Utveckling genom utmaning

I väntan på det utlovade inlägget om det relativa handikappbegreppet bjuder jag på en debattartikel jag fick införd i en av lokaltidningarna förra tisdagen. Kopierad och inklistrad nedan för ert viewing pleasure:

Häromveckan kom beskedet att grupperna i förskolan skulle öka till 21 barn/avdelning innan vårens slut. Först tänkte jag negativa tankar, men när jag sovit på saken vaknade jag med den positiva inställning vi som arbetar inom Falu Förskola förväntas ha som förmedlare av varumärket Den Goda Skolan.

Därför tackar jag nu Skolförvaltningen för genidraget att öka gruppstorlekarna till 21 istället för att minska dem i riktning mot målet 17 barn/avdelning. För var vore jag idag utan de ständiga utmaningar jag möts av på min arbetsplats?

Precis när vi anpassat oss till rådande förutsättningar och börjar slappna av drar Skolförvaltningen undan mattan under fötterna på oss genom att skära ner i personalgruppen eller fylla på med fler barn. Det kan låta jobbigt och besvärligt, men det håller oss vakna och alerta. Tro inget annat! Det är denna dynamik som förhindrar att jag låser mig fast i gamla mönster.

Det finns fortfarande bakåtsträvare som anser att det ska vara max 15 barn på en avdelning. Och färre ändå om de är i åldrarna 1-3 år! Det är Skolförvaltningens otacksamma uppgift att anpassa dessa personer till den Nya Tiden och den bästa metoden för detta är genom ett konstant flöde av utmaningar som kräver kreativa lösningar:

Vi har inga lediga klädfack kvar i hallen. Kanske kan barnen istället lägga sina kläder i en säck som de bär med sig? Och om vi grillar korv ute istället för att äta lunch inne försvinner även problemet med för få sittplatser och bord. Dessutom blir det nog billigare matbeställningar på det sättet. Detta kallas att tänka ”out of the box”.

Omsorgen är heller inget problem. Kan man byta blöja på ett barn, kan man byta på 21. Det tar bara lite längre tid. Och det är nyttigt att lära sig vänta (om man är ett barn). Förskolans läroplan beskriver för övrigt hur vi skall arbeta med barns lärande. Det är som att Skolförvaltningen med sin utmaning visar Skolinspektionen (som just avslutat sitt besök i Falun) att man aktivt jobbar för att underlätta implementeringen av läroplanen. Eftersom barn lär sig av varandra, är det logiska antagandet att ju fler barn, desto bättre lärande.

Med 21 barn samlade på en begränsad yta kan ingen vara ensam. Alla får träna på socialt umgänge med alla. Och det nära umgänget stimulerar även utvecklingen av immunförsvaret, då det underlättar för smittor att sprida sig i barngruppen. De obligatoriska barnsjukdomarna kommer garanterat vara avklarade innan skolstart.

Ja, jag tänkte negativa tankar i början. Men nu när jag sett ljuset förstår jag hur Skolförvaltningen tänker och kan bara gå ner på knä och lyfta mina händer i tillbedjan. Jag, en obetydlig mask, ovärdig att besudla kommunens förskolor med min närvaro, tackar Skolförvaltningen ur djupet av min själ för dess storsinthet då de oförtrutet låter mig fortsätta mitt värv.

Skolförvaltningen gör mig till en bättre pedagog och en bättre människa.

Och till er tvivlare som ännu inte sett ljuset säger jag som en av mina chefer sade till mig via e-post:

”Om man inte kan ställa upp på det som gäller så får man leta annat.”

Amen!

Hej, relationspedagogik!

Vi jobbar fortfarande med boken Lösningsinriktad pedagogik och läser inför nästa arbetsplatsträff kapitlen tre och fyra. Det handlar om förhållningssätt och samtalsmetodik.

Det förstnämnda handlar om relationspedagogik, respekt, positiv återkoppling samt fokus på kompetens, förmågor och den positiva förändringen. Självklarheter, alltså. Precis som vid förra läsningen. Med skillnaden att där jag då var problembaserad i mitt angreppsätt, är jag nu såpass lösningsinriktad att jag anser mig göra allt det här redan. Efter förmåga och möjlighet, men dock.

Kanske är det tydligare för oss som arbetar med barn (till skillnad från elever i en elevbaserad kontext) hur förhållningssättet inte bara underlättar en inlärningssituation i den mån man kan hitta sådana i förskolan, utan lägger grunden till hela vårt arbete?

Förskolan skall enligt läroplanen bland annat vara en trygg plats. Det kan den bara bli om vårt förhållningssätt till barn (och föräldrar) möjliggör en god relation, oss emellan.

Avsnittet om samtalsmetodik ger många handfasta förslag på hur man kan gå till väga för att leda in barn och vuxna på den lösningsinriktade vägen, även om bokens fokus på skolelever – och därtill inte genomsnittselever heller – gör att jag måste försöka tänka om för att applicera det på min situation i förskolan. Andemeningen går dock fram tydligt (den lösningsinriktade, relationella andemeningen) ändå.

Jag har redan länkat till Christermagisters inlägg om relationspedagogik i det här inlägget, så det gör jag inte igen. Men det slår mig när jag skriver detta att hans tankar om relationens betydelse för, ja, rubbet, sammanfaller mycket väl med det de två specialpedagogerna skriver i den här boken.

Lite lätt reviderad kunde den nästan bli en manual i relationspedagogik.

Undantagstillstånd och etik

En av mina VFU-studenter skall ta med sig en etisk frågeställning från verkligheten till högskolan (tur för henne att hon inte VFU’ar på en övningsskola!) och jag passar förstås på att passa över en av de puckar jag själv brukar bolla med.

Vi är fyra avdelningar på min förskola. Ibland händer det att någon av oss som arbetar blir sjuk och då händer det även att vi inte får tag på någon vikarie, eftersom kommunens vikariesystem är så sinnessjukt konstruerat att det bara undantagsvis innehåller några vikarier. I sådana fall samarbetar vi mellan avdelningarna för att lösa personalbristen på annat sätt. Och det är då mitt etiska dilemma sätter fart.

Samarbete är bra. Jag tycker att ett positivt arbetsklimat bl.a. skall innehålla en vilja i kollegiet att se och stötta varandra. Och om en avdelning plötsligt får decimerad personalstyrka ser jag det som självklart att övriga avdelningar gör en insats för att stötta den kvarvarande personalen. Men, till vilket pris sker detta?

Den enkla modellen innebär att en person från en annan avdelning kommer in och ersätter den frånvarande kollegan.
Den andra, lite bökigare modellen innebär att man flyttar över barn från den drabbade avdelningen till övriga avdelningar.

Det är det här jag inte gillar. För hur vi än gör känns det bara som att vi flyttar eller sprider ut problemet istället för att lösa det. Inte för att vi kanske kan lösa det, men intrycket är att vi gör de här sakerna för att – på ett mikroplan, i alla fall – just lösa det. I alla fall för stunden.

Den enkla modellen innebär ju bara att man flyttar personalbristen till en annan avdelning, som i teorin är den avdelning som drabbas minst av det. Men i praktiken är det sällan så att man kan värdera kostnaden av personalbrist olika. Antingen har man tillräckligt med personal, eller så har man det inte. (Ett undantag till den regeln kan eventuellt vara om det saknas fler än en person på en och samma avdelning och man ”jämnar ut” det över avdelningarna.) Den drabbade avdelningen – oavsett om det är den med sjuk eller utlånad personal – måste lägga om sin planerade verksamhet i större eller mindre grad, vilket förstås drabbar barnen. (Ogilla!)

Den andra, lite bökigare modellen med att pytsa ut barn innebär även den en omläggning av verksamheten – men istället för att drabba en avdelning, påverkar det avdelningen med sjuk personal, samt alla avdelningar som tar emot barn. Än en gång påverkas verksamheten, eftersom de nyanlända barnen både utökar gruppstorleken och förändrar sammansättningen. Oavsett förändringens storlek, drabbas barnen. Och kanske främst de flyttade barnen. (Ogilla!)

Jag är införstådd med att det handlar om ett tillfällig lösning. Ett undantagstillstånd. Och jag ser inga alternativa handlingssätt – förutom att den drabbade avdelningen offrar livet för de andra avdelningarna i nåt slags martyrskap.

Men bara för att jag i viss mån accepterar tingens ordning, betyder det inte att jag gillar dem. Och det vore spännande att få veta om någon av modellerna känns ”bättre” än den andra.

Min student återkommer väl med ett referat av diskussionen i nästa vecka nån gång. Tills dess vore det skoj att få ta del av era tankar kring detta. Kanske har ni t.o.m. ett tredje och fjärde alternativ?

De äckliga flugorna

Jag har precis börjat läsa en bok om lösningsinriktad pedagogik som en del i vår interna fortbildning. Till att börja med ska vi läsa de första två kapitlen och sedan reflektera över dessa i tvärgrupper på nästa arbetsplatsträff.

Egentligen är det inget nytt under solen för mig som förskollärare att försöka lyfta det positiva istället för det negativa. Det barnet kan istället för det det inte kan. Överlag är det väl en strömning inom såväl för- som grundskola, skulle jag kunna tänka mig. Och när jag gick min ICDP-kurs förra läsåret (dock utan diplom eftersom min frånvaro var för hög – då fokuserades det minsann på det negativa!) var det en central punkt i det så kallade vägledande samspelet att omdefiniera (visst kallade vi det så?) barn och sådant som kan hända runt barn på ett sätt som förklarar skeendet ur en konstruktiv synvinkel.

Ändå är det så svårt att hålla fast vid det lösningsinriktade tänket.

Jag möter dagligen barn som det stormar kring på olika sätt, och beroende på mina förutsättningar att hantera de här stormarna hamnar jag på olika platser i den lösningsinriktade skalan. Om jag upplever maktlöshet inför en uppkommen situation kan det få mig att skjuta över skulden (eller delar av den) på barnet eller föräldrarna. För att teoretisera lite externaliserar jag alltså min maktlöshet och manifesterar den i barngruppen eller kollegiet. Skapar en mental bild av en äcklig fluga som jag sedan ger mig till att krossa.

Istället för att krossa min egen maktlöshet. Rädslan och osäkerheten som kommer med maktlösheten. Det förestående misslyckandet.

På sidorna 28 och 29 i boken listar författarna 13 exempel på frågor som tar fokus från den äckliga flugan och istället omdefinierar den till en intressant och värdefull varelse. Som hjälper mig återvinna den professionella nyfikenhet jag måste besitta för att göra ett bra jobb. Det känns bra att få listan framför sig, i svart på vitt, även om jag vet att jag redan vet det här. För det det handlar om är inte att vi ska lära oss något nytt genom att läsa den här boken, utan om att vi alla skall påminnas om att vi vet det här och att det är viktigt att inte släppa den här vetskapen, bara för att den där äckliga flugan dyker upp i ett svagt ögonblick.

Vi behöver påminnas om att maktlöshet, rädsla och osäkerhet inte är giltiga argument. Aldrig. Och att vinsterna är så mycket större om vi göder den intressanta insekten istället för att mosa den äckliga flugan. Perspektiv.

För i slutet av dagen. När allt kommer omkring. Då är det vår uppgift att lära den där eventuellt mosade flugan att flyga.

Effektivitet och kvalitet

Sommaren är nästan slut. Det vill säga att nästa vecka återgår allt till det normala på förskolan. Respektive avdelning öppnar åter och personalen – de flesta – återvänder från sina semestrar. Det börjas arbeta med gruppsammansättningar och så småningom kommer höstens verksamhet igång. Och nu mattas stormen före lugnet av.

Sommaröppet på förskolan kan innebära att flera förskolor slår ihop sin verksamhet för att effektivisera barn- och personalbristerna. Smartare att hålla en hel förskola igång än fyra decimerade. I min förskolas fall har det dock ”bara” inneburit att fyra avdelningar blivit en. Barn i lite olika åldrar från lite varstans har samlats på en avdelning med sporadisk personal och sommarvikarier av varierande snitt och kvalitet. Miljön kan lätt bli lite smått kaotisk under dessa förhållanden. Rutiner rubbas. Nappar och snuttisar tappas bort/blandas ihop. Konflikter uppstår och separationsångesten blir emellanåt så påtaglig att det skär i öronen. Inte minst när man t.ex. som knapp tvååring återvänder efter 4 veckors semester till den här lite slumpmässiga samlingen barn och vuxna på en okänd avdelning för att lämnas där av mamma eller pappa.

Dock finns det fördelar. Påtagliga sådana. Och förvånansvärda, sett till beskrivningen ovan.

Denna vecka arbetar 5,75 personer på min förskola. Vi tar omhand ett trettiotal barn i åldrarna ett till fem år. För enkelhets skull delar vi emellanåt upp oss på två avdelningar, vilket innebär ca 15 barn per tre pedagoger. Och det är inte bara samma gruppstorlek och personaltäthet som Skolverket rekommenderar – det är dessutom jävligt bra förutsättningar att arbeta under.

Sett ur ett lokalt kommunpolitiskt perspektiv är det dock sanslöst ineffektivt. Men å andra sidan verkar de tro att ”effektivt” är synonymt med ”billigt”, vilket jag inte kan hålla med om. Större barngrupper och lägre personaltäthet (vårt arbetslag på 5,75 personer skall till hösten arbeta med en grupp på 44 barn) må vara kostnadseffektivt, men det sänker kvaliteten på såväl det pedagogiska arbetet som omsorgen och ökar risken för att barn (och vuxna) skall fara både fysiskt och mentalt illa. Och det tolkar åtminstone jag som tecken på ineffektivitet, snarare än motsatsen.

Jag återvänder till nutid och de förutsättningar vi arbetar under denna sista sommarvecka. Av de 5.75 personerna är två vikarier. Resten är ordinarie personal från förskolan, även om inte varje avdelning finns representerad. Det finns en grundläggande bas-struktur; Personalen går på bestämda schemarader, frukost serveras 8:00, lunch 11:10 och mellanmål 14:30. Utöver det improviserar vi mer eller mindre. Men det kan vi göra, för barnantalet är så lågt att det tillåter flexibilitet och improvisation. Även när vi tar emot otrygga barn, barn med neuropsykiatrisk diagnos eller barn som inte ens skulle ha varit där enligt sommarschemat. Vi kan fördela oss efter behov utan att det drabbar resten av barn- eller personalgruppen. Vi kan låta barnen styra sin dag (inom rimliga gränser, förstås) och vi har tid att sätta oss ner med ett par barn och verkligen sätta oss in i deras pågående arbeten på ett sätt som vi bara kan drömma om under ”normala” förhållanden. Redan nu – trots bristen på finare struktur och planerade aktiviteter – vågar jag påstå, håller verksamheten högre pedagogisk kvalitet än den strukturerade och planerade verksamhet som sker under läsåret. Faktum är att ingen av oss känner något behov av ytterligare struktur. Möjligtvis med undantag för övergången mellan lunch och vila och annat småkrafs.

Kort sagt ger en gruppstorlek på ca 15 barn i åldrarna 1-5 och en personaltäthet på 3 pedagoger ypperliga förutsättningar för att bedriva det pedagogiska utvecklingsarbete som beskrivs i förskolans läroplan (Lpfö98). Det ger en buffert i form av ett utrymme som tillåter närvaron av barn som skiljer sig från mängden p.g.a. ett fysiskt eller psykiskt funktionshinder. Ett utrymme som också tillåter varje barn att utvecklas i sin takt och utifrån sina intressen. Och när detta sker i en etablerad grupp, där barnen känner varandra och personalen känner barnen, kan förskolan inte misslyckas med sitt pedagogiska uppdrag. Inte heller med omsorgsuppdraget.

15 barn per tre pedagoger eller alltså fem barn per pedagog. Finns utrymmet kan jag mycket väl tänka mig en grupp på hela 30 barn och sex pedagoger. För då finns det fler möjligheter att skapa smågrupper som fungerar bra. Och personalsamarbeten som fungerar. Fler valmöjligheter, helt enkelt.

Synd att en sådan vision måste förbli en fantasi.
Synd att pedagogisk ambition saknar värde.
Synd att effektivitet måste stå i motsats till kvalitet.

Pappa Zoran

Omsorg är en av de bärande pelarna i den pedagogiska konstruktion vi kallar Förskola. Det vore stört omöjligt för mig att bedriva en pedagogisk verksamhet med fokus på lärande med min grupp av 16 barn i åldrarna ett till tre år om jag inte samtidigt bedrev en omsorgsverksamhet.

Det handlar om personer som inte klarar av sina toalettbesök utan hjälp. Som behöver assistans vid måltiderna. Som precis börjat utforska sin sociala kompetens, men som saknar verbalt språk och har ett till stora delar individuellt/unikt kroppsspråk.

Det handlar också om att dessa personer har en rätt att få – liksom jag har en skyldighet att erbjuda dem – ”en god pedagogisk verksamhet, där omsorg, fostran och lärande bildar en helhet” (Lpfö98). Mer exakt har jag som lärare i förskolan ett i den reviderade läroplanen tydligt formulerat ansvar för deras utveckling och lärande som lyder:

Förskollärare ska ansvara för att arbetet i barngruppen genomförs så att barnen ges förutsättningar för utveckling och lärande och samtidigt stimuleras att använda hela sin förmåga, upplever att det är roligt och meningsfullt att lära sig nya saker, ställs inför nya utmaningar som stimulerar lusten att erövra nya färdigheter, erfarenheter och kunskaper, får stöd och stimulans i sin sociala utveckling, ges goda förutsättningar att bygga upp varaktiga relationer och känna sig trygga i gruppen, stimuleras och utmanas i sin språk- och kommunikationsutveckling, stimuleras och utmanas i sin matematiska utveckling, stimuleras och utmanas i sitt intresse för naturvetenskap och teknik, får stöd och stimulans i sin motoriska utveckling, och erbjuds en god omsorg med en väl avvägd dagsrytm.

Det här sker inte uppdelat i lektioner eller moment, utan allt utförs enligt en holistisk princip om att det går att extrahera allt ovanstående ur nästan samtliga aktiviteter under en dag i förskolan. Men det är avhängigt förskollärarens kompetens i att analysera (och dokumentera) verksamheten. Ja, på tal om dokumentation:

Förskollärare ska ansvara för att varje barns utveckling och lärande kontinuerligt och systematiskt dokumenteras, följs upp och analyseras för att det ska vara möjligt att utvärdera hur förskolan tillgodoser barnens möjligheter att utvecklas och lära i enlighet med läroplanens mål och intentioner, att dokumentation, uppföljning, utvärdering och analys omfattar hur läroplansmålen integreras med varandra i det pedagogiska arbetet, att verksamheten i sin helhet, dvs. dess förutsättningar, organisation, struktur, innehåll, aktiviteter och pedagogiska processer dokumenteras, följs upp och utvärderas, att dokumentation, uppföljning och analys omfattar hur barns förmågor och kunnande kontinuerligt förändras inom målområdena i förhållande till de förutsättningar för utveckling och lärande som förskolan bidrar med, att utvärderingsmetoder, hur dokumentation och utvärderingar används och påverkar verksamhetens innehåll och arbetssätt samt barns möjligheter att utvecklas och lära inom samtliga målområden kritiskt granskas, och att resultat av dokumentation, uppföljningar och utvärderingar i det systematiska kvalitetsarbetet används för att utveckla förskolans kvalitet och därmed barns möjligheter till utveckling och lärande.

Samtidigt byter jag blöjor. Torkar snor, blod, spyor och bord. Och jag har fortfarande inte ens snuddat vid våra uttalade demokratiska och normskapande uppdrag, som förstås också är skyldigheter jag bär på mina axlar i allt jag gör när jag är på mitt arbete. Vi skrattar förstås ofta. Kramas och myser varje dag, vilket är ett privilegium få yrken delar med oss. Vi ser de här små omsorgsbehoven utvecklas till ”riktiga barn” och vi ser dem göra erfarenheter, lära och bilda kunskap.

Jag skriver ovanstående som en kortfattad sammanfattning av mitt yrke. Den täcker inte allt, men förhoppningen är att den ändå skall visa upp en bild av ett kvalificerat, pedagogiskt yrke som ställer stora krav på oss som utövar det. Det kommer nu också att krävas – som ytterligare ett bevis på att det är ett viktigt uppdrag vi utför – en legitimation för att få utöva det här yrket utan begränsningar.

Jag skriver också ovanstående som den bakgrund – den fond – jag ställer upp Zoran Alagic emot när jag läser det han skriver på sitt Twitterflöde och på Mats Olssons ”Tysta Tankar” om mitt yrke.

Zoran är vanligtvis presschef på Lärarnas Riksförbund, vilket han också skriver i presentationen på sitt Twitter-konto. Men enligt egen utsago är det han skriver där (och i kommentarerna hos Mats) hans privata åsikter och inte representativa för LR. Fine. Må så vara. Detsamma gäller väl mig i viss utsträckning. Jag ser dock till att det jag skriver/tycker offentligt (men privat) ligger i linje med vad jag kan stå för även som yrkesutövare. Men det gör inte Zoran.

Så vad är det han har sagt och vad är problemet?

Det började med att jag hittade klassikern ”Jag anser att förskollärare är kvalificerad omsorgspersonal på dagis.” (från hans Twitterflöde den 17 mars 2011)

Zoran menar att det är en åsikt och att han luftar den i egenskap av förälder, och inte som presschef på/representant för LR, men det är inte så enkelt. Främst eftersom Twitterflödet han använder sig av beskriver honom som just ”Presschef Lärarnas Riksförbund, skribent och debattör”. Även om han ibland skriver som ”pappa Zoran”, så är pappa Zoran fortfarande presschef på LR. Dessutom är det ingen helt oproblematisk åsikt. Inbakat i detta ligger värderingen att förskollärare ”låtsas vara lärare” och ”att man leker lärare när man i själva verket ska och vill ta hand om ungarna”. ”Bliv vid din läst,” skriver han vidare och fortsätter med att han har ”egentligen inget problem med förskola, om man verkligen höll sig till för (alltså före)-skola och renodlade sitt viktiga yrkes särart”. Alla dessa citat går att hitta i kommentarerna till Mats inlägg, som jag länkar till ovan. Vidare försöker Monika Ringborg, alias ”Lektorio”, följa upp det genom att fråga honom på Twitter om han inte vill att förskolan skall ha någon pedagogisk verksamhet, och då svarar han att ”en förklaring till min personliga och privata önska om omsorgsfokus på dagis är att jag främst vill ha barnskötare där”. Bläddrar man dessutom bakåt i Zorans twitterflöde växer bilden fram tydligare av en (förälder?) (presschef?) som vill se ett lärarförbund för (riktiga?) lärare – alltså där förskola och förskollärare inte finns representerade. Och som uttryckligen hävdar att förskola varken är skola eller utbildning, trots att skollagen säger motsatsen.

Förälder eller inte spelar ingen roll. Med de kunskaper och insikter man borde kunna förvänta sig av någon som är presschef på ett lärarfack är det här uttalanden som får mig att bokstavligen tappa andan.

Jag är medveten om att förskollärare inte är ett högstatusyrke och att vi får uppskattning för ”fel” saker. Att våra pedagogiska ambitioner givna oss av staten inte verkar tas på allvar ens av de som varit med och fattat besluten. Att vi är förskola men kallas dagis. Att min lön är låg och kommer så förbli så länge jag stannar kvar. De sakerna är jag medveten om och normalt sett rör det mig inte i ryggen.

Men det är förnedrande när den här typen av okunskap kommer från någon i Zorans position.
Det är förolämpande när presschefen på LR talar om mig, min utbildning och mitt valda yrke i termer om att ”leka lärare”.

Det är en medveten och illasinnad provokation från Zoran Alagics sida när han gång på gång talar om förskolans pedagogiska innehåll som vore det inte mycket mer än blingbling och därtill nonchalerar formuleringarna i Skollagen som om han stod över även dessa i egenskap av förälder.

Vad fan håller han på med?

Vad är förskolan?

Med avstamp i en diskussion om professionalitet och uppdrag dyker en fråga upp som jag skulle vilja ha hjälp att besvara. Å ena sidan kämpar vi i förskolan mot trycket uppifrån att bli ”skolifierade” – d.v.s. att anamma inslag i verksamheten som skulle göra den mer anpassad till den skolverklighet som barnen sedan möter i förskoleklass och sedan grundskola. ”Vi är inte skolan”, brukar vi envist säga och försvara vår rätt att inte lägga på barnen en massa uppnåendemål. Men å andra sidan är vi ytterst måna om att bli sedda som en kvalificerad pedagogisk institutionell verksamhet med unika värden. Alltså lite som en skola. En förskola.

Den här önskan om en syn på förskolan som värdefull på andra sätt än som barnpassning medan föräldrarna arbetar upplever jag krockar med vår ovilja att vara ”skola”. Kanske är jag alltför kategoriserande, men jag får i alla fall inte ihop det.

Den allmänna förskolan ger redan barn från 3 års ålder rätt att gå i förskola utan att (omsorgs-)behovet finns. Denna rättighet följer ungefär samma tidsramar som skolans läsår. Det vi främst erbjuder dessa barn är en pedagogisk verksamhet, vars syfte är att ge dem en grundläggande uppsättning verktyg som skall ge dem ett litet försprång när de sedan börjar skolan. På vilket sätt är det inte redan en fullfjädrad skolifiering? Kan vi verkligen bedriva denna verksamhet, med sina strävansmål, utan att samtidigt agera som skolans förlängda arm?

Blir det inte lite fånigt att låtsas kämpa emot något som redan implementerats i verksamheten?

Hursomhelst, medan jag och mina kollegor funderar på detta, tänkte jag fråga dig som är förälder hur du ser på förskolan. Hur viktiga är vi för barnens utveckling? Hur använder du oss? Är vi det nödvändiga ontet, dit du lämnar ditt barn medan du förtjänar ditt dagliga bröd, eller är vi den värdefulla verksamhet som du inte vågar ställa ditt barn utanför, av rädsla för att det skall handikappa ditt barn inför skolstarten? Återigen uttrycker jag mig groteskt kategoriskt, men jag har inte annat val, eftersom jag vill komplettera mina frågor med en liten omröstning. Räcker inte svarsalternativen till, kan du alltid skriva en förtydligande kommentar.