sig på att komma med mildrande beskrivningar för att ge intrycket att det nog inte är så farligt som det kan låta i debatten. Men ingen, och jag menar ingen, är beredd att på allvar börja göra något för att få ner barnantalet i grupperna. Inte ens barnens egna föräldrar eller vi som arbetar i förskolan.
De som vet hur det ser ut slätar över det på olika sätt. Man kan tala om personalens pedagogiska ambitioner eller organisationens kompensatoriska betydelse – sak samma. Det man menar är att ”jag vill inte ta i den här frågan, ens med tång”.
De som kan göra något åt det skyller på andra/annat. Det är inte min sak att detaljstyra verksamheten. Ibland fungerar en barngrupp med mer än 15 barn riktigt bra, ibland är 12 barn för mycket. Dåliga pedagoger kan vara en faktor, liksom antalet barn i behov av särskilt stöd.
Ingen av de som kan och skall, tar sitt ansvar. Och jag upprepar att det även gäller barnens föräldrar och personalen på förskolorna.
Vi ger vårt tysta medgivande genom att acceptera tingens ordning och insikten om detta slår ner i mig som en smärre bomb.
Jag blir upprörd och kan inte tänka klart. Får tankar som blixtnedslag om revolutioner och protester. Om att sätta ned foten och inte lyfta den igen, bara för att insändaren publicerades eller chefen uttrycker sitt deltagande över de stora barngrupperna. Inte acceptera annat än en förändring.
Sista ordet har inte sagts i den här frågan.
UPPDATERING: Jag är ouppmärksam. Därför är det inte förrän nu jag upptäcker och länkar till Maths samlande inlägg om stora barngrupper. Det bekräftar den dystra bild jag redan ser framför mig.
Skäggig dagisfröken 