Vad handlar Pedagogisk Dokumentation om, egentligen?
Jag tänker att det kanske inte är svårare än att den ska tjäna som ett incitament att börja prata om/fördjupa sig i den egna verksamheten. Antingen börja göra det, eller göra det ännu mer/gräva lite djupare.
För varje ytterligare barn som pressas in någonstans på avdelningen där vi har ett litet mellanrum ledigt minskar möjligheten för oss att prata om vår egen verksamhet. Alltså prata på allvar – inte de här frågorna i stunden om någon redan har sagt något om att skriva ut fler målarbilder eller inte, och sade vi att hela gruppen skulle gå ut, eller delar vi på dem så att de där som inte var med igår kunde måla sina granar? De frågorna räknas inte. fler barn tar mer tid och mer energi och allt mindre blir kvar till det där andra. Som t.ex. den Pedagogiska Dokumentationen.
Som jag tror att jag förstår den, i alla fall.
Å andra sidan kan Pedagogisk Dokumentation vara lite vad som helst, ungefär som Reggio Emilia. Det är ju inte heller en specifik metod eller lära (säger de lärda i alla fall, men kritiserar sedan gärna de som inte är Reggio ”på riktigt”, men ändå kallar sig Reggio). Det handlar om att gå vidare. Att t.ex. ta befintlig dokumentation och fördjupa sig i den. Analysera, vrida och vända, ta den ett steg längre och utveckla verksamheten. Men dokumentation kan ju vara lite vad som helst det med, när jag tänker på saken. Från foto/video till en teckning på väggen eller en gubbe gjord i lera eller en hög med pinnar eller något jag sett/hört barnen göra en gång eller pratat om vid matbordet häromdagen. Whatever, bara det stammar ur barngruppen på ett eller annat sätt.
Så vi tar det här lite vad som helst och gör något med det – lite vad som helst – och så låter vi det påverka verksamheten på något sätt – lite vad som helst och vips! har vi gjort Pedagogisk Dokumentation.
Man kan också benämna det som att ”utgå från barnen”. Men det har kanske inte samma statushöjande klang? (Dessutom låter det subversivt, eftersom vi förstås ska utgå från läroplanen, inte barnen.)
Oavsett läsarens terminologiska preferenser är knäckfrågan hursomhelst inte just terminologin, eller ens syftet med Pedagogisk Dokumentation, utan snarare möjligheterna att genomföra den. Man kan förstås göra det på det där ytliga sättet där man med hjälp av just dokumentation (sån där snygg som går att visa upp närhelst det behövs) låter påskina att man använder Pedagogisk Dokumentation på riktigt, men det funkar inte för alla. Och då är vi tillbaka där jag började. Med frågan om tid och energi.
Ju större barngrupper, ju större behov av struktur.
Ju mer struktur, ju mindre utrymme för flexibilitet.
Ju mindre utrymme för flexibilitet, ju mindre möjlighet att utgå från barnen.
Det är en ond cirkel. Och inte bara det. Det signalerar i värsta fall en avsaknad av insikt om de givna förutsättningarna hos de som ger förutsättningarna.
Att låta verksamheten kontinuerligt utgå från den aktuella (barn-)gruppens intressen och behov är en dygd. Oavsett om man kallar det Pedagogisk Dokumentation och leker att det är något nytt, fräscht och italienskt, eller om man ser det för vad det är – ett självklart utgångsläge i allt pedagogiskt arbete. Så långt är jag med på tåget.
Men det låter sig knappast göras genom dekret uppifrån. Inte i en verksamhet som av nödvändighet blivit allt mer allergisk mot flexibilitet.
Jag drar en avslutande parallell till det nästan löjligt stora genomslag Reggio Emilia fått i förskolan (och som Pedagogisk Dokumentation är en del av). Är det kanske hägringen i horisonten? Drömmen om en tid då superstrukturerna samlas på högar och bränns till aska för att spridas med vinden och glömmas bort för alltid, till förmån för en verksamhet som åter styrs av dem den är till för. Barnen.
Är Pedagogisk Dokumentation månne ett uttryck för denna längtan?
Skäggig dagisfröken 