Det verkar inte vara helt uppenbart på de högre nivåerna i organisationen hur gruppstorleken påverkar känsligheten i verksamheten. Kaoset som uppstår vid personalfrånvaro är en sak. Barnens ökade behov av stöd är en annan – och då talar jag inte bara om otrygghet, utan också om koncentrationsförmåga, social och kognitiv utveckling,…
Kort sagt är det så att i takt med att barngruppen ökar i storlek, ökar också varje enskilt barns behov av stöd, vilket lägger till ytterligare belastning på den redan ökade belastning det innebär att arbeta i en stor barngrupp. Det blir exponentiellt svårare att arbeta (i betydelsen “följa läroplanen”) för varje barn som tillkommer.
På samma sätt minskar varje enskilt barns behov av stöd i takt med att barngruppen minskar, ner till en nivå där de beprövade siffrorna 12 för småbarn och 15 för åldersblandat sätter någon slags ribba. Där har vi en rimlig (hanterbar) arbetsbelastning där förmåga att möta enskilda barns behov står i balans/samklang med våra möjligheter att arbeta med gruppen.
Just nu ligger riksgenomsnittet för antal barn/avdelning enligt Lärarnas Tidning på 16,8 barn – eller 5,3 barn per årsarbetare.
Jag påstår därför – helt ogrundat och med min hafsiga kommentar ovan som enda stöd – att detta innebär att andelen barn i behov av stöd är 12% högre per avdelning eller 6% högre per årsarbetare än vad det skulle vara om snittet var 15 barn/avdelning respektive 5,0 barn/årsarbetare.
Har man 21 barn/avdelning ökar andelen barn i behov av stöd med 40%. Och jobbar man – som jag – på en av de 736 avdelningar i kommunal regi med ett barnantal på 26 barn eller mer, är andelen barn i behov av stöd hela 73% större än normalt!
Och antagligen är de här siffrorna ännu högre, för jag har inte räknat med en exponentiell ökning. Men det får bli en senare räkneövning – nu måste jag avbryta om jag ska orka upp imorgon bitti.
Jag avslutar med en följdfråga inför nästa gång – och den går att besvara oavsett om man köper mina ogrundade beräkningar eller inte: Går det att kompensera för (den stora) gruppstorleken med en ökad personaltäthet?
Förra veckan fick vi köpa en hylla med lådor. Det är 24 lådor – en till varje barn – att förvara sina pyssel och projekt i. Det kändes bra, för tidigare har de fått använda gamla ruttna möbler med olika stora fack och det har inte känts som att barnen – vare sig de barn som fått ett fack, eftersom vi inte lyckats skrapa ihop tillräckligt många möbler med tillräckligt många fack, och de som blivit utan och fått – ja, ni vet de där bilderna på lärarlegitimationsansökningar i lådor på golvet – det är ungefär så det har funkat för en del av barnen och även om det i och för sig är en fin koppling till Skolverket (hej, hej!) så har alltså barnen har inte riktigt velat använda dem. Dessutom har de (möblerna och lådorna) fått rummet att kännas som en knarkarkvart. Så det var med ganska stor glädje vi tog emot beskedet att vi skulle få köpa hem den nya möbeln.
Så idag fick vi beskedet att varje avdelning i kommunen med omedelbar verkan måste skriva in fler barn så att antalet barn blir 21 (tjugoett) per avdelning. I hela kommunen. I snitt, alltså. För vår del innebär det lite mer, eftersom vi på vår förskola har fattat beslut om att sätta stopp vid 17 barn i småbarnsgrupperna. Det innebär att de två ”storbarnsavdelningarna” kommer att få två extra barn var, och småbarnsavdelningarna behåller sina gruppstorlekar. (Matten ser alltså ut som följer: 17+17+24+26/4=21)
De här nya barnen kommer inte att få någon av de nya, fina lådorna, eftersom det inte finns lådor så det räcker (hej igen, knarkarkvart!). De kommer inte att ha någonstans att hänga sina kläder, eftersom krokarna redan är slut (de räcker inte ens till de befintliga barnen – jag tror det är tre stycken som f.n. får dela krok med ett syskon eller hänga sina kläder på kroken där vi tidigare hängde såna där blå skoskydd). De nya barnen kommer inte att hinna bli en del av gruppen, eftersom de (enligt uppgift) kommer att försöka erbjudas plats så sent på terminen som möjligt. (Fråga mig inte varför. Det där känns som kommunalt politisk-ekonomiskt mumbo-jumbo.) Och få se… Ja, om inga vuxna sitter med barnen när vi äter, får det plats 22 barn vid de ordinarie borden. Så kan vi sätta fyra vid det runda bordet (bredvid knarklådorna). Då får alla plats. Utom personalen.
Inskolningar i slutet av vårterminen känns förresten som ett spännande koncept, det också. ”Kom in i gruppen lagom till semestern, så börjar vi om från scratch igen i augusti.” ”Kom in och hälsa på i vår femårsgrupp med 24 barn och tre fröknar som är slutkörda – fysiskt och mentalt – efter ett hundår och försök känna dig trygg med att lämna ditt barn ensamt där.” ”Kom in vår barngrupp med 24 barn, varav 21 kommer att sluta om ett par veckor för att börja i förskoleklass och försök lista ut vilka du bör försöka bli kompis med innan semestern.” Eller den här varianten, som är min favorit: ”Kom in i vår barngrupp och bli trygg lagom till semestern och börja sedan om på nytt i augusti när du fått plats på den förskola du egentligen ville gå på.”
Men vi har ju läst in oss på lösningsinriktad pedagogik den här terminen.
Ett sätt att lösa det här på är ju att låta halva gruppen vara ute, så kan den andra halvan använda deras krokar. Sedan byter man efter lunch – så att när grupp A ätit och gått ut, går grupp B in och äter och stannar sedan inne resten av dagen. Då löser man två av mina probleminriktade punkter ovan i ett svep. Hej hopp!
En annan lösning på ett problem som knappt antyds ovan är att säga upp kontorsytan för all adminstrativ personal och placera dem ute på förskolorna istället. Då ökar man personaltätheten utan att behöva vare sig anställa mer personal eller minska gruppstorlekarna. Och kontorsmaterialen går utmärkt att leka med. Kopieringspapper är t.ex. synonymt med ritpapper. Tejp är hårdvaluta på en av de andra avdelningarna. Och jag har hört att kommunens skolchef har en uppblåsbar krokodil liggande nånstans (han berättade om den när han som nytillträdd föreläste för all förskolepersonal om sin vision för kommunens skol- och förskoleverksamhet). Kan det rymmas mer potential i ett förslag? Tjosan! Och vi vill ha krokodilen!
En idé vi bollade på husmötet (det var då/där vi fick beskedet) var att istället för bara fyra barn, skriva in en sisådär tjugo-tjugofem barn (tydligen står det ”hundra barn” i kö för att få plats) och använda förskolepengen till att köpa ett stort partytält där de kan vara. Resten av pengarna blir ren vinst åt förskolan. Vi har en stor gård, så de skulle lätt få plats. Ka-tching! Och det räcker att fyra förskolor till nappar på idén, så har vi eliminerat kön också.
Nä, jag känner mig riktigt taggad, faktiskt. Nu går jag och lägger mig. Kanske drömmer jag fram fler geniala idéer om hur vi kan revolutionera den kommunala barn(om)sorgen?
Det är klart att lärare i alla de former är underbetalda. Men hade lönen verkligen varit en faktor hade jag inte skrivit här i egenskap av förskollärare. Hade lönen inte räckt till min försörjning – vilket den ju trots allt gör, även om den är låg – hade jag inte heller skrivit detta som vare sig skäggig dagisfröken eller flumpedagog.
Då hade jag gjort något helt annat.
Men: Att vara lärare handlar inte om att tjäna pengar. Och även om jag till viss del sympatiserar med ropen om 10 000 mer i månaden, så känns det inte särskilt viktigt om man ser till helheten.
För tänk om – istället för att ge mig och mina kollegor 10 000 kronor mer i lön varje månad – våra huvudmän tvingades satsa 10 000 kronor per anställd lärare på att förbättra våra arbetsförhållanden. Det skulle ge min avdelning 30 – 40 000 kronor i månaden och hela förskolan 840 – 960 000 kronor per år. Det är nästan en mille extra till verksamheten!
Plötsligt kunde barngruppernas storlek och personaltätheten följa Skolverkets allmänna råd. Plötsligt skulle vi utan svårighet kunna arbeta både konstruktivt och preventivt med barn i behov av särskilt stöd. Plötsligt skulle vi arbeta med ett attraktivt yrke, trots den relativt låga lönen.
Så visst, 10 000 kronor mer i månaden per lärare är en toppenidé, men se då till att placera dem där de gör mest nytta: Ute i verksamheterna.
Läroplanen framhåller att barngruppen ska ses som en viktig del i barns utveckling och lärande. För att en grupp ska fungera positivt måste dock vissa förutsättningar vara uppfyllda. Till det viktigaste hör att gruppen har en lämplig sammansättning och storlek. Dessa krav ställs också i skollagen. Vad som är ”lämpligt” ska sättas i relation till förskolans uppdrag.
Så börjar avsnittet om gruppstorlekar i Skolverkets allmänna råd för kvalitet i förskolan. Det fortsätter med en förhandsnyansering – i Internetsammanhang känt som en disclaimer – där man gör klart att det inte finns några ”belägg för att det skulle finnas någon gruppstorlek eller personaltäthet som är den optimala i alla sammanhang” och att ”förutsättningarna varierar från grupp till grupp och från tid till annan”, samt att ”en gruppstorlek eller personaltäthet som är lagom i en förskola behöver inte vara det i en annan.”
Det stämmer förstås. Men man kan i samma andetag hävda att alla bananer inte är gula och att man kan köra bil även om man inte har körkort.
Det är sant, men är det relevant?
Frågan om den optimala barngruppsstorleken handlar inte om ett barnantal som innebär att alla eventuella resursbehov som kan tänkas uppstå går att lösa i gruppen med befintlig personal. Det handlar om att hitta ett gemensamt golv att stå på och utgå från när man tittar på sin, för läsåret/terminen/månaden/veckan/dagen, aktuella barngrupp med allt vad den kan erbjuda i form av utmaningar.
En kunskapsöversikt som Skolverket tagit fram (2001 a) visar dock att riktmärket för en gruppstorlek om ca 15 barn [på tre heltidstjänster - min anm.] är att föredra, för att barnen ska utvecklas på ett optimalt sätt. Man lyfter även fram att de yngsta barnen och barn i behov av särskilt stöd har behov av att ingå i mindre grupper än så för att få sina behov tillgodosedda.
Där har vi det! Golvet! Klipp ut och sätt upp i hallen, personalrummet och lägg en lapp i varje barns fack. (Bra idé! Det ska jag fanimej göra redan i eftermiddag…)
Femton barn/grupp ”för att barnen ska utvecklas på ett optimalt sätt”. Eller, för att tala klarspråk, ”för att kunna följa läroplanen”. Varje barn utöver detta är ett krokben framför mina fötter, utsträckt av den person – den fysiska person – som fattar beslutet att släppa in barnet i fråga i gruppen.
Än en gång är jag som enskild förskollärare personligen ansvarig – för att inte vara tillräckligt tydlig och konsekvent när jag försöker säga ”nej”. För att tillåta (under mumlade protester) 21 barn i gruppen.
Men ansvaret är förstås kollektivt. Föräldrar bär också ansvar – för att tillåta kommunen att placera deras barn i för stora grupper. Chefer för att på olika sätt pressa personalen att ta emot för många barn. Politiker och huvudmän för att nonchalera Skolverket och de många statliga styrdokument som existerar. Och förstås berörda statliga myndigheter för att inte ställa tydligare (och hårdare) krav på huvudmännen.
Skolverkets skrift fortsätter med att rada upp en mängd faktorer som kan påverka förutsättningarna (och vilken gruppstorlek som kan anses lämplig):
- barnens ålder och kön
- behov av särskilt stöd
- andelen barn med annat modersmål än svenska
- kontinuiteten i barn- och personalgrupp
- personalens kompetens
- lokalernas och utemiljöns beskaffenhet
- upptagningsområdets sociala karaktär
- barnens närvarotider
Viktigt att komma ihåg när man talar om dessa faktorer är dock att taket fortfarande enligt Skolverket är 15 barn och tre heltidsanställda/grupp, och att beroende på hur dessa faktorer ser ut kan gruppen bli mindre eller personaltätheten högre.
I teorin blir inte grupperna större än såhär.
I praktiken är de flesta grupper större än såhär.
Varför?
Enkelt. För att kommunerna/huvudmännen inte är skyldiga att följa råden.
”Det finns inget tak,” sade han och fortsatte, som om det var en förklaring eller kanske en ursäkt: ”Det är en politisk fråga.”
Det finns en nedre gräns. Ett minimiantal barn som måste vara inskrivna för att ekonomin skall gå runt. Betala för lokaler och personal och sånt. Men det finns inget tak. Och det är redan där ett moment 22.
För varje barn utöver minimiantalet rinner det till lite mer pengar till verksamheten. Men för varje barn utöver minimiantalet ökar behovet av mer personal. Och eftersom varje ny personal kostar mer än ett barn, måste det till ännu fler barn för att bekosta den nya personalen, vilket ökar behovet av ännu mer personal. Och så vidare.
Det finns inget tak.
Och det mest tragiska i det hela är att redan minimiantalet oftast är högre än vad som anses optimalt ur lärandesynpunkt enligt Skolverket…
Detta i en förskolevärld med en reviderad läroplan med förtydligat fokus på barnens lärande. Med en ny skollag där förskolan formellt lyfts fram som en del i skolväsendet. I ett politiskt och medialt klimat som å det skarpaste framhäver lärande och kunskaper som skolväsendets huvudsakliga uppgift.
I denna värld letar jag en strid att utkämpa. Men vad skall jag kämpa för?
Mindre grupper? Inte med det höga minimiantalet – det blir ju som att kämpa för för stora grupper.
Högre måluppfyllelse? I en struktur som motverkar lärande är en sådan kamp lönlös, eller i alla fall främst symbolisk.
Nej, jag vet inte. Jag blir mest förbannad, trött och uppgiven.
Det verkar förresten inte finnas något tak för det heller.
