En av mina VFU-studenter skall ta med sig en etisk frågeställning från verkligheten till högskolan (tur för henne att hon inte VFU’ar på en övningsskola!) och jag passar förstås på att passa över en av de puckar jag själv brukar bolla med.
Vi är fyra avdelningar på min förskola. Ibland händer det att någon av oss som arbetar blir sjuk och då händer det även att vi inte får tag på någon vikarie, eftersom kommunens vikariesystem är så sinnessjukt konstruerat att det bara undantagsvis innehåller några vikarier. I sådana fall samarbetar vi mellan avdelningarna för att lösa personalbristen på annat sätt. Och det är då mitt etiska dilemma sätter fart.
Samarbete är bra. Jag tycker att ett positivt arbetsklimat bl.a. skall innehålla en vilja i kollegiet att se och stötta varandra. Och om en avdelning plötsligt får decimerad personalstyrka ser jag det som självklart att övriga avdelningar gör en insats för att stötta den kvarvarande personalen. Men, till vilket pris sker detta?
Den enkla modellen innebär att en person från en annan avdelning kommer in och ersätter den frånvarande kollegan.
Den andra, lite bökigare modellen innebär att man flyttar över barn från den drabbade avdelningen till övriga avdelningar.
Det är det här jag inte gillar. För hur vi än gör känns det bara som att vi flyttar eller sprider ut problemet istället för att lösa det. Inte för att vi kanske kan lösa det, men intrycket är att vi gör de här sakerna för att – på ett mikroplan, i alla fall – just lösa det. I alla fall för stunden.
Den enkla modellen innebär ju bara att man flyttar personalbristen till en annan avdelning, som i teorin är den avdelning som drabbas minst av det. Men i praktiken är det sällan så att man kan värdera kostnaden av personalbrist olika. Antingen har man tillräckligt med personal, eller så har man det inte. (Ett undantag till den regeln kan eventuellt vara om det saknas fler än en person på en och samma avdelning och man ”jämnar ut” det över avdelningarna.) Den drabbade avdelningen – oavsett om det är den med sjuk eller utlånad personal – måste lägga om sin planerade verksamhet i större eller mindre grad, vilket förstås drabbar barnen. (Ogilla!)
Den andra, lite bökigare modellen med att pytsa ut barn innebär även den en omläggning av verksamheten – men istället för att drabba en avdelning, påverkar det avdelningen med sjuk personal, samt alla avdelningar som tar emot barn. Än en gång påverkas verksamheten, eftersom de nyanlända barnen både utökar gruppstorleken och förändrar sammansättningen. Oavsett förändringens storlek, drabbas barnen. Och kanske främst de flyttade barnen. (Ogilla!)
Jag är införstådd med att det handlar om ett tillfällig lösning. Ett undantagstillstånd. Och jag ser inga alternativa handlingssätt – förutom att den drabbade avdelningen offrar livet för de andra avdelningarna i nåt slags martyrskap.
Men bara för att jag i viss mån accepterar tingens ordning, betyder det inte att jag gillar dem. Och det vore spännande att få veta om någon av modellerna känns ”bättre” än den andra.
Min student återkommer väl med ett referat av diskussionen i nästa vecka nån gång. Tills dess vore det skoj att få ta del av era tankar kring detta. Kanske har ni t.o.m. ett tredje och fjärde alternativ?
