Kungliga implikationer

Jag låter mig inspireras av mig själv och gör gemensam sak med Flumpebloggen, som citerar Hälsoutskottet på Kungliga Vetenskapsakademin, som mellan 2008 och 2009 genomförde en systematisk översikt av forskning om skola, lärande och barns psykiska hälsa. Detta är några av de implikationer utskottet anser bör påverka utformningen av det svenska förskolesystemet:

Betydelsen av tidiga skolsvårigheter och upplevda misslyckanden för barnens hälsa gör det viktigt att upprätthålla en förskola av hög kvalité i alla kommuner och bostadsområden och att motverka tendenserna mot en ökad variation av den pedagogiska kvaliteten i förskola, vilket har uppmärksammats i nationella utvärderingar.

Det är viktigt att förskolan bidrar till att utveckla och stimulera barnens sociala, språkliga och kognitiva färdigheter och kompetenser, i syfte att förebygga framtida skolsvårigheter, men det är också viktigt att inte redan i förskolan introducera synsätt, aktiviteter och bedömningar som medverkar till att synliggöra vad som uppfattas som brister hos barnen.

Man riktar också viss uppmärksamhet mot förskoleklassen, som man menar ”innebär för barnen flera byten mellan olika pedagogiska verksamheter och personal under kort tid. Med tanke på den betydelse som tidiga upplevda skolsvårigheter har för barnens fortsatta skolgång och för deras välbefinnande, är det viktigt att utvärdera och studera hur övergången mellan förskola, förskoleklass och skola organiseras i kommunerna och hur den fungerar för eleverna.”

Som jag skrev på Flumpebloggen är det många sanningar i ett svep och värt att meditera över.

Lösningsinriktat tänkande i kommunal praktik

Förra veckan fick vi köpa en hylla med lådor. Det är 24 lådor – en till varje barn – att förvara sina pyssel och projekt i. Det kändes bra, för tidigare har de fått använda gamla ruttna möbler med olika stora fack och det har inte känts som att barnen – vare sig de barn som fått ett fack, eftersom vi inte lyckats skrapa ihop tillräckligt många möbler med tillräckligt många fack, och de som blivit utan och fått – ja, ni vet de där bilderna på lärarlegitimationsansökningar i lådor på golvet – det är ungefär så det har funkat för en del av barnen och även om det i och för sig är en fin koppling till Skolverket (hej, hej!) så har alltså barnen har inte riktigt velat använda dem. Dessutom har de (möblerna och lådorna) fått rummet att kännas som en knarkarkvart. Så det var med ganska stor glädje vi tog emot beskedet att vi skulle få köpa hem den nya möbeln.

Så idag fick vi beskedet att varje avdelning i kommunen med omedelbar verkan måste skriva in fler barn så att antalet barn blir 21 (tjugoett) per avdelning. I hela kommunen. I snitt, alltså. För vår del innebär det lite mer, eftersom vi på vår förskola har fattat beslut om att sätta stopp vid 17 barn i småbarnsgrupperna. Det innebär att de två ”storbarnsavdelningarna” kommer att få två extra barn var, och småbarnsavdelningarna behåller sina gruppstorlekar. (Matten ser alltså ut som följer: 17+17+24+26/4=21)

De här nya barnen kommer inte att få någon av de nya, fina lådorna, eftersom det inte finns lådor så det räcker (hej igen, knarkarkvart!). De kommer inte att ha någonstans att hänga sina kläder, eftersom krokarna redan är slut (de räcker inte ens till de befintliga barnen – jag tror det är tre stycken som f.n. får dela krok med ett syskon eller hänga sina kläder på kroken där vi tidigare hängde såna där blå skoskydd). De nya barnen kommer inte att hinna bli en del av gruppen, eftersom de (enligt uppgift) kommer att försöka erbjudas plats så sent på terminen som möjligt. (Fråga mig inte varför. Det där känns som kommunalt politisk-ekonomiskt mumbo-jumbo.) Och få se… Ja, om inga vuxna sitter med barnen när vi äter, får det plats 22 barn vid de ordinarie borden. Så kan vi sätta fyra vid det runda bordet (bredvid knarklådorna). Då får alla plats. Utom personalen.

Inskolningar i slutet av vårterminen känns förresten som ett spännande koncept, det också. ”Kom in i gruppen lagom till semestern, så börjar vi om från scratch igen i augusti.” ”Kom in och hälsa på i vår femårsgrupp med 24 barn och tre fröknar som är slutkörda – fysiskt och mentalt – efter ett hundår och försök känna dig trygg med att lämna ditt barn ensamt där.” ”Kom in vår barngrupp med 24 barn, varav 21 kommer att sluta om ett par veckor för att börja i förskoleklass och försök lista ut vilka du bör försöka bli kompis med innan semestern.” Eller den här varianten, som är min favorit: ”Kom in i vår barngrupp och bli trygg lagom till semestern och börja sedan om på nytt i augusti när du fått plats på den förskola du egentligen ville gå på.”

Men vi har ju läst in oss på lösningsinriktad pedagogik den här terminen.

Ett sätt att lösa det här på är ju att låta halva gruppen vara ute, så kan den andra halvan använda deras krokar. Sedan byter man efter lunch – så att när grupp A ätit och gått ut, går grupp B in och äter och stannar sedan inne resten av dagen. Då löser man två av mina probleminriktade punkter ovan i ett svep. Hej hopp!

En annan lösning på ett problem som knappt antyds ovan är att säga upp kontorsytan för all adminstrativ personal och placera dem ute på förskolorna istället. Då ökar man personaltätheten utan att behöva vare sig anställa mer personal eller minska gruppstorlekarna. Och kontorsmaterialen går utmärkt att leka med. Kopieringspapper är t.ex. synonymt med ritpapper. Tejp är hårdvaluta på en av de andra avdelningarna. Och jag har hört att kommunens skolchef har en uppblåsbar krokodil liggande nånstans (han berättade om den när han som nytillträdd föreläste för all förskolepersonal om sin vision för kommunens skol- och förskoleverksamhet). Kan det rymmas mer potential i ett förslag? Tjosan! Och vi vill ha krokodilen!

En idé vi bollade på husmötet (det var då/där vi fick beskedet) var att istället för bara fyra barn, skriva in en sisådär tjugo-tjugofem barn (tydligen står det ”hundra barn” i kö för att få plats) och använda förskolepengen till att köpa ett stort partytält där de kan vara. Resten av pengarna blir ren vinst åt förskolan. Vi har en stor gård, så de skulle lätt få plats. Ka-tching! Och det räcker att fyra förskolor till nappar på idén, så har vi eliminerat kön också.

Nä, jag känner mig riktigt taggad, faktiskt. Nu går jag och lägger mig. Kanske drömmer jag fram fler geniala idéer om hur vi kan revolutionera den kommunala barn(om)sorgen?

Det känns som löneförhöjningen lurar runt hörnet.

Liksom våren.

Hej, relationspedagogik!

Vi jobbar fortfarande med boken Lösningsinriktad pedagogik och läser inför nästa arbetsplatsträff kapitlen tre och fyra. Det handlar om förhållningssätt och samtalsmetodik.

Det förstnämnda handlar om relationspedagogik, respekt, positiv återkoppling samt fokus på kompetens, förmågor och den positiva förändringen. Självklarheter, alltså. Precis som vid förra läsningen. Med skillnaden att där jag då var problembaserad i mitt angreppsätt, är jag nu såpass lösningsinriktad att jag anser mig göra allt det här redan. Efter förmåga och möjlighet, men dock.

Kanske är det tydligare för oss som arbetar med barn (till skillnad från elever i en elevbaserad kontext) hur förhållningssättet inte bara underlättar en inlärningssituation i den mån man kan hitta sådana i förskolan, utan lägger grunden till hela vårt arbete?

Förskolan skall enligt läroplanen bland annat vara en trygg plats. Det kan den bara bli om vårt förhållningssätt till barn (och föräldrar) möjliggör en god relation, oss emellan.

Avsnittet om samtalsmetodik ger många handfasta förslag på hur man kan gå till väga för att leda in barn och vuxna på den lösningsinriktade vägen, även om bokens fokus på skolelever – och därtill inte genomsnittselever heller – gör att jag måste försöka tänka om för att applicera det på min situation i förskolan. Andemeningen går dock fram tydligt (den lösningsinriktade, relationella andemeningen) ändå.

Jag har redan länkat till Christermagisters inlägg om relationspedagogik i det här inlägget, så det gör jag inte igen. Men det slår mig när jag skriver detta att hans tankar om relationens betydelse för, ja, rubbet, sammanfaller mycket väl med det de två specialpedagogerna skriver i den här boken.

Lite lätt reviderad kunde den nästan bli en manual i relationspedagogik.

Undantagstillstånd och etik

En av mina VFU-studenter skall ta med sig en etisk frågeställning från verkligheten till högskolan (tur för henne att hon inte VFU’ar på en övningsskola!) och jag passar förstås på att passa över en av de puckar jag själv brukar bolla med.

Vi är fyra avdelningar på min förskola. Ibland händer det att någon av oss som arbetar blir sjuk och då händer det även att vi inte får tag på någon vikarie, eftersom kommunens vikariesystem är så sinnessjukt konstruerat att det bara undantagsvis innehåller några vikarier. I sådana fall samarbetar vi mellan avdelningarna för att lösa personalbristen på annat sätt. Och det är då mitt etiska dilemma sätter fart.

Samarbete är bra. Jag tycker att ett positivt arbetsklimat bl.a. skall innehålla en vilja i kollegiet att se och stötta varandra. Och om en avdelning plötsligt får decimerad personalstyrka ser jag det som självklart att övriga avdelningar gör en insats för att stötta den kvarvarande personalen. Men, till vilket pris sker detta?

Den enkla modellen innebär att en person från en annan avdelning kommer in och ersätter den frånvarande kollegan.
Den andra, lite bökigare modellen innebär att man flyttar över barn från den drabbade avdelningen till övriga avdelningar.

Det är det här jag inte gillar. För hur vi än gör känns det bara som att vi flyttar eller sprider ut problemet istället för att lösa det. Inte för att vi kanske kan lösa det, men intrycket är att vi gör de här sakerna för att – på ett mikroplan, i alla fall – just lösa det. I alla fall för stunden.

Den enkla modellen innebär ju bara att man flyttar personalbristen till en annan avdelning, som i teorin är den avdelning som drabbas minst av det. Men i praktiken är det sällan så att man kan värdera kostnaden av personalbrist olika. Antingen har man tillräckligt med personal, eller så har man det inte. (Ett undantag till den regeln kan eventuellt vara om det saknas fler än en person på en och samma avdelning och man ”jämnar ut” det över avdelningarna.) Den drabbade avdelningen – oavsett om det är den med sjuk eller utlånad personal – måste lägga om sin planerade verksamhet i större eller mindre grad, vilket förstås drabbar barnen. (Ogilla!)

Den andra, lite bökigare modellen med att pytsa ut barn innebär även den en omläggning av verksamheten – men istället för att drabba en avdelning, påverkar det avdelningen med sjuk personal, samt alla avdelningar som tar emot barn. Än en gång påverkas verksamheten, eftersom de nyanlända barnen både utökar gruppstorleken och förändrar sammansättningen. Oavsett förändringens storlek, drabbas barnen. Och kanske främst de flyttade barnen. (Ogilla!)

Jag är införstådd med att det handlar om ett tillfällig lösning. Ett undantagstillstånd. Och jag ser inga alternativa handlingssätt – förutom att den drabbade avdelningen offrar livet för de andra avdelningarna i nåt slags martyrskap.

Men bara för att jag i viss mån accepterar tingens ordning, betyder det inte att jag gillar dem. Och det vore spännande att få veta om någon av modellerna känns ”bättre” än den andra.

Min student återkommer väl med ett referat av diskussionen i nästa vecka nån gång. Tills dess vore det skoj att få ta del av era tankar kring detta. Kanske har ni t.o.m. ett tredje och fjärde alternativ?

De äckliga flugorna

Jag har precis börjat läsa en bok om lösningsinriktad pedagogik som en del i vår interna fortbildning. Till att börja med ska vi läsa de första två kapitlen och sedan reflektera över dessa i tvärgrupper på nästa arbetsplatsträff.

Egentligen är det inget nytt under solen för mig som förskollärare att försöka lyfta det positiva istället för det negativa. Det barnet kan istället för det det inte kan. Överlag är det väl en strömning inom såväl för- som grundskola, skulle jag kunna tänka mig. Och när jag gick min ICDP-kurs förra läsåret (dock utan diplom eftersom min frånvaro var för hög – då fokuserades det minsann på det negativa!) var det en central punkt i det så kallade vägledande samspelet att omdefiniera (visst kallade vi det så?) barn och sådant som kan hända runt barn på ett sätt som förklarar skeendet ur en konstruktiv synvinkel.

Ändå är det så svårt att hålla fast vid det lösningsinriktade tänket.

Jag möter dagligen barn som det stormar kring på olika sätt, och beroende på mina förutsättningar att hantera de här stormarna hamnar jag på olika platser i den lösningsinriktade skalan. Om jag upplever maktlöshet inför en uppkommen situation kan det få mig att skjuta över skulden (eller delar av den) på barnet eller föräldrarna. För att teoretisera lite externaliserar jag alltså min maktlöshet och manifesterar den i barngruppen eller kollegiet. Skapar en mental bild av en äcklig fluga som jag sedan ger mig till att krossa.

Istället för att krossa min egen maktlöshet. Rädslan och osäkerheten som kommer med maktlösheten. Det förestående misslyckandet.

På sidorna 28 och 29 i boken listar författarna 13 exempel på frågor som tar fokus från den äckliga flugan och istället omdefinierar den till en intressant och värdefull varelse. Som hjälper mig återvinna den professionella nyfikenhet jag måste besitta för att göra ett bra jobb. Det känns bra att få listan framför sig, i svart på vitt, även om jag vet att jag redan vet det här. För det det handlar om är inte att vi ska lära oss något nytt genom att läsa den här boken, utan om att vi alla skall påminnas om att vi vet det här och att det är viktigt att inte släppa den här vetskapen, bara för att den där äckliga flugan dyker upp i ett svagt ögonblick.

Vi behöver påminnas om att maktlöshet, rädsla och osäkerhet inte är giltiga argument. Aldrig. Och att vinsterna är så mycket större om vi göder den intressanta insekten istället för att mosa den äckliga flugan. Perspektiv.

För i slutet av dagen. När allt kommer omkring. Då är det vår uppgift att lära den där eventuellt mosade flugan att flyga.

Föräldramotverkan

Jag har många gånger funderat på den här balansakten mellan att vara en pedagogisk verksamhet för små barn och en serviceinrättning där föräldrarna lämnar in sina telningar för att de ska kunna jobba. Men det senaste dygnet eller två har faktiskt visat sig vara lite av en ögonöppnare vad beträffar just detta.

Det är luciatider och i lokalpressen skrivs det om förskolor i kommunen där det råder fotoförbud vid luciafirandet. Anledningen till detta är bland annat det ökade antalet barn som lever under hot (och har skyddad identitet). Dessa barn bör förstås i den mån det är möjligt hållas ”ur bild” så att säga. Säger väl sig självt, dessutom?

Andra föräldrar känner förstås irritation och besvikelse över detta, eftersom det är en ganska stor händelse i ett litet barns liv. Vem vill inte dokumentera sitt barns luciafirande? Men nu är det så, och det får man väl acceptera. Eller?

Nej. Andra barns trygghet är inget alls värt i relation till en förälders rättighet att fotografera sitt barn i luciatåget på dagis, kan man utläsa av kommentarerna till artikeln. Och tyvärr stannar resonemanget där. Det är mina rättigheter, mitt barn och resten skiter jag högaktningsfullt i. Lever man med skyddad identitet får man banne sig stanna hemma när det är luciafirande på dagis.

Men för vem är förskolan till?

Inbakat i de här kommentarerna är den oreflekterade uppfattningen att förskolan är en serviceinstitution till sista pepparkakan. Det vi gör, oavsett om det handlar om barnens lärande, utveckling eller allmänna stimulans, gör vi för/åt föräldrarna. Och när vi har luciatåg ses det som självklart att det är föräldrarnas önskemål som skall gälla. Och vill föräldrarna fotografera är det bara att gilla läget eller stanna hemma.

(Jag försöker skriva om det här inlägget i lugn samtalston efter att först ha skrivit det i stark affekt, men jag känner att den fortfarande ligger och lurar bakom hörnet…)

Men förskolans fokus skall vara på barnen. Inte föräldrarna.

Vår målsättning (med t.ex. ett luciafirande, men egentligen med allt vi gör) måste vara att varje inskrivet barn skall kunna vara med, oavsett. Vi har t.ex. muslimska barn med, vilket är möjligt eftersom fokus ligger på tradition och kulturarv istället för religion. Och vi har med de barn som lever med skyddad identitet, vilket är möjligt eftersom vi har fotoförbud.

Eller. Skulle kunna vara möjligt måste jag nog skriva. För det hänger helt och hållet på om de andra barnens föräldrar respekterar fotoförbudet eller ej. Och enligt kommentarerna till artikeln skedde nog inte så på kommentatorernas förskolor den här gången. Ingen som helst hänsyn tas till någon eller något utanför familjesfären. Rätten att fotografera sitt eget barn förs fram som en fasad för den egna bristen på empati och respekt. På bekostnad av de redan utsatta. Och den inställningen äcklar mig så oerhört!

Men, som jag redan har sagt. Förskolan är till för barnen, inte deras föräldrar. Så även våra luciatåg. I alla fall om man hårddrar det – och det verkar tyvärr behövas. Och när föräldrar saboterar förskolans verksamhet förverkar de på något sätt sin rätt att vara delaktiga vid den här typen av tillfällen.

Som förskollärare (och person) känner jag ett behov av att värna de svaga(ste)s rättigheter. I det här fallet barn som lever under skyddad identitet. De har rätt att delta i förskolans alla aktiviteter. Och det skall vara roligt, tryggt och lärorikt. Om det – för att kunna vara det – innebär att låsa vissa föräldrar ute från sina egna barns luciatåg, så är jag beredd att göra det.

Och efter att ha följt diskussionen efter artikeln jag hänvisar till, skulle jag dessutom göra det med ett leende.

Hästbajs

Ett år kan mitt arbete vara en i alla avseenden dans på rosor, medan det nästa år snarare är att likna vid slaget om Stalingrad, med fruktansvärda umbäranden, blod och död.

Jag har tydligen citerats i tidskriften ”Vi föräldrar”. Det verkar vara klippt från mitt gästspel i Lärarnas Tidning och jag har inte en susning om den nya kontexten. Jag har fått uppfattningen att det handlar om felprioriteringar i förskolan, med legitimationen som ett villospår. ”Vi höjer kvalitén genom att pumpa in pengar i ett projekt som i bästa fall når det målet – på sikt.”

Hursomhelst tänkte jag komma med ett livstecken och berätta att jag lever (därav att det är ett livstecken, månne) och att vi håller stånd mot fienden. Idag besökte vi en lantgård där vi fick grilla korv, åka häst och vagn och uppleva ”Djurens Jul”. Bussresan dit och hem var en upplevelse för gudar och när vi kom tillbaka till förskolan låste vi – på order – in barnen på sina avdelningar eftersom ett barn på en skola i andra änden av stan hade överfallits av en okänd person under morgonen. Skolinspektionen är för övrigt i stan och torde ha imponerats storligen av skolförvaltningens resoluta resolutioner. Själv tyckte jag det var väldigt bökigt att behöva lämna barngruppen var 30′e sekund för att se om det stod någon stackars förälder utanför dörren och inte kunde komma in.

Jag kom även tvåa på friskvårdsbowlingen och har nu lite värk i höger axel.

En bra och intressant dag, på det stora hela. Ja, och hästen som drog vagnen bajsade jättemycket! Ett stort lass som låg och rykte i snön. Vilken bonus att lägga till en sån här dag.

Taggad

Idag var en bra dag.

Vi arbetar sex personer (5,8 heltider) och en resurs på 25 timmar/v i en barngrupp med f.n. ca 40 barn inskrivna. Vi ska ha 44 barn – och förhoppningsvis får vi det, annars ryker kanske en av heltiderna i månadsskiftet september-oktober. Det säger vår förskolechef och svettas under den ekonomiska pressen uppifrån. Det är en hotfull situation som man gör bäst i att ignorera om man skall kunna arbeta konstruktivt med kärnverksamheten.

Förskollärarens ansvar är pedagogiskt, inte ekonomiskt. Men går det verkligen att skilja dessa aspekter från varandra? Vi har beställt stolar, så att alla barn har någonstans att sitta när det är lunch – men det är tillräckligt subversivt för att vår chef skall kallas upp till sin chef för att förklara sig. Det är en bisarr situation i vardagen som man gör bäst i att ignorera om man skall kunna arbeta konstruktivt med kärnverksamheten.

Det går inte att vänta på att rätt instans skall komma och åtgärda staketet runt gungorna, klippa ner en vinbärshäck eller göra något annat som behövs för verksamheten. Då får man krupp och magsår. Det är bättre att göra det som krävs utan att göra någon större sak av det och sedan se ut som en fågelholk när någon förbannad instans-representant ifrågasätter vem som lagat ”deras” staket.

Kör på. Gör det du vet är rätt och vänta för fasen inte på lov. Då kanske du, ditt arbetslag, din förskola och din barngrupp kan gå framåt, trots att förutsättningarna är åt ni-vet-var.

Det är lite så jag har gjort den här månaden och det är anledningen till inledningen.

Idag var en bra dag.

Jag har förlikat mig med att arbeta med för lite personal i relation till antalet barn (och de eventuella behov dessa barn kan tänkas ha). Jag finner mig numera i att min verksamhet emellanåt slås i spillror p.g.a. att vissa huvudmän medvetet skiter i att respektera mitt pedagogiska uppdrag. Den biten är inte mitt problem så länge jag gör mitt bästa med det jag har. Det är inte jag som nonchalerar (den lagstadgade) rätten till särskilt stöd till barn i behov av sådant – jag meddelar bara om att behovet finns. Det är inte jag som fattar beslutet att knöla in så många barn så att stolarna inte räcker till – jag tar istället emot dem med öppna armar och ett leende. Det är inte jag som sabbar de här barnen. Det är faktiskt någon annan.

Jag behöver inte bära den bördan. Och därför kan jag skriva som jag skrev.

Idag var en bra dag.

Vi har delat in barnen i tre grupper efter ålder. Treåringarna, fyraåringarna och femåringarna. Vi har gruppverksamhet en förmiddag i veckan per grupp. De förmiddagarna har vi höjt personaltätheten i grupperna för att trygga det pedagogiska innehållet. Vi arbetar tre personer i treårsgruppen, som i dagsläget består av åtta barn. Femåringarna är uppdelade i två smågrupper med nio barn och två pedagoger i varje. Fyraåringarna har jag ingen koll på (gissa i vilka grupper jag arbetar). Vi har lagt en timmes pedagogisk utvecklingstid per grupp, då alla inblandade pedagoger sitter tillsammans och för- och efterbereder arbetet. Därtill kommer ytterligare tillfällen till enskild utvecklingstid, då även administrativa sysslor finns utlagda på schemat (vem gör vad när). Det här (schemat) är ett pågående arbete.

Femårsgruppen jag ansvarar för tillsammans med en kollega har döpt sig till ”Blixten” (efter den legendariske Blixten McQueen – vem annars?) och jag siktar på att dela med mig av våra äventyr under det kommande läsåret. Detsamma gäller för de treåriga ”Lastbilspoliserna”. De sistnämnda har t.o.m. en slags hejaramsa som vi upptäckte på väg hem från skogen idag: ”Lastbilspoliserna! Hej! Hej! Hej!”

Den primära fördelen med att koncentrera det kvalificerade pedagogiska arbetet (som är kvalificerat ur perspektivet att det föregås av öronmärkt pedagogisk utvecklingstid och att det finns utrymme för pedagogiskt efterarbete) till en gång i veckan är alltså att vi också koncentrerar personal- och förskollärartätheten till den aktuella gruppen. Med Lastbilspolisernas skogutflykt idag som exempel:

Vi börjar med samling inomhus. En skäggig dagisfröken (the one and only at my förskola) kör lite matematik och gruppbyggande med barnen och berättar även vad som skall hända under förmiddagen. Vi klurar ut vårt gruppnamn och en annan pedagog tar över med Sagan om den Lilla Gumman. Den tredje pedagogen ägnar hela sitt jag åt att observera barnen under den här stunden. Därefter drar vi till skogs. Nu kan den skäggige dagisfröken (-fröknen?) lämna över till sin förskollärarkollega och istället ägna hela sitt jag åt ett enda barn som han vill studera närmare under utflykten. Och det fungerar, för det är fortfarande två personer kvar som jobbar med de övriga sju barnen. Nu sysslar majoriteten av gruppen med lägesbestämning medan resten sysslar med benämning. Vi hinner också sjunga lite Eric Saade. Allt sker i en lugn, harmonisk sinnesstämning utan den stress som ofta är närvarande i en lite för stor grupp med lite för lite personal. Ovant och jävligt peppande!

Imorgon har jag uteförmiddag, då fyraårsgruppen har sin verksamhet. Då ska jag hänga på gården med 3- och 5-åringarna. Bonda. Träna konfliktlösning (4 springcyklar på 25-30 barn). Och dricka en kopp kaffe.

Ja. Imorgon blir nog också en bra dag.

Effektivitet och kvalitet

Sommaren är nästan slut. Det vill säga att nästa vecka återgår allt till det normala på förskolan. Respektive avdelning öppnar åter och personalen – de flesta – återvänder från sina semestrar. Det börjas arbeta med gruppsammansättningar och så småningom kommer höstens verksamhet igång. Och nu mattas stormen före lugnet av.

Sommaröppet på förskolan kan innebära att flera förskolor slår ihop sin verksamhet för att effektivisera barn- och personalbristerna. Smartare att hålla en hel förskola igång än fyra decimerade. I min förskolas fall har det dock ”bara” inneburit att fyra avdelningar blivit en. Barn i lite olika åldrar från lite varstans har samlats på en avdelning med sporadisk personal och sommarvikarier av varierande snitt och kvalitet. Miljön kan lätt bli lite smått kaotisk under dessa förhållanden. Rutiner rubbas. Nappar och snuttisar tappas bort/blandas ihop. Konflikter uppstår och separationsångesten blir emellanåt så påtaglig att det skär i öronen. Inte minst när man t.ex. som knapp tvååring återvänder efter 4 veckors semester till den här lite slumpmässiga samlingen barn och vuxna på en okänd avdelning för att lämnas där av mamma eller pappa.

Dock finns det fördelar. Påtagliga sådana. Och förvånansvärda, sett till beskrivningen ovan.

Denna vecka arbetar 5,75 personer på min förskola. Vi tar omhand ett trettiotal barn i åldrarna ett till fem år. För enkelhets skull delar vi emellanåt upp oss på två avdelningar, vilket innebär ca 15 barn per tre pedagoger. Och det är inte bara samma gruppstorlek och personaltäthet som Skolverket rekommenderar – det är dessutom jävligt bra förutsättningar att arbeta under.

Sett ur ett lokalt kommunpolitiskt perspektiv är det dock sanslöst ineffektivt. Men å andra sidan verkar de tro att ”effektivt” är synonymt med ”billigt”, vilket jag inte kan hålla med om. Större barngrupper och lägre personaltäthet (vårt arbetslag på 5,75 personer skall till hösten arbeta med en grupp på 44 barn) må vara kostnadseffektivt, men det sänker kvaliteten på såväl det pedagogiska arbetet som omsorgen och ökar risken för att barn (och vuxna) skall fara både fysiskt och mentalt illa. Och det tolkar åtminstone jag som tecken på ineffektivitet, snarare än motsatsen.

Jag återvänder till nutid och de förutsättningar vi arbetar under denna sista sommarvecka. Av de 5.75 personerna är två vikarier. Resten är ordinarie personal från förskolan, även om inte varje avdelning finns representerad. Det finns en grundläggande bas-struktur; Personalen går på bestämda schemarader, frukost serveras 8:00, lunch 11:10 och mellanmål 14:30. Utöver det improviserar vi mer eller mindre. Men det kan vi göra, för barnantalet är så lågt att det tillåter flexibilitet och improvisation. Även när vi tar emot otrygga barn, barn med neuropsykiatrisk diagnos eller barn som inte ens skulle ha varit där enligt sommarschemat. Vi kan fördela oss efter behov utan att det drabbar resten av barn- eller personalgruppen. Vi kan låta barnen styra sin dag (inom rimliga gränser, förstås) och vi har tid att sätta oss ner med ett par barn och verkligen sätta oss in i deras pågående arbeten på ett sätt som vi bara kan drömma om under ”normala” förhållanden. Redan nu – trots bristen på finare struktur och planerade aktiviteter – vågar jag påstå, håller verksamheten högre pedagogisk kvalitet än den strukturerade och planerade verksamhet som sker under läsåret. Faktum är att ingen av oss känner något behov av ytterligare struktur. Möjligtvis med undantag för övergången mellan lunch och vila och annat småkrafs.

Kort sagt ger en gruppstorlek på ca 15 barn i åldrarna 1-5 och en personaltäthet på 3 pedagoger ypperliga förutsättningar för att bedriva det pedagogiska utvecklingsarbete som beskrivs i förskolans läroplan (Lpfö98). Det ger en buffert i form av ett utrymme som tillåter närvaron av barn som skiljer sig från mängden p.g.a. ett fysiskt eller psykiskt funktionshinder. Ett utrymme som också tillåter varje barn att utvecklas i sin takt och utifrån sina intressen. Och när detta sker i en etablerad grupp, där barnen känner varandra och personalen känner barnen, kan förskolan inte misslyckas med sitt pedagogiska uppdrag. Inte heller med omsorgsuppdraget.

15 barn per tre pedagoger eller alltså fem barn per pedagog. Finns utrymmet kan jag mycket väl tänka mig en grupp på hela 30 barn och sex pedagoger. För då finns det fler möjligheter att skapa smågrupper som fungerar bra. Och personalsamarbeten som fungerar. Fler valmöjligheter, helt enkelt.

Synd att en sådan vision måste förbli en fantasi.
Synd att pedagogisk ambition saknar värde.
Synd att effektivitet måste stå i motsats till kvalitet.

Kl. 06:30 på tisdagar vill jag skilja det pedagogiska huvudet från den omsorgsgivande kroppen

För kännedom: Jag har uppdaterat delar av inlägget under lördagkvällen efter kritik från min kära hustru angående vissa delar i mitt förslag som ofelbart skulle leda till ökade samhällsklyftor. Den delen har nu omformulerats. /Janne

När jag sitter i smeten och degar och nån äter av degen (ej nyttigt) och nån annan klättrar upp på en hylla och lägger sig och en tredje biter en fjärde i huvudet utan synbar anledning eller förvarning och de andra sköter sig rätt bra – d.v.s. de degar som jag har tänkt att de skall dega; med intresse, engagemang och fantasi – då hinner jag ibland tänka att det är rätt klurigt, det här med att förskolan är både en pedagogisk verksamhet och en omsorgsinstitution.

Vi i förskolan vill gärna framhäva den här unika sammanblandningen av ovanstående aspekter. Att blöjbyten, luncher och i stort sett vilken situation som än kan tänkas uppstå – oavsett hur vardaglig – kan besjälas av en pedagogisk ande när jag som skäggig dagisfröken bippeti-boppeti-boar mig fram på avdelningen. Sant är att även i dessa situationer pågår lärande och sant är även att det är en av våra specialitéer som förskollärare och barnskötare att synliggöra detta lärande. Men det är problematiskt.

Kl. 06:30 varje tisdagmorgon, efter att jag cyklat till jobbet genom en halvdöd stad, sitter jag på plats och tar emot våra tidigaste besökare. Jag är dödens trött, liksom barnen. Tro fan att jag ägnar mig åt något kvalitativt förskollärarvärv då. Pyttsan! Kaffe, ja. Lärande, nej. I alla fall inte mer lärande än som redan sker av bara farten och ”av sig själv”. Eller, jag vet inte. Jag får bara den väldigt bestämda känslan av att min förskollärarutbildning inte har någon större betydelse just i den stunden.

Kl. 06:30 varje tisdagmorgon ägnar jag mig uteslutande åt barnomsorg av det slag Zoran Alagic talar om när han twittrar om min verksamhet som ”en serviceinrättning för att föräldrar ska kunna jobba” (från Zorans Twitterflöde). Och faktiskt. Även om jag lätt provoceras av Zorans utspel och starkt misstänker att det också är hans huvudsakliga syfte, så har han en poäng i det han säger. I alla fall kl. 06:30 varje tisdagmorgon. Har en förskollärare verkligen där att göra just då?

Så skriver Vänsterpartiets Rossana Dinamarca en debattartikel som publiceras i Dala-Demokraten. Där driver hon vidare en av partiets hjärtefrågor: Barnomsorg på obekväm arbetstid.

Kortfattat vill hon att jag skall jobba kvällar, nätter och helger så att andra inom servicesektorn också skall kunna göra det. Och det är ändå – även om det liknar en liten kullerbytta i logikens utkanter – ett rimligt krav. Och hon slutar med det lika felaktiga som slagkraftiga: ”Förskolan ska vara till för alla, inte bara för dom som jobbar vardagar mellan nio och fem.”

Det är felaktigt eftersom vi har s.k. allmän förskola från tre års ålder, vilket innebär att alla barn från det år de fyller tre har rätt att vistas i förskolan under en viss del av veckan och ta del av det pedagogiska uppdrag som utförs där, oavsett föräldrarnas arbetstider. Men det är ett sidospår. Jag är just nu inte ute efter att såga Rossanas bristande kunskaper om förskola. Det handlar om hennes syn på verksamheten.

I mina svagaste stunder känner jag det som att det bara är vi förskollärare som ser och värderar det pedagogiska uppdraget. En förskolechef i min kommun har av sin chef givits prioritetsordningen ”1. Ekonomin, 2. Verksamheten, 3. Personalen”. Detta i ett läge då vi redan har för stora barngrupper och för låg personaltäthet för att kunna utföra vårt pedagogiska uppdrag tillfredsställande. Då barns lagstadgade behov av stöd underordnas skolförvaltningens ekonomiska intressen. Och så vidare.

Dagen innan Rossanas debattartikel publicerades tänkte jag ut skelettet till ett radikalt förslag som jag tänkte att man kunde presentera för kommunen som ett sätt för dem att dels kunna fortsätta låta ekonomin prioriteras högst inom barnomsorgen, och dels satsa rejält på förskolan. Jag tänkte såhär:

Låt oss skilja förskola och barnomsorg åt. Låt föräldrarna välja om de vill sätta sina barn i en omsorgsverksamhet eller en pedagogisk verksamhet. Barnomsorgen skulle kunna ha större grupper än vad förskolan har idag, eftersom den inte behöver bekymra sig om någon läroplan. Samtidigt kunde den pedagogiska verksamheten (för enkelhets skull kallar jag det ”förskola” hädanefter) kunna följa Skolverkets allmänna råd om gruppstorlekar och personaltäthet. Barnomsorgs- och förskoletaxorna kunde förhoppningsvis ligga kvar på samma nivå som idag, eftersom den mer resurskrävande förskoleverksamheten kunde bekostas av den mer kostnadseffektiva barnomsorgen. Barnomsorgen skulle vara öppen dygnet runt, sju dagar i veckan, medan förskolan bara skulle ha öppet på ”bekväma” tider. Och förskolan skulle bara bestå av förskollärare, medan det i barnomsorgen kunde rymmas såväl fskl som barnskötare. Det enda som skulle få förslaget att stjälpa vore om landets småbarnsföräldrar är mer kräsna än kommunerna tror. (Å andra sidan finns det absolut ingenting som visar att de – med vissa obligatoriska undantag – faktiskt har några önskemål/krav på förskolan utöver den mest basala barnomsorg.)

Rossanas artikel stärkte mig i mina funderingar kring detta. Samtidigt finner jag den provocerande tydlig. För ingenting i hennes debattartikel handlar i mina ögon om förskolan. Hon gör redan – medvetet eller omedvetet – den åtskillnad jag börjar fundera på är den enda lösningen på förskolans dilemma: En barnomsorg och en förskola.

För vilken lärare är beredd att ta på sig pedagoghatten kl. 03:00 en vardagsnatt? Jag klarar det knappt kl. 06:30 på tisdagmorgnar…