Jag har många gånger funderat på den här balansakten mellan att vara en pedagogisk verksamhet för små barn och en serviceinrättning där föräldrarna lämnar in sina telningar för att de ska kunna jobba. Men det senaste dygnet eller två har faktiskt visat sig vara lite av en ögonöppnare vad beträffar just detta.
Det är luciatider och i lokalpressen skrivs det om förskolor i kommunen där det råder fotoförbud vid luciafirandet. Anledningen till detta är bland annat det ökade antalet barn som lever under hot (och har skyddad identitet). Dessa barn bör förstås i den mån det är möjligt hållas ”ur bild” så att säga. Säger väl sig självt, dessutom?
Andra föräldrar känner förstås irritation och besvikelse över detta, eftersom det är en ganska stor händelse i ett litet barns liv. Vem vill inte dokumentera sitt barns luciafirande? Men nu är det så, och det får man väl acceptera. Eller?
Nej. Andra barns trygghet är inget alls värt i relation till en förälders rättighet att fotografera sitt barn i luciatåget på dagis, kan man utläsa av kommentarerna till artikeln. Och tyvärr stannar resonemanget där. Det är mina rättigheter, mitt barn och resten skiter jag högaktningsfullt i. Lever man med skyddad identitet får man banne sig stanna hemma när det är luciafirande på dagis.
Men för vem är förskolan till?
Inbakat i de här kommentarerna är den oreflekterade uppfattningen att förskolan är en serviceinstitution till sista pepparkakan. Det vi gör, oavsett om det handlar om barnens lärande, utveckling eller allmänna stimulans, gör vi för/åt föräldrarna. Och när vi har luciatåg ses det som självklart att det är föräldrarnas önskemål som skall gälla. Och vill föräldrarna fotografera är det bara att gilla läget eller stanna hemma.
(Jag försöker skriva om det här inlägget i lugn samtalston efter att först ha skrivit det i stark affekt, men jag känner att den fortfarande ligger och lurar bakom hörnet…)
Men förskolans fokus skall vara på barnen. Inte föräldrarna.
Vår målsättning (med t.ex. ett luciafirande, men egentligen med allt vi gör) måste vara att varje inskrivet barn skall kunna vara med, oavsett. Vi har t.ex. muslimska barn med, vilket är möjligt eftersom fokus ligger på tradition och kulturarv istället för religion. Och vi har med de barn som lever med skyddad identitet, vilket är möjligt eftersom vi har fotoförbud.
Eller. Skulle kunna vara möjligt måste jag nog skriva. För det hänger helt och hållet på om de andra barnens föräldrar respekterar fotoförbudet eller ej. Och enligt kommentarerna till artikeln skedde nog inte så på kommentatorernas förskolor den här gången. Ingen som helst hänsyn tas till någon eller något utanför familjesfären. Rätten att fotografera sitt eget barn förs fram som en fasad för den egna bristen på empati och respekt. På bekostnad av de redan utsatta. Och den inställningen äcklar mig så oerhört!
Men, som jag redan har sagt. Förskolan är till för barnen, inte deras föräldrar. Så även våra luciatåg. I alla fall om man hårddrar det – och det verkar tyvärr behövas. Och när föräldrar saboterar förskolans verksamhet förverkar de på något sätt sin rätt att vara delaktiga vid den här typen av tillfällen.
Som förskollärare (och person) känner jag ett behov av att värna de svaga(ste)s rättigheter. I det här fallet barn som lever under skyddad identitet. De har rätt att delta i förskolans alla aktiviteter. Och det skall vara roligt, tryggt och lärorikt. Om det – för att kunna vara det – innebär att låsa vissa föräldrar ute från sina egna barns luciatåg, så är jag beredd att göra det.
Och efter att ha följt diskussionen efter artikeln jag hänvisar till, skulle jag dessutom göra det med ett leende.
