Relativt behov av stöd

Jag skrev en kommentar till ett tidigare inlägg:

Det verkar inte vara helt uppenbart på de högre nivåerna i organisationen hur gruppstorleken påverkar känsligheten i verksamheten. Kaoset som uppstår vid personalfrånvaro är en sak. Barnens ökade behov av stöd är en annan – och då talar jag inte bara om otrygghet, utan också om koncentrationsförmåga, social och kognitiv utveckling,…
Kort sagt är det så att i takt med att barngruppen ökar i storlek, ökar också varje enskilt barns behov av stöd, vilket lägger till ytterligare belastning på den redan ökade belastning det innebär att arbeta i en stor barngrupp. Det blir exponentiellt svårare att arbeta (i betydelsen “följa läroplanen”) för varje barn som tillkommer.
På samma sätt minskar varje enskilt barns behov av stöd i takt med att barngruppen minskar, ner till en nivå där de beprövade siffrorna 12 för småbarn och 15 för åldersblandat sätter någon slags ribba. Där har vi en rimlig (hanterbar) arbetsbelastning där förmåga att möta enskilda barns behov står i balans/samklang med våra möjligheter att arbeta med gruppen.

Just nu ligger riksgenomsnittet för antal barn/avdelning enligt Lärarnas Tidning på 16,8 barn – eller 5,3 barn per årsarbetare.

Jag påstår därför – helt ogrundat och med min hafsiga kommentar ovan som enda stöd – att detta innebär att andelen barn i behov av stöd är 12% högre per avdelning eller 6% högre per årsarbetare än vad det skulle vara om snittet var 15 barn/avdelning respektive 5,0 barn/årsarbetare.

Har man 21 barn/avdelning ökar andelen barn i behov av stöd med 40%. Och jobbar man – som jag – på en av de 736 avdelningar i kommunal regi med ett barnantal på 26 barn eller mer, är andelen barn i behov av stöd hela 73% större än normalt!

Och antagligen är de här siffrorna ännu högre, för jag har inte räknat med en exponentiell ökning. Men det får bli en senare räkneövning – nu måste jag avbryta om jag ska orka upp imorgon bitti.

Jag avslutar med en följdfråga inför nästa gång – och den går att besvara oavsett om man köper mina ogrundade beräkningar eller inte: Går det att kompensera för (den stora) gruppstorleken med en ökad personaltäthet?

Vad tror ni?

Hästbajs

Ett år kan mitt arbete vara en i alla avseenden dans på rosor, medan det nästa år snarare är att likna vid slaget om Stalingrad, med fruktansvärda umbäranden, blod och död.

Jag har tydligen citerats i tidskriften ”Vi föräldrar”. Det verkar vara klippt från mitt gästspel i Lärarnas Tidning och jag har inte en susning om den nya kontexten. Jag har fått uppfattningen att det handlar om felprioriteringar i förskolan, med legitimationen som ett villospår. ”Vi höjer kvalitén genom att pumpa in pengar i ett projekt som i bästa fall når det målet – på sikt.”

Hursomhelst tänkte jag komma med ett livstecken och berätta att jag lever (därav att det är ett livstecken, månne) och att vi håller stånd mot fienden. Idag besökte vi en lantgård där vi fick grilla korv, åka häst och vagn och uppleva ”Djurens Jul”. Bussresan dit och hem var en upplevelse för gudar och när vi kom tillbaka till förskolan låste vi – på order – in barnen på sina avdelningar eftersom ett barn på en skola i andra änden av stan hade överfallits av en okänd person under morgonen. Skolinspektionen är för övrigt i stan och torde ha imponerats storligen av skolförvaltningens resoluta resolutioner. Själv tyckte jag det var väldigt bökigt att behöva lämna barngruppen var 30′e sekund för att se om det stod någon stackars förälder utanför dörren och inte kunde komma in.

Jag kom även tvåa på friskvårdsbowlingen och har nu lite värk i höger axel.

En bra och intressant dag, på det stora hela. Ja, och hästen som drog vagnen bajsade jättemycket! Ett stort lass som låg och rykte i snön. Vilken bonus att lägga till en sån här dag.